toppbild mexiko 2016
Kvinnors rättigheter och Komplementaritet

Jämlikhet är svårt. Jämlikhet på premisser av olikhet är ännu svårare. Både i teori och praktik. Här är en spännande intervju med Mercedes Olivera om -komplementaritet-; att män och kvinnor genom att vara olika kompletterar varandra. Ett fenomen som finns i hela världen när vi pratar jämställdhet mellan män och kvinnor men som utvecklat koncept har det länge använts bland urfolk, speciellt i den andinska regionen.

https://www.youtube.com/watch?v=tZNW-9RUWjU

 

Frida Ekerlund, Fredsobservatör för Kristna Fredsrörelsen 2013-2014

Bli medlem Ge en gåva
När de som ska skydda dig är dem du fruktar mest

Tänk dig att du blir väckt mitt i natten av att någon slår in dörren till ditt hus. Att ett tjugotal hårt beväpnade människor tar sig in i ditt hus, riktar vapen mot dig och dina barn och vägrar ge dig svar på frågorna Vad vill ni? Vad har jag gjort?

Detta hände Adolfo Guzmán, Margarita Martinez och deras två barn den 8 november 2009 i Chiapas, Mexiko. Männen som tog sig in i deras hus var civilklädda poliser. Då Margarita och Adolfo inte fick något svar på varför detta hände, varken från dessa poliser eller ifrån myndigheter följande dagar, anmälde de händelsen. Kort därefter började dödshoten komma.

De första hoten var skriftliga. Lappar med texter som ”dra tillbaka anmälan nu”, ”ert hus är övervakat, ta hand om era barn”, ”död, död död”, och ” ha en God Jul, det kommer bli er sista” har lämnats vid familjens hem under loppet av två år. Men det skulle inte sluta vid skriftliga hot.

Den 25 februari 2010 är Margarita på väg för att hämta sin son i skolan när hon blir indragen i en skåpbil och får en svart plastpåse över huvudet. Hon blir sedan slagen i ansiktet och på kroppen av vad som tros vara ett skjutvapen. Till sist blir hon våldtagen. Övergreppet sker 36 timmar innan en rekonstruktion av händelserna den 8 november ska äga rum, som del av vittnesmål i den rättsliga processen. Efter detta får Margarita och hennes familj så kallade speciella skyddsåtgärder beviljade från interamerikanska kommissionen för mänskliga rättigheter. Detta betyder att den mexikanska staten måste garantera familjens säkerhet. Familjen får därför polisskydd dygnet runt samt kameror uppsatta utanför huset.

Men den 24 november 2010 sker det som inte ska kunna ske. Efter ett möte med högkommissionären för mänskliga rättigheter på FN går Margarita till ett kafé i centrala San Cristobal de las Casas. Hennes polisvakt väntar utanför medan hon dricker en kaffe och läser tidningen. När hon går ut från kaféet är polismannen borta. Hon går ett kvarter för att leta efter honom när en skåpbil kör upp bredvid henne och en maskerad man ger henne ett hotbrev, klassiskt med utklippta bokstäver från tidningar. Hon uppmanas lämna detta brev till människorättscentret Frayba, Kristna Fredsrörelsens närmsta samarbetspartner och det center som hjälpt Margarita och hennes familj under åren. Under pistolhot tvingas hon sedan ta sig till kyrkogården, där hon “snart kommer att förenas med sina döda anhöriga”. Margarita lyckas därefter skaka av sig männen och tar sig springande till Frayba. Vart tog Margaritas polisvakt vägen? Enligt honom lämnade han aldrig dörren till kaféet.

Ytterligare ett hot kom i skriftlig form den 20 oktober 2011 och lämnades under familjens bil i garaget som vaktades av polis. Hotet riktades till Adolfo och det stod ungefär ”det finns ingen rättvisa, det är bättre att du håller käften annars kommer du försvinna. Vi är lagen och vi är skyddade. Död, död, död”. Det senaste hotet var också ett skriftligt dödshot riktat till Margarita och lämnades i familjens blomsteraffär. I hotet görs referenser till attacken och våldtäkten 2010 och det står också att om Margarita offentliggör brevet kommer hon att försvinna eller mördas. Hon uppmanas lämna landet. Hotet togs emot den 30 juni 2012, fyra dagar efter att Kristna Fredsrörelsens observatörer haft möte med Margarita och Adolfo.

Vad händer med en människa som gång på gång utsätts för sådana här obeskrivligt hemska övergrepp? Som gång på gång blir sviken av de som ska vara där för att skydda dig? Vad händer med en människa som inser att de som helst av allt vill skada dig är de som du vänder dig till när du blivit utsatt för orättvisor? Jag har träffat Margarita och Adolfo. Det som händer är att hela livet skakas om och vänds helt upp och ner. Det som händer är att den ständiga rädslan och terrorn man till en början upplever övergår i en likgiltighet, och tankar på döden känns snarare som en befrielse.

