toppbild mexiko 2016
20-årsjubileum för Zapatiströrelsen

De kallar sig EZLN, Ejército Zapatista por la Liberacion Nacional, som numera endast behöver presenteras som ”Zapatisterna”. Den 1 januari 1994, dagen då frihandelsavtalet NAFTA trädde i kraft mellan Mexiko, USA och Kanada, vandrade en tidigare okänd grupp beväpnade urfolk in och tog över San Cristóbal de las Casas och fyra andra städer i Chiapas. 

Rörelsen deklarerade att de skulle ta tillbaka den mark som tagits ifrån dem under flera hundra års kolonisering. De sa att de var urfolken som nu krävde sina rättigheter. De använde sig av en antiglobaliseringsretorik och gamla mexikanska revolutionsslogans. Kriget mot staten varade i tolv dagar. Zapatisterna tog över mark från flera jordägare och rancher i Chiapas. Efter förhandlingar genom biskopen Samuel Ruiz García lades vapnen ned. Rörelsen drog sig tillbaka, främst till Lacandondjungeln och fortsatte kampen i en lågintensiv konflikt. Zapatisterna blev sedan kända för att effektivt använda sig av internet som en del av sin krigföring mot den mexikanska staten. Språkröret för rörelsen, sub-commandante Marcos, blev snabbt en kultfigur. Rörelsen var kritisk till nyliberalismen och fick internationellt stöd från solidariska grupper, främst i Europa och USA.

Emiliano Zapata, väggmålning i Oventic. Foto: Frida Ekerlund

Väggmålning i Oventic, Chiapas. Martyren Emiliano Zapata gjorde uppror år 1910. Efter Zapata har även rörelsen tagit sitt namn. Foto: Frida Ekerlund

År 1996 inföll förhandlingar mellan zapatisterna och regeringen. Regeringen lovade att respektera urfolks rättigheter och deras autonomiprocesser i det så kallade San Andrés-avtalet. Ett avtal som regeringen sedan aldrig ratificerade. Zapatiströrelsen beslöt sig sedan för att vägra alla kontakter med regeringen och ”leva i motstånd”.

Fokus på autonoma processer

Därefter vände sig rörelsen istället inåt för att konstruera sina egna autonoma processer, utan något som helst stöd från regeringen. De skapade år 2003 fem kommittéer av goda regeringar, till skillnad från statens, som zapatisterna kallar ”den dåliga regeringen”. De bestämde sig för att skapa egen sjukvård och skolsystem. Kommittéerna roterar mellan samhällen för att skapa en så demokratisk struktur som möjligt. De skapade också ”Den andra kampanjen” med mål att samla individer och organisationer i en rörelse för att skapa en fredlig och antikapitalistisk politisk metod, vilket följdes av förlängningskampanjen ”Den sjätte deklarationen från Lacandondjungeln” år 2006, som också den enar sympatisörer, organisationer som individer mot en icke-diskriminerande, demokratisk värld. Detta eftersom flera organisationer sympatiserar med zapatisternas mål, men inte nödvändigtvis med deras metod. Zapatiströrelsen har trots allt fortfarande en väpnad armé, som de menar att de använder i försvar för demokratin, men som inte har brukats sedan den 12 januari 1994.

Ingången till Oventic, Chiapas. Foto: Frida Ekerlund

Vid ingången till Caracol i Oventic: “De lokala auktoriteterna förbjuder illegala fordon, droger och överfall” lyder första skylten. Den andra “Här bestämmer folkt och regeringen lyder”. Foto: Frida Ekerlund

Bruten tystnad

Efter att flera förundrats över rörelsens tystnad inledde zapatiströrelsen förra året den 21 december, när maya-kalendariet gick in i en ny era, en tyst marsch genom bland annat hela San Cristóbal de las Casas. Allas ansikten var täckta av pasamontañas (skidmasker) och paliacates (röda sjalar), symboler som zapatiströrelsen använt som symboler sedan 1994, och ingen sa ett knyst. ”Hörde de?” var slogan för den tysta marschen där 40 000 zapatister deltog, och där sub-commandante Marcos krävde demokrati, frihet och rättvisa i en kommuniké. En styrkedemonstration, menade många efter en så lång tystnad. Zapatisterna menade att den mexikanska staten har svikit urfolken. Att politikerna är korrupta och kontrollerar medierna. Att urfolk inte har rätt till sin egen kultur, autonoma processer och fortfarande ständigt möter diskriminering. Och San Andrésavtalet från 1996 som erkänner urfolkens rättigheter är fortfarande inte ratificerat. I kommunikén menar de att de än en gång intagit städerna, fast denna gång utan vapen.

