toppbild mexiko 2016
Internationella migrationsdagen: Chiapas

Idag, den 18 december är det den internationella dagen för migration. Instiftad av FN och av vår svenska ledamot i den Europeiska kommissionen Cecilia Malmström kallad ”… ett tillfälle påminna om den betydelse migration har för dynamiska och kulturellt rika ekonomier och samhällen”.


När vi talar om migration uppfattas ofta konceptet som “en person som rör sig från en plats till en annan”. Vissa återvänder, andra stannar. Den tekniska betydelsen som FN använder sig av är en person som befinner sig utanför sin stat under minst ett år.

Enligt UNESCO är en migrant en person som flyttar från en stat till en annan av fri vilja, alltså utan påverkan av extern faktor. Med denna definition vill man understryka att flyktingar och tvångsförflyttade som är tvingade att lämna sina hem inte betraktas som migranter. Det är en problematisk formulering eftersom de val människor har ofta är väldigt begränsade. Därför har flera akademiker börjat skilja på frivillig och ofrivillig migration. Dessutom behandlar inte denna definition förflyttning av människor som sker inom stater, alltså den vanligaste formen av migration. Delstaten Chiapas är djupt präglat av migration på grund av fattigdom och sitt geografiska läge.

“Chapitas”, inomstatlig migration

Från Chiapas migrerar många till Quintana Roo, Tabasco och andra mexikanska delstater. Många åker till Cancún eller Playa del Carmen och Puerto Morelos i just Quintana Roo för att arbeta med turism där arbetstiden är lång och socialförsäkringar få, och där de anställda får betala höga priser för boende och mat. Arbetarna från Chiapas kallas för ”Chapitas”. Det är allmänt känt att de arbetar hårt, men diskrimineringen är stark och de förbjuds att vistas bland övriga turister för att sälja mat eller handkraft.

Drömmarnas land i norr

Internationellt migrerar de främst till USA och ibland Kanada, men även till Europa, Spanien och Storbritannien. Från och med nittiotalet började stora delar av befolkningen att migrera till grannen i norr. Ingen vet exakt hur många eftersom majoriteten är papperslösa migranter, men uppskattningsvis 300 000 människor från Chiapas har lyckts migrera till USA. Majoriteten är unga män mellan 14 och 40 år. Även fast lika många män som kvinnor migrerar generellt i Mexiko, är det en högre andel män än kvinnor som migrerar i Chiapas. FN uppskattar att år 2000 arbetade flera tusen kvinnor från Chiapas i USA. Varje år blir cirka 112 000 kvinnor arresterade och deporterade när de försöker ta sig in i landet. Resan är riskfylld med våld och rån följt av att ta sig förbi muren som USA byggt för att förhindra olaglig migration. Det är inte ovanligt att de dör av törst eller utmattning på vägen. För att undvika detta kontaktar många så kallade polleros, nätverk som helt enkelt sysslar med trafficking, och tar betalt för att försöka ge en säkrare resväg, dock utan garantier. De tar betalt mellan 25 000 – 35 000 tusen pesos, vilket är ca 10 000 – 20 0000 svenska kronor. Om dessa summor inte kan betalas direkt är det inte ovanligt med räntor om 500%. Med andra ord: De flesta som lyckas anlända till USA är skuldtyngda och utan några rättigheter. De flesta migrerar för att följa efter sin man eller för att leta arbete. Majoriteten är unga kvinnor, 15-34 år som är ensamstående mödrar eller änkor.

Chiapas som genomfart

Att människor från Chiapas migrerar till USA är alltså vanligt. Att migranter passerar Chiapas är ännu vanligare, då delstaten är en genomfartspunkt för alla de centralamerikaner som vill ta sig till drömmarnas land. Vissa av dem stannar en tag i Chiapas för att arbeta ihop mer pengar för att ta sig vidare. Kvinnor tenderar att arbeta i servicebranschen eller med prostitution. Att fler män än kvinnor migrerar från Chiapas får effekter. Många kvinnor är helt beroende av de remitteringar som deras familj och släkt skickar till dem. När dessa remitteringar upphör, på grund av att mannen avlider eller bildar ny familj, migrerar många kvinnor till städerna. Ibland med sina barn, ibland stannar de med morföräldrarna.