Adolfo arbetade tidigare på organisationen Enlace CC som arbetar med lokal utveckling och främjandet av ekonomiska, kulturella och sociala rättigheter, främst med bönder och ursprungsfolk. Tillsammans med andra hade han anmält högt uppsatta politiker i Chiapas för korruption samt börjat utreda ett fall av beskjutningar mot migranter. Det är detta som tros ligga bakom attackerna mot Adolfo och Margarita, samt att de fortsatt anmäla alla hot och attacker som de utsatts för. Att förövarna gått så hårt åt Margarita är en typisk strategi som används flitigt i både krig och fred, konflikterna utspelas på kvinnors kroppar och de hot och attacker som kvinnor utsätts för är ofta könsspecifika. Genom att bryta ned hela familjestrukturen och skapa ett konstant tillstånd av rädsla och terror vill förövarna skrämma Adolfo och Margarita till tystnad.

Sedan den första händelsen 2009 har Adolfo blivit av med sitt jobb, och på grund av polisskyddet har det varit svårt att hitta ett nytt arbete. Många av familjens vänner har sagt upp kontakten. Deras liv har förändrats, antagligen för alltid. Många organisationer lyfte fallet till en början men efter att åren gått och inga framsteg gjorts i processerna har allt färre personer fortsatt att uppmärksamma familjens situation. Varför går ni inte i exil, frågar många. Men Adolfo och Margarita är övertygade om att problemen inte kommer lösas av att de flyttar till ett land där de inte talar språket, där de antagligen inte kommer få jobb och där de kommer känna sig ännu mer ensamma. Trots snart tre år av ett liv i ständig rädsla och ovetskap finns fortfarande en vilja att kämpa, de vill inte ge upp, den tillfredsställelsen är de inte beredda att ge sina förövare och de vars order dessa lyder.

Karin Bender, fredsobservatör för Kristna Fredsrörelsen i Mexiko 2012-2013

Skriv på RedTDT:s blixtaktion efter senaste hoten:
http://redtdt.org.mx/d_acciones/d_visual.php?id_accion=211

Efter hoten i november 2010 gjorde Kristna Fredsrörelsen en blixtaktion för Margarita och Frayba. Läs mer här: http://fredsobservatorerna.wordpress.com/2010/11/30/agera-nu-allvarliga-hot-mot-frayba/

I den senaste rapporten från Frayba om tortyr i Chiapas går det att läsa mer om Margarita och de attacker hon utsatts för (spanska):  http://www.frayba.org.mx/archivo/informes/120608_info_final.pdf

Kristna Fredsrörelsens fredsobservatörer kommer att fortsätta samtal med Margarita och Adolfo under året och kommer eventuellt påbörja medföljning.

Felipe Calderóns hundkyrkogård

När jag hoppar in i en taxi här i San Cristobal de las Casas, sätter min hjärna igång diabildspresentationen, klick, klick, klick. Det är de mångtaliga och i dagstidningarna omtalade feminicidios, kvinnomorden, som min hjärna återskapar och spelar upp för mig. De flimrar förbi, kvinnokropparna, kalla, döda, med kläderna sönderslitna, gärna i ett dike. Torterade, nästan alltid våldtagna, slängda, för att de är människorättsförsvarare, journalister, obekväma, eller bara kvinnor helt enkelt.

I går, den 26 juni, var den internationella dagen mot tortyr. Årsdagen för FN:s konvention mot tortyr då den trädde i kraft år 1987. Tortyrkonventionen, med syfte att förhindra tortyr och garantera att förövarna bestraffas, är ratificerad av 147 länder, däribland Mexiko.

Tortyr: ett medvetet, överlagt angrepp på en enskild människas psyke, kropp och värdighet. Det innebär att utsätta en individ för olaglig och oförsvarlig smärta och förödmjukelse.

För att komma till bukt med sådana hemskheter har den mexikanska regeringen tagit sitt ansvar. I juni 2009 förband sig Mexiko sig till att förebygga och bestraffa tortyr samt att snabbt och effektivt utreda tortyranklagelser och kämpa mot straffrihet inom detta område. Tortyr är enligt Mexikos grundlag förbjudet. I mina öron låter detta toppen, den mexikanska staten gör allt i sin makt för att utplåna tortyr i Mexiko.

Men, när Amnesty International skriver i sina rapporter att 12 000 avrättningar registrerades i Mexiko år 2011, eller att närmare 9 000 lik i Mexiko i skrivande stund ligger och väntar på att bli identifierade, eller att i år har sex journalister mördats inom loppet av en månad, då mörkas min molnfria himmel.