zapatista-väggmålning. Foto: Frida Ekerlund

Väggmålning i Oventic. Zapatiströrelsen är känd för att ha många kvinnor i sin armé, och att arbeta för att det ska finnas 50% män och 50% kvinnor på alla representativa poster. Rörelsen har därför ofta blivit hyllad av feministiska rörelser. Foto: Frida Ekerlund

Tjugo år senare

Under 2013 har zapatisterna påbörjat ett nytt projekt. ”Småskolor” kallar de dem, där de under våren bjöd in individer och organisationer för att få en insyn i zapatisternas autonomiprocesser under sju dagar. Reaktionerna lät inte vänta på sig. Intresset var gigantiskt, från Mexikanska organisationer, internationella organisationer men också akademiker. Vad som från början var 500 platser utökades till 1000, sedan till 1500. Flera nekades eftersom rörelsen inte kunde ta emot fler. Alla deltagare fick en egen guide, sov hos zapatistfamiljer på landsbygden och fick som en del av skolan arbeta på majsfälten, eftersom matsuveränitet är en del av konstruerandet av autonomi. Det enorma intresset har gjort att zapatisterna kommer att anordna två småskolor vid årsskiftet 2013-2014, med 2250 deltagare i vardera omgång. Platser som också snabbt fylldes, och de planerar därför ytterligare en småskola i april. 

Den 1 januari i år är det 20 år sedan vad som kallats för ”zapatisternas uppvaknande”, vilket de själva menar är missvisande då de hade förberett sig i minst tio år på vad som konkret komma skulle, och att uppvaknandet var en direkt effekt av 500 års kolonisering och förtryck. Tjugo år senare har zapatisterna dock visat att rörelsen inte är en fluga, ett mediejippo, utan fortsätter att vara en nagel i ögat på den Mexikanska regeringen. Många är spända på vad zapatisterna själva kommer att publicera denna dag. Det enda som är säkert är att varje autonom “caracol” har bjudit in till stor fest och att zapatisterna kommer att fortsatta att vara en förebild för motståndsrörelser världen över. 

Om man är intresserad av vad zapatiströrelsen skriver om idag, under detta tjugoårsjubileum kommer det med största sannolikhet att publiceras här.

Frida Ekerlund, Fredsobservatör för Kristna Fredsrörelsen 2013-2014.

Presidentval i all ära – på den mexikanska landsbygden styr invånarna själva

När jag åkte ut till det lilla samhället Cruztón fyra dagar innan valet var det med mycket förväntningar på vad som skulle hända den 1 juli. I stan hade det varit total valfrossa månaden innan valet och även jag hade blivit smittad. Varje dag fikar jag med en ny kille från samhället och får en lång pratstund. Naturligtvis är jag mycket intresserad av deras syn på valet. Men ingen av de vi medföljer bryr sig speciellt mycket om valet. Ingen stödjer något parti och ingen tänker rösta i valet. ”Politikerna är alla korrupta” säger en yngre kille. ”Det är ingen skillnad på partierna. De är alla likadana” säger en annan. Är de bara vanligt röstskolk undrar jag för mig själv. Är de ointresserade av vad som händer i omvärlden och låter bli att vara med och påverka när de får chansen?

Men inte ens lilla Cruztón har undgått valyran. De politiska partierna har kommit ända hit för att valkampanja. Det är stor show när de kommer berättar de medföljda. De sätter upp en scen med ett enormt ljudsystem. Musiken dånar hela dagen och de 50 unga och snygga valarbetarna dansar och ler när de inte delar ut presenter till Cruztónborna. Det är imponerande spektakel. En man med djup radioröst berättar hur partiet kommer att förändra böndernas liv om de kommer till makten. Han lockar ut byborna från sina hem med presenter. De delar ut socker, färgglada t-shirts, paraplyer och kalendrar med kandidatens porträtt. De delar också ut gödningsmedel, bekämpningsmedel och laminat för att reparera tak. Det är dyra och åtråvärda saker. Men då måste man lova att rösta på partiet. Man måste skriva under på det och även lämna en kopia på sin legitimation. Men de som vi medföljer skriver aldrig under något. De är med i ”den andra kampanjen”. De är välorganiserade och har en annan vision för sina liv än de politiska partierna.

De berättar för mig att kandidaten från partiet PRI, som kom och delade ut socker till familjerna, är kommunens stora markägare. Hans familj äger omfattande sockerplantage. De skämtar om att han har ett imponerande affärssinne. Att först sälja sitt socker till partiet för att sedan köpa röster med samma socker. Han är väldigt smart. Jag börjar inse att det ligger väldigt konkreta argument bakom den vaga och arga kritiken mot hela det politiska etablissemanget.