Migration som strukturellt problem

Kvinnocentret i Chiapas arbetar preventivt för att minska migrationen, som de menar är ett strukturellt och socialt problem. De kräver av staten att alla människor ska få sina grundläggande behov tillfredsställda. Att frihandelsavtal ska modifieras då de gör människor beroende av produkter som de själva inte kan producera. Att lagar och rättigheter ska förbättras för migranter, och de rekommenderar dessutom att män ska låta bli att sälja sin mark när de migrerar eftersom kvinnor och barn inte kan odla sin egen mat och blir helt beroende av remitteringar. Slutligen menar de att det är viktigt att prata med ungdomar om migration för att bryta bilden av att migration till USA är den enda lösningen på ekonomiska problem.

Alltså. Den största anledningen till migration är fattigdom. Hälften av Chiapas befolkning lever på landsbygden. Landsbygden står för 14 % av delstatens officiella inkomster. En tredjedel av bönderna äger inte sin egen jord och de flesta kvinnor äger ingen jord alls.

Då kan vi inte tala om frivillig migration.

Frida Ekerlund, Fredsobservatör för Kristna Fredsrörelsen 2013-2014

Bli medlem

Ge en gåva

Beredda att dö för sin mark

”Enda sättet de får oss härifrån är i kistor”, sade den gamle mannen. En kvinna stämde in: ” här stannar jag, här dör jag för min mark – vad som än händer, jag är inte rädd”.

Det hade hunnit bli mörkt i det lilla samhället Salvador Allende, beläget i Montes Azules, de blåa bergen, långt inne i Lacandonadjungeln. Hit hade jag och min kollega från Kristna Fredsrörelsen kommit tillsammans med 12 andra organisationer och observatörer. I två dagar hade vi varit på väg, färdats med lastbil och vandrat i över fem timmar genom den täta djungeln. Syftet med vår resa var att dokumentera människorättskränkningar i tre samhällen i Lacandonadjungeln, samt dokumentera att de inte skadar marken och djungeln utan istället skyddar den. Anledningen? Staten vill avhysa dem, köra iväg dem från den mark de bebott i över trettio år, för att istället bygga ekoturismprojekt i området. Detta strider mot ett antal rättigheter, bland annat den om att ursprungsfolk måste rådfrågas innan sådana beslut tas, samt rätten till mark och ett värdigt liv.

Välkomnande i Salvador Allende

Välkomnande i Salvador Allende

Landkonflikterna i Lacandonadjungeln går mycket långt tillbaka i tiden och ett stort antal intressen slåss om det mest bördiga och artrika området i hela Mexiko. De tre samhällena vi besökte, Salvador Allende, Rancheria Corrozal och San Gregorio har genom avtal med Lacandonafolket fått tillgång till den mark de nu odlar och bebor. Samtliga samhällen är mycket små och nästintill totalt självförsörjande, det enda som de köper utifrån är kläder, skor, machetes och medicin. Under de fem dagar jag spenderade i de tre samhällena fick jag se odlingar av majs, bönor, chili, tomater, bananer, sockerrör och frukter jag aldrig hört talas om. Alla tre samhällen har ett litet antal mjölkkossor, som endast används som ekonomisk säkerhet. Skulle något hända någon av invånarna säljer de en ko för att ha råd med flygtransport till sjukhuset.

Staten har nämligen stängt de kliniker som fanns i samhällena och det är svårt att få tillgång till medicin, trots att detta är något staten ska garantera sina invånare. Enligt de boende i Salvador Allende är detta ett medel för att tvinga familjerna att flytta. De har erbjudits löjligt låga summor pengar för att flytta på sig, men som en av de boende från Corrozal sade: ”vi vill inte ha regeringens pengar, vi vill att de erkänner vår rätt till vår mark. De som har gett sig av till staden med pengar har förlorat sina traditioner och vanor. Här stannar vi, det finns inget annat val, vi kommer att ge vårt liv för denna mark”.

Här beskrivs hållbar odling

Här beskrivs hållbar odling

Regeringen anklagar också de boende för att förstöra djungeln och i nya lagar står att marken endast får användas till turism (!). Men under vår vistelse kunde vi se att de tre samhällena, som alla är organiserade i bondeorganisationen ARIC ID, har lärt sig hållbara odlingssätt, de bränner inte marken som många andra samhällen utan låter marken vila mellan odlingsperioderna.

I det sista samhället vi kom till, San Gregorio, har statliga helikoptrar flugit nära över husen många gånger och invånarna är mycket rädda. Men fast beslutna att stanna, de har gjort planer på var de ska gömma sig uppe i djungeln om dagen för avhysningar kommer. ”Om staten kommer hit och försöker få bort oss kommer de att minnas oss som det nya Acteal eller Viejo Velasco” (massakrer i Chiapas 1997  och 2006).