Sedan, när jag läser om att poliser, alltså statsanställda löntagare, i tjänst våldtar 26 kvinnor som i fallet San Salvador Atenco i maj 2006, utan att straffas, då börjar jag undra. Gör den mexikanska staten verkligen allt det där, som den säger att den gör för att försäkra Mexikos medborgare ett liv fritt från tortyr? Jag börjar undra om det ligger en och annan hund begraven på president Felipe Calderóns bakgård.

Hemma hos Margarita Martínez Martínez och Adolfo Guzmán Ordáz bekräftas min farhåga: På Felipe Calderóns bakgård ligger en hundkyrkogård.

– Jag brukade vara så rädd för att dö, säger Margarita. Nu är rädslan borta, nu tänker jag att efter allt som hänt mig och min familj, och som fortsätter att hända just nu i denna stund, så vore det en befrielse att dö.

Margaritas man Adolfo jobbade för en människorättsorganisation. När han för snart tre år sedan anmälde högt uppsatta tjänstemän för korruption, dröjde det fem dagar innan det första hotet kom. Sedan dess har livet varit ett helvete för Margarita, Adolfo och deras två barn. Ett liv fyllt av mordhot, rädsla, trakasserier, kidnappning, våld.

Och förövaren?

– Staten, den mexikanska staten, alla tecken och ledtrådar tyder på det, uppger Adolfo med sin låga, lugna stämma.

Fallet bekräftar att den mexikanska statens fingrar når långt in i en syltburk av knarkhandel, tortyr, korruption, och de är kletiga. Fallet synliggör även en krigföring där kvinnor systematiskt används som vapen. För att pressa Adolfo att ta tillbaka anmälan, mot inflytelserika politiker och statstjänstemän, utövar förövarna våld, trakasserier och övergrepp på hans fru.

Ja, ibland har jag bara lust att lägga mig ner och dö. Men det ska jag inte göra. Jag stänger dörren till taxin, tackar för skjutsen och kommer att fortsätta fråga mig själv och andra varför det ska vara så jävla svårt att sluta trakassera, våldta och mörda oss.

Arijana Marjanovic, fredsobservatör för Kristna Fredsrörelsen i Mexiko

Här kan du läsa den senaste rapporten om tortyr i Mexiko, från 26 juni 2012.

Hela intervjun med Margarita och Adolfo kan inom kort läsas på bloggen.

Farligt vara kvinna i Mexiko

I Mexiko är det livsfarligt att försvara mänskliga rättigheter, speciellt för kvinnor. Enligt en rapport från FN:s särskilda rapportör för människorättsförsvarare (MR-försvarare) är Mexiko andra landet efter Colombia där flest hot, inklusive mordhot, riktats mot MR-försvarare.

I ett samhälle där diskriminering och våld mot kvinnor är normaliserat kan det uppfattas provocerande att som kvinna jobba med mänskliga rättigheter då det bryter den traditionellt accepterade identiteten av att vara kvinna. I delstaten Chiapas, i april i år, blev en kvinnlig MR-försvarare attackerad av en taxichaufför då hon var på väg till sitt jobb, hon lyckades fly. Två dagar senare, i samma stad, San Cristobal de las Casas, hittades sjuttonåriga Itzel Janet Méndez Pérez kropp, våldtagen, sönderslagen och med inälvorna utanför kroppen.

Mexiko präglas av svag demokrati och en omfattande social och ekonomisk ojämlikhet. Hög  straffrihet råder i landet, och att kräva rättvisa anses som ett angrepp mot maktordningen. Statliga maktinstitutioner och de factomakter som organiserade kriminella grupper, konservativa grupper, beväpnade grupper, paramilitärer,  transnationella företag, mediakoncerner och politiska partier utpekas som de vanligaste av förövarna mot kvinnliga MR-försvarare och deras organisationer i Mexiko. Inte sällan skyddas förövarna av officiella makthavare.

Försvar av de mänskliga rättigheterna kriminaliseras och förtal och vanrykte används flitigt för att tysta kvinnliga MR-försvarare. I media likställs försvaret av mänskliga rättigheter med försvar av kriminella. MR-försvarare utmålas som en fara för samhället och för landets ekonomiska utveckling. I en kultur av våld och straffrihet är landets mediaarbetare lovliga måltavlor. I en artikel på Reportrar utan Gränsers hemsida utmålas Mexiko, bland Afghanistan, Pakistan och Somalia, som ett av de farligaste länderna för journalister. Men, att uttala sig offentligt om kränkningar som begås på mänskliga rättigheter är riskfyllt. På grund av Mexikos höga siffra av mördade journalister avstår många kvinnliga kommunikatörer sitt arbete av rädsla för övergrepp.