En äldre man berättar för mig hur de brukade gå i timmar till San Andrés år 1996 för att stödja ursprungsfolkens och böndernas rörelse i dialogen som ledde fram till San Andrés-avtalet. Han berättar lugnt och sansat, nästan likgiltigt, om myndigheternas svek. Hur de lovade mycket men aldrig levererade. Hur de i sista stund förändrade avtalet så att det urvattnades helt. ”Regeringen tog oss aldrig på allvar. De vill ha tillbaka oss i fattigdom och slaveri” När han var ung levde han på samma plats men i livegenskap på storgodset som ägdes av en man från Mexiko city. Det är det han kallar slaveri, att leva i fattigdom och arbeta stenhårt på fälten utan att få del av skörden. Att vara mindre värd.

Till slut organiserade de sig för att återta makten över sina liv. De vill leva sina liv med värdighet, inte bli trampade på och utnyttjade av de mäktiga i stan. För fem år sedan tog de tillbaka marken intill samhället. Tillgång till mark är fundamentalt. Det är grunden för ett värdigt och självständigt liv fritt från beroende av de mäktiga i stan. Regeringen hade skickat horder av poliser för att stoppa dem.

En medelålders kvinna bjuder hem mig för att visa videofilmen från dagen då de återtog marken. I videon är hon den första att ge svar på tal när de tågar ut på fältet och blir stoppade av en poliskedja. Det är främst kvinnor som möter poliserna. Hon har väldigt klart för sig varför hon tågar ut och utmanar polisen. Den heliga jorden tillhör dem som bor på den. De har rätten att bruka den och leva av den. De vill vårda den så att deras barn också kan leva av den så som deras förfäder gjorde. Mark säljer man inte.

Vi sitter en lång stund efter filmen och pratar. Tårgasen och batongslagen i videon har gjort intryck på oss observatörer men visade också tydligt att Cruztónbornas önskningar krockade med statens intressen. Hon säger att regeringens intresse är att sälja marken till de rika och de utländska bolagen. De respekterar inte jorden och de respekterar inte ursprungsfolken som vill leva av den traditionsenligt. Berget under Cruztón är dessutom rikt på guld som staten gärna vill ska expoateras. Det hela är olika pusselbitar i regeringens så kallade Plan Mesoamerica som implementeras bit för bit. Alla partierna för en liknande politik i den här frågan. ”Regeringen förtrycker oss hela tiden” flikar hennes man in. ”Först tog de marken ifrån oss så att vi inte kunde ge mat till våra barn. Sedan slog de på oss och nu hotar de med att bura in oss. Det är politikerna som styr, men de skickar polis och militär och sedan rentvår de sina händer”.

Det är också därför de inte röstar. Men däremot satsar de på att nätverka med andra samhällen och organisationer och ömsesidigt hjälpas åt för att ta tillbaka och försvara sin värdighet. De lyckades till slut återta marken. Tackvare internationella observatörer som var på plats och dokumenterade myndigheternas övergrepp byggdes det snabbt upp ett stort politiskt tryck som tvingade regeringen att dra tillbaka trupperna. Och de fortsätter att nätverka och utbilda sig, självständigt och oberoende. De förfinar sina jorbrukstekniker och provar att producera nya produkter för att sälja i grannbyarna. Men var och en viker av en dag i månaden åt att sitta i vaktkuren och titta ut över de vackra gröna slätterna så att de är beredda ifall poliserna och militären skulle komma tillbaka. De måste försvara sin livsstil som är ständigt hotad. Och de blir glada när vi observatörer kommer förbi och håller sällskap för de vet att utan den internationella medföljningen hade de aldrig vunnit sin mark och sin frihet.

Nyheterna om valresultatet nådde Cruztón flera dagar efter valet. För de människorätts- och demokratirörelserna i städerna slutade valet i ett antiklimax. PRI, partiet som styrde Mexiko med järnhand i 71 år med ett litet uppehåll de senaste två mandatperioderna återtog makten med hjälp av sin makt över medierna, valinstitutionerna och billigt köpta röster. Men Cruztónborna tog det med ro. De för sin politik i vardagen och skapar själva förändringarna som de vill se. De har redan gjort sitt val. Till att styra dem valde de sig själva.