Hela observationsmissionen i San Gregorio          Kristna Fredsrörelsens representanter Adi och Karin innan hängbron

Under min oförglömliga resa till Lacandonadjungen fick jag träffa inspirerande människor vars ordförråd inte innehåller frasen ge upp, ett folk som känner en genuin koppling till moder jord och som lever i harmoni med naturen. De saker jag fick se och känna under den resan kommer aldrig att lämna mig. Efteråt frågade jag mig själv varför de inte kan få vara i fred, de skadar ingen och de tar hand om jorden.  Men som vanligt i Chiapas, och i övriga Mexiko och världen, går ekonomiska intressen och vinningar allt som oftast före människors rätt till ett värdigt liv. Att starta nya gynnsamma ekoturismprojekt i området väger tyngre än dessa människors liv, det är den bistra sanningen.

På vägen tillbaka flög vi över sjön Miramar

På vägen tillbaka flög vi över sjön Miramar

Kristna Fredsrörelsen och de andra 12 organisationerna skrev efter vistelsen i djungeln mellan 29 april och 4 maj en rapport om läget i de tre samhällena. Vi kommer att följa utvecklingen i samhällena och fortsätta rapportera här på bloggen under året.

Karin Bender, fredsobservatör för Kristna Fredrörelsen i Mexiko 2012-2013

Turismkonferens leder till social rensning

I slutet av oktober var San Cristóbal de las Casas och Chiapas värd för den VIII Internationella Upplevelseturismkonferensen arrangerad av Adventure Travel Trade Association (ATTA). President Felipe Calderón deklarerade i konferensens invigningstal att upplevelseturism är en alternativ väg för utveckling som främjar ursprungsfolk och skapar sysselsättning för “de fattigaste i samhället”. Ironiskt nog var det just dem som avhystes från San Cristóbals gator när den internationella konferensen kom till stan.

Förväntningarna var höga på upplevelsekonferensen som gick av stapeln 17-20 oktober och som lockade över 650 researrangörer från 60 länder.

 – Vi har träffat branchfolk från hela världen och utbytt idéer. San Cristobal är en fantastiskt mysig stad. Jag skulle vilja återvända hit med min familj.

Chiapas delstatsregering skulle jubla av lycka om de hörde den amerikanska mötesdeltagarens utlåtande om konferensen och San Cristóbal. Tidigare i somras hade delstatsregeringen beslutat att investera 41 miljoner pesos (ca 22 miljoner SEK) för att rusta upp byggnader och fasader i innerstan. Det här var tillfället då allas ögon skulle vara på San Cristóbal och Chiapas och stan skulle göras så attraktiv som möjligt.

Gatuförsäljning stoppas

Gator, torg och parker brukar normalt sprudla av liv och gatuförsäljning, men under mötesdagarna lyste de tomma. En försäljare som barn- och ungdomsorganisationen Melel Xojobal pratat med berättade att hon inför konferensen skaffat mer hantverk och souvenirer för att sälja, men tre dagar innan mötesdeltagarnas ankomst, fick hon beskedet att hon inte fick sälja på torget som hon brukar. Lokala politiker hade beslutat att gatuförsäljning i det historiska centrum skulle stoppas, ett beslut som drabbade drygt 2800 försäljare. De som trotsade försäljningsförbudet riskerade böter och förlust av försäljningslicens.

Angel säljer dagligen hamburgare vid ett torg i innerstan. Under konferensen var han tvungen att flytta sin verksamhet då hans arbetsplats skulle ge plats för parkering. Flytten ledde till minskade intäkter.

– Jag fick stå vid ett avskymt ställe utan en ström av människor. Jag trodde att mässan skulle bidra till mer försäljning. Det blev istället tvärtom, säger han uppgivet.

Tomt torg under mötesdagarna. Foto: Heber Gutierrez

Tomt torg under mötesdagarna. Foto: Heber Gutierrez

Samma torg under en vanlig dag. Foto: Zofie Bengtsson

Samma torg under en vanlig dag. Foto: Zofie Bengtsson

Den internationella turismkonferensen hyllades av arrangörer och politiker men fick stark kritik från det civila samhället som bland annat fördömde kriminaliseringen av gatuförsäljare och menade att politikerna ville visa upp en falsk verklighet. Flera människorättsorganisationer protesterade mot konferensen då den “representerar berövande av mark, resurser, levnadsvillkor, självbestämmande och kultur från ursprungsfolk och icke-ursprungsfolk i Chiapas” (den andra kampanjen).

