toppbild mexiko 2016
Las Abejas minns ännu massakern i Acteal
Kan såren läka? Om en kamp för rättvisa genom ickevåld

Snart har 17 år gått sedan massakern i Acteal ägde rum. 17 långa år utan rättvisa och upprättelse. Ändå är det som om våldshandlingarna lever kvar i luften och i marken. Acteal sörjer fortfarande sina offer varje dag.

Den 22 december 1997 var dagen som skulle förändra allt för medlemmarna i den pacifistiska organisationen Las Abejas. Flera medlemmar befann sig i Acteal, ett litet samhälle i regionen Chiapas högland, där de hade sökt skydd från paramilitärens våldsamma frammarsch. De befann sig i bön i byns lilla kyrka när de hörde de första skotten. Skott som kom allt närmare. (mer…)

“Sorgen gjorde mig sjuk”

Vi har tidigare skrivit om massakern den 22 december 1997 på medlemmar i den pacifistiska och katolska motståndsgruppen Las Abejas här på bloggen. 16 år efter massakern lider överlevarna fortfarande av skadorna, fysiska och psykiska. Vi har träffat två av dem, Maria Vázquez och Catarina Méndez, och det här är deras historia.

22 december 1997 mördades 45 kvinnnor, män och barn i Acteal där de deltog i en bönceremoni. Vi träffade Catarina Méndez och Maria Vázquez som båda överlevde massakern. Foto: Aino Ravandoni

Maria bodde med sin mamma och sin bror när massakern inträffade. De blev båda mördade och Maria ensam kvar i huset. ”Sorgen gjorde mig sjuk” berättar hon när vi sitter i det sotsvarta köket i Acteal. Jag får ett tryck över bröstet när jag försöker föreställa mig hur det skulle vara. Ingen mamma, ingen bror. Ensam i ett tomt hus. Laga mat till en. Ingen att säga god morgon till, ingen som säger god natt. Och jag förstår att Maria blev sjuk. Jag frågar henne hur hon tog sig ur sin sorgsjuka. Hon ser mig i ögonen och säger att hon inte stannade i huset och grät nej. Hon använde sin sorg och berättade för alla som kom till Acteal om massakern och de hon förlorat. För att alla måste veta. För att det inte ska hända igen.

Catarina var 19 år när paramilitärerna sköt henne sju gånger. Sju gånger. Som tur var bara i armar och ben. Det är så svårt att förstå att en kropp klarar sju kulor av metall, ändå står Katarina framför mig alldeles levande. På vänstra handleden ser jag ett ärr. Hon har en metallplatta på benet för att kunna gå men det är svårt. Ändå gick hon i tre och en halv timme på marschen som de kvinnliga medlemmarna i Las Abejas organiserade på internationella kvinnodagen. Själv kastade jag mig ner på marken så fort vi stannade en stund och hörde mig själv klaga som en fyraåring ”Är vi inte framme snart?”.

Kring 500 deltagare, främst kvinnor marscherar under gassande sol till Acteal den 8:de mars under internationella kvinnodagen. “Vi kvinnor är inte slavar”, “Kvinnorna skänker liv, nej till krig”, “Ut med militären från Chiapas” står det bland annat på plakaten. Foto: Aino Ravandoni

45 personer mördades under de där fem timmarna av massaker den 22 december 1997. 21 kvinnor