Adi Musabasic, fredsobservatör för Kristna Fredsrörelsen i Mexiko

Yo soy 132

Foto: Arijana Marjanovic

Veckor före valet i Mexiko, den första juli 2012, dyker oanade protester upp runtom i landet. Tusentals studenter sluter upp i fredliga demonstrationer runt parollen “vi vill ha riktig demokrati”. Ptotesterna, och organiseringen bakom dem, kan få överraskande konsekvenser för den hittils utmålade vinnaren Enrique Peña Nieto från Partido Revolucionario Institucional PRI.

På anti-Peña Nieto-demonstrationerna som äger rum runt om i Mexikos städer lyder slagorden “Stäng av teven, sätt på intellektet!” och “Ingen mer skit, ingen mer censur, död åt tevediktatur!”.

Maskineriet startades av studentrörelsen Yo soy 132 (ungefär “Jag är den 132:e”). En organiserad ickevåldsrörelse, i själva verket inte så mycket emot Peña Nieto som den är emot den så kallade tevekratin. Det vill säga att Mexikos tv-kanaler sänder osanningar, manipulerar och desinformerar Mexikos invånare. Carlos de Santiago Fernandez, språkstudent i Mexiko City, menar att den stora massan i Mexiko fördummas av teven.

– Folk styrs av teven, de allra flesta mexikaner tittar bara på teve, de läser inte. Det är fascinerande att folk demonstrerar emot tv-kanalerna och jag hoppas att allt det här gör att gemene man och kvinna börjar ställa sig frågande till om allt som sägs på nyheterna verkligen är sant.

Det hela började den 11 maj då Peña Nieto fick fly, bakvägen, ut från universitetet la Iberoamericana, då han besökte läroverket i samband med valkampanjen. Studenterna kallade den generade Peña Nieto för mördare och skrek “Ut, ut, ut!”. Då tv-kanaler, köpta av Peña Nieto, försökte släta över den pinsamma incidenten genom att säga att studenterna betalats av motståndspartiet Partido de la Revolución Democrática (PRD), tände det till. Studenterna, 131 stycken, svarade med att lägga upp videosnuttar, på sig själva, på internet där de visar upp sitt ID-kort och säger “jag är inte köpt”.  Studenterna som gick ihop i Yo soy 132-rörelsen menar med frasen att de “är den 132:a studenten” och visar på så sätt sitt stöd och solidaritet. Rörelsens grundpelare består i att all verksamhet ska utföras med hundra procent ickevåldsliga och fredliga metoder.

Fler än 6 000 studenter från hela Mexiko samlades i huvudstaden för att enas kring fundament som det fortsatta arbetet ska utgå från. Några av dessa är att Yo soy 132-rörelsen:

  • Är partipolitiskt obunden
  • Motsäger sig nyliberal ekonomisk politik
  • Ska organisera sig för att motverka valfusk
  • Uppmanar staten att nedrusta kriget mot knarket
  • Kräver att president Felipe Calderón ställs inför rätta för brotten han gjort sig skyldig till i kriget mot knarket
  • Kräver att myndigheterna i Chihuahua och delstaten Mexiko ställs till svars för de många grymma morden på kvinnor som utförts där
  • Uttrycker solidaritet och stöd för frisläppning av politiska fångar, höjning av minimilöner, ursprungsbefolkningens självständighet genom San Andrés-avtalet
  • Ställer diverse krav på utbildningssystemet i Mexiko

Yo soy 132-rörelsen är ovanlig i Mexiko genom att den grundas på ickevåldsprinciper. Det talas om den mexikanska våren, vissa menar att det återstår att se, om våren övergår i sommar. Enligt dem är det först efter valet den första juli som rörelsens motståndskraft, uthållighet och styrka verkligen sätts på prov. De menar att om den överlever våren kan den ha potential att förändra Mexiko.

Arijana Marjanovic, Fredsobservatör för Kristna Fredsrörelsen 2012-2013

Fredskaravan demonstrerar mot våldet

Under ledning av poeten och fredsaktivisten Javier Sicilia intog fredskaravanen San Cristóbal de las Casas för att protestera mot president Calderóns krig mot knarket, som hittills tagit över 45 000 liv. Karavanen bestod av över 500 aktivister från olika delar av Mexiko plus drygt hundra journalister som följde dem längs vägen. I täten av demonstrationen, som gick mot stadens centrum, gick anhöriga till våldets offer och migranter och ursprungsfolk som demonsterade för sina rättigheter.