Våldet har påverkat turismen i landet

Det ökade våldet i Mexiko till följd av president Calderóns krig mot knarket har haft stor negativ effekt på landets turismnäring. Den mexikanska regeringen utnämnde 2011 till “turismens år” för att visa att turismen i högsta grad är prioriterad. Chiapas lockar turister med sin storslagna natur, kristallklara vatten och historiska ruiner och delstatsregeringen har inom ramen för Palenque-Agua Azul Integrally Planned Centre (CIPP) långtgående planer på att expandera turismen och infrastrukturen vid vattenfallen i Agua Azul.

Kristna Fredsrörelsen arbetar med samhällen i Agua Azul-området och många invånare säger att de inte känner att har något att säga till om. Detta trots att Mexiko ratificerat ILO konventionen 169 där det bland annat står att ursprungsfolk ska konsulteras och vara delaktiga i projekt som berör dem. Som människorättsorganisationen Sipaz påpekar är många samhällen inte övertygade om de fördelar som turismen kan generera, utan de ser det som en risk att förlora kontroll över sin mark och över sina liv. Det kan även bli problematiskt om delar av befolkningen i ett samhälle är för ett turismprojekt och annan del emot då det då kan skapa splittring bland invånarna.

Enligt många var turismkonferensen en succé men för en stor del av San Cristóbals invånare var den ännu ett bevis på den diskriminering som ursprungsfolken och de fattiga systematiskt utsätts för.

Zofie Bengtsson, fredsobservatör för Kristna Fredsrörelsen i Chiapas 2011-2012

Att medfölja i paradiset

Med ryggsäckar fulla med mat som ska räcka i två veckor är vi efter en 40 minuters djungelvandring i lerig terräng framme vid vårt nya medföljningsställe Bolom Ajaw. Samhället ligger mitt i den regnskogsliknande djungel som ligger i direkt anslutning till en av Chiapas främsta turistattraktioner – vattenfallen med dess kristallklara vatten i Agua Azul.

En natt när jag ligger sömnlös i min hängmatta kan jag inte hjälpa att tänka på hur surrealistiskt det stundtals känns att medfölja i ett samhälle som ligger otroligt vackert vid en flod och ett vattenfall som är det närmaste paradis jag någonsin sett. Det är till det här vattnet vi går och hämtar vatten varje morgon. Det är hit vi går för att tvätta oss. Men bortom det inbjudande kristallklara vattnet döljer sig en annan, mindre romantiskt skimrande verklighet. En verklighet som satt skräck i invånarna i åratal.

Foto: Dani

Konflikten i Agua Azul handlar om vem som har rätt att bestämma över marken och de fantastiska naturtillgångar som finns i området. Delstatsregeringen har långtgående planer på att utveckla turismprojekt i området och ser därför marken som värdefull. I början av januari 2010 stegade 90 anhängare av den regeringsfinansierade paramilitära gruppen OPDDIC (Organización para la Defensa de los Derechos Indígenas y Campesinos) in i Bolom Ajaw och ockuperade delar av zapatisternas landområde. Incidenten slutade tumultartat med att tre personer sköts varav en så allvarligt att han avled. Oroligheterna i Agua Azul har fortsatt i år och med tanke på hur attraktiv marken i området är lär problematiken fortsätta.

När man bor i ett samhälle utan elektricitet vaknar man och lägger man sig normalt med solens upp- och nedgång. Klockan är 19:30 och min fältkollega Dani är trött och vill gå och lägga sig. Jag påminner om vår gemensamt satta regel att det är strängt förbjudet att lägga sig innan kl. 20 men han säger att han bara måste göra ett undantag. Efter att ha umgåtts intensivt i nästan två veckor tror jag mig ha lärt känna min spanska kollegas svaga sidor och påbörjar därför en övertalningsoffensiv för att få honom att stanna uppe och socialisera. Jag lockar honom med uno-spelande och erbjuder honom den enda platsen på bänken som inte ger ryggont. När varken erbjudande om uno-spelande eller samtal om livet verkar fungera drar jag fram mitt trumfkort – jag säger att vi kan hetta upp tortillas över elden och sedan äta dem med Nutellan som jag av en händelse råkat få med mig i min ryggsäck. Hans blick avslöjar att mitt övertalningsförsök fungerar och kort därefter påbörjar vi nästa projekt – att starta en eld med regndränkt ved.

Ashkan gör ett tappert försök att sätta igång elden

Plötsligt hör jag ett gällt skrik. Min kollega Malin har fått syn på en gigantisk spindel på väggen vid hennes hängmatta. I vanlig ordning tas kameran fram för att föreviga dessa spindeltillfällen som numera, efter 9 månader i Mexiko, blivit något av en vana. Det är som vanligt jag som får bistå med min hand bredvid spindeln för att illustrera hur stor den är, medan Malin på tryggt avstånd sköter bildtagningen utan någon märkbar brådska.

      Den överblivna maten är kattsäker inför natten

Några av barnen i samhället har kommit för att umgås och deras blickar följer med spänning vårt UNO-spelande. Det börjar bli sent och jag går och lägger mig törstig i hängmattan. Vattnet i floden har varit extra smutsigt på sistone och vi har inte fått i oss tillräckligt med vätska. Normalt brukar hundskall dominera i byarna efter mörkrets intrång, men här är det syrsornas ljud som håller mig vaken. Det återstår bara två nätter av medföljningen. Den paradisliknande miljön har ibland gett mig dåligt samvete då jag nästan njutit av det kristallklara vattnet som om jag vore på semester. Men vad som för mig må vara semesterförknippade känslor är för invånarna i Bolom Ajaw en vardag och en skrämmande verklighet. Det är i sådana stunder viktigt att påminna sig om att vi fredsobservatörer är där på samhällenas begäran. För att de känner att vår närvaro ger ett moraliskt stöd vilket får dem att orka fortsätta sin gedigna kamp för sina rättigheter.

Zofie Bengtsson, fredsobservatör för Kristna Fredsrörelsen i  Mexiko 2011-2012

Foto: Daniel Boyano Sotillo (svartvita bilder), Malin Kullmar, Andrés, Zofie Bengtsson

Läs mer om konflikten i Bolom Ajaw skrivet av KrFs fd fredsobservatör Anton:

http://antonfredsobservator.wordpress.com/2010/03/23/konflikten-i-bolom-ajaw/

http://antonfredsobservator.wordpress.com/2010/03/26/personliga-intryck-fran-bolom-ajaw/

Till minne av massakern i Chinkultik

I förrgår, den 3 oktober, var det exakt tre år sedan som federal- och delstatspolis gick in i samhället Miguel Hidalgo och öppnade eld mot de obeväpnade invånarna. I det brutala överfallet dödades 6 personer, 17 skadades och 36 häktades. Fyra av de dödade avrättades med ett skott i tinningen. Enligt journalister som bevittnade polisoperationen var brutaliteten “urskillningslös mot barn, kvinnor och äldre”. Scenen för polisens brutala våldsakt var Chinkultik i östra Chiapas, där det pågick en konflikt om kontrollen över ett arkeologiskt område.

Gripande av invånare i Chinkultik. Foto: Frayba

Gripande av invånare i Chinkultik. Foto: Frayba

Statliga tjänstemän under ledning av Chiapas delstatsguvernör, Juan Sabines, erbjöd offrens familjer stipendier, livslånga pensioner samt stöd till ekoturism-projekt i området. Den ekonomiska ersättningen ses av flera människorättsorganisationer som en muta, delstatsregeringens sätt att köpa sig fri från inblandningen i massakern. Enligt människorättscentret Frayba har utbetalningen av den ekonomiska ersättningen inte skett i enlighet med den interamerikanska konventionen. En sådan ersättning kan heller aldrig ersätta den brist på rättvisa och straffrihet som präglar fallet. Varken de som utförde eller planerade massakern har ännu ställts inför rätta.

Arkeologiskt område i Chinkultik. Foto: Sfu.museum

Arkeologiskt område i Chinkultik. Foto: Sfu.museum

Med massakern i Chinkultik bröt den mexikanska staten mot de mest grundläggande mänskliga, kollektiva och individuella rättigheter. Massakern är bara en i raden av våldshandlingar med statlig inblandning i Chiapas. Andra exempel är massakern i Wolonchan 30 maj 1980 som dödade 50 personer, massakern i Acteal 22 december 1997 som tog 45 liv och massakern i Viejo Velasco 13 november 2006 där 4 personer dödades. Även utanför Chiapas illustrerar incidenter så som San Salvador Atenco 2006 och protesterna i Oaxaca 2006 den statliga inblandningen i kränkningar av de mänskliga rättigheterna.

Statlig inblanding i sociala konflikter har blivit allt vanligare och enligt Frayba skapar och understödjer staten ofta konflikter för territoriell kontroll. Detta uppnår de t.ex genom tvångsförflyttning av befolkning som brukat sin mark i generationer och genom att hota och skrämma bort folk från attraktiv mark. Med marken i sina händer kan staten lättare förverkliga turistprojekt och megaprojekt, som t.ex utvinning av naturresruser, som en del av en ekonomisk och politisk strategi.

Zofie Bengtsson, fredsobservatör för Kristna Fredsrörelsen i Chiapas 2011-2012

Läs mer om Chinkultik massakern:

http://latinamerika.nu/massaker-pa-bybor-i-chiapas