Sexuellt våld är en vanlig metod för att tysta kvinnliga MR-försvarare, i form av hot eller handling. Hot om sexuellt våld, direkt eller mot MR-försvararnas döttrar är vanliga. Hoten sker via telefon, skrifligt et cetera. MR-försvarares underkläder har ibland tagits ut ur kvinnornas bostäder, rivits sönder, fläckats och lämnats synliga med ett tydligt budskap.

Mellan 2010 och 2011 dokumenterades åtta mord på kvinnliga MR-försvarare i Mexiko. Fem mord på kvinnliga journalister har rapporterats.

Josefina Reyes anmälde mexikanska armén för övergrepp på hennes kamp mot knarkhandeln, i januari 2010 mördades hon. Hennes familjemedlemmar har bland annat utsatts för hot, mördats, och/eller utsatts för påtvingat försvinnande och senare hittats döda.

Marisela Escobedo mördades i december 2010 för att hon krävde ansvriga makthavare på upprättelse för mordet på sin dotter. Dagen efter dotterns död sattes familjeföretaget i brand och hennes svåger försvann för att några timmar senare hittas död.

De två journalisterna Ana Maria Marcela Yarce Viveros och Rocio Gonzalez, mördade i augusti 2011, den grova sexuella tortyr deras hittade kroppar påvisade är djupt oroande.

I inget av fallen har förövare ställts till rätta.

Enligt ett frågeformulär så svarade en övervägande majoritet av 50 tillfrågade kvinnliga MR-försvarare att nationell och internationell solidaritet och medföljning var en önskvärd och nödvändig åtgärd för att uppnå skydd och återgång till liv och arbete efter våld.

Rapporten i sin helhet går att läsa här.

Arijana Marjanovic, Fredsobservatör för Kristna Fredsrörelsen 2012-2013

Situationen för mänskliga rättigheter i Chiapas 2010-2011

Människorättsorganisationen Centro de Derechos Humanos Fray Bartolomé de las Casas (Fraybas) årsrapport från 2010, som presenterades först i september 2011, ger en bild av människorättssituationen i Chiapas mellan perioden april 2010 – mars 2011. Här kommer en kort sammanfattning av årsrapporten.

Rapporten indikerar att våld mot kvinnor i Chiapas har ökat i takt med den ökade militariseringen. Övergrepp mot kvinnor har använts som en krigsmetod och de har blivit offer för tortyr och sexuellt våld. Majoriteten av anmälningarna som Frayba fick in under perioden var gjorda av män, men andelen kvinnor som anmäler har ökat för varje år. De flesta brott som anmäls av kvinnor handlar om fysiskt och sexuellt våld, något som visar att kvinnor mer och mer utnyttjar sin rätt och anmäler våld som riktas mot dem.

Manifestation mot våld mot kvinnor i San Cristóbal, Chiapas

Manifestation mot våld mot kvinnor i San Cristóbal, Chiapas

Det höga antalet anmälningar som rör rätten till en rättvis rättegång och godtyckligt frihetsberövande indikerar vilka stora brister som finns i det rättsliga systemet då personer i maktpositioner utnyttjar samhällets sårbarhet till sin egen fördel.

Rapporten uppmärksammar även en ökning av anmälningar angående våld och hot mot människorättsförsvarare samt kriminalisering av sociala protester. Enligt Reportrar utan gränser har Mexiko blivit ett av världens farligaste länder för människorättsförsvarare och journalister och den mexikanska staten menar att sociala rörelser och NGO:s är en risk för landets stabilitet. Enligt Frayba avsäger sig regeringen sitt ansvar för brott mot människor som arbetar för mänskliga rättigheter och de menar att attackerna mot människorättsförsvarare beror på organiserad brottslighet.

Regeringen använder sig av olika typer av projekt för att kontrollera och avhysa lokalbefolkning med argumentet att de vill involvera samhällena i olika projekt för att skydda och bevara miljön där de lever. En annan strategi som staten använder sig av för att kontrollera mark och befolkning är konstruktionen av modellbyar med falska löften om det ultimata boendet och arbete.

Karta över konflikter i Chiapas

Karta över konflikter i Chiapas

Rätten till autonomi hotas av statliga projekt som tvingar lokalbefolkningen att lämna den mark som de brukat i generationer. Frayba uttrycker stor oro över det ökade statliga våldet och hoten mot autonoma initativ i lokalsamhällena. Trots statens fientliga inställning fortsätter samhällen att kämpa för rätten till autonomi och alternativa levnadsformer.

Zofie Bengtsson, fredsobservatör i Chiapas för Kristna Fredsrörelsen 2011-2012