Till minne av våldets offer. Foto: Charlotta Pettersson

Till minne av våldets offer. Foto: Charlotta Pettersson

Sicilia startade Rörelsen för Fred med Rättivsa och Värdighet (Movimiento por la Paz con Justicia y Dignidad) i slutet av mars i år efter hans son mördats av drogrelaterat våld. Ickevåldsiniativet har välkomnats från många olika håll och har fått organisationer och människor som är missnöjda med president Calderóns militanta politik att gå samman och uttrycka sitt missnöje. I Chiapas har bland annat zapatiserna genom Subcomandante Marcos och den pacifistiska organisationen Las Abejas (bina) visat sitt stöd. Rörelsen har lett till ett stort antal marscher och demonstrationer och i ett möte med president Calderón i juni, krävde Sicilia ett slut på straffriheten för våldsbrott.

Panel i Stadshuset. Foto: Zofie Bengtsson

Panel i Stadshuset. Foto: Zofie Bengtsson

Fredskaravanen har under sin 10 dagars långa turné i den sydliga delen av landet besökt flera städer och ankomsten till San Cristóbal den 15 september inföll med den mexikanska självständighetsdagen. Sicilia deklarerade att Mexiko inte har något att fira eftersom “minnet av frihet har blivit kränkt”. Av denna anledning bytes det traditionella ropet för frihet ut mot en tyst minut. Sicilia sa även att självständigheten inte gjort ursprungsfolken rättvisa och att det inte kommer att bli någon riktig självständighet förrän delstatsregeringen respekterar och uppfyller innehållet i San Andrés-avtalet. I fredsavtalet, som skrevs under 1996 i samhället San Andrés mellan den dåvarande regeringen och Zapatistarmén för Nationell Befrielse (EZLN), står bland annat att man ska göra konstitutionell lag av San Andrés-avtalet.

Marschen i San Cristóbal avslutades i stadsteatern med en paneldiskussion och vittnesmål från män och kvinnor i Chiapas vars rättigheter blivit kränkta. Fredskaravanen återvände till Mexiko City i veckan och om några dagar ska Sicilia träffa president Calderón igen.

Zofie Bengtsson, fredsobservatör för Kristna Fredsrörelsen i Chiapas

En utdragen kamp för rättigheter
"Ni befinner er nu i zapatistiskt rebellterritorium. Här styr folket och regeringen lyder." Foto: Aron Lindblom.

“Ni befinner er nu i zapatistiskt rebellterritorium. Här styr folket och regeringen lyder.” Foto: Aron Lindblom.

Den första januari 1994, samma dag som frihandelsavtalet NAFTA trädde i kraft, utbröt ett väpnat uppror i Chiapas. Bakom upproret låg Zapatistarmén för nationell befrielse (EZLN) som förklarade krig mot den mexikanska staten och ockuperade flera städer. EZLN betonade att man valde väpnad kamp på grund av bristen på resultat som uppnåtts genom fredliga protester. Zapatisterna kämpade för autonomi och de främsta punkterna i den politiska plattformen var ursprungsfolkens rättigheter, motstånd mot nyliberalismen, kvinnors rättigheter, demokrati och rättvisa.

Missnöjet från zapatisternas sida grundas i en lång historia av exploatering, marginalisering och etnisk diskriminering av ursprungsfolken. För att öka kommersialiseringen av land, antog regeringen i början på 1990-talet en nyliberal reform och artikel 27 i den mexikanska konstitutionen ändrades för att NAFTA skulle kunna träda i kraft. Ändringen av konstitutionen innebar att mark som ägts kollektivt i ejidos, och många gånger också brukats gemensamt av hela byn, blev föremål för privatisering. Den nya politiken gynnar stora transnationella företag som vill åt de många naturtillgångar som finns i Chiapas. Enligt ILO-konventionen 169, som Mexiko ratificerat, ska ursprungsfolk konsulteras och medverka i beslutsfattande frågor som rör deras samhällen. Markens betydelse betonas och konventionen innehåller även bestämmelser som ska säkra ursprungsfolks rätt till mark som de under lång tid innehaft eller brukat. Dessa bestämmelser tycks dock inte alltid ha respekterats i den mexikanska statens relationer med landets ursprungsfolk.

I februari 1996 undertecknades ett fredsavtal mellan den mexikanska regeringen och zapatistgerillan i det lilla samhället San Andrés i Chiapas. Avtalet slår fast att ursprungsfolk har rätt till självbestämmande, autonomi och att organisera sig, för att på så vis kunna bevara sina traditioner och öka möjligheterna till social och ekonomisk utveckling. Den mexikanska staten har dock inte uppfyllt de åtagande som de skrev under i San Andrés-avtalet och konflikten är idag långt i från löst. Istället pågår ett lågintensivt krig med hög militär närvaro som sätter skräck i byarna i Chiapas.

Zofie Bengtsson, fredsobservatör för Kristna Fredsrörelsen i cMexiko, 2011-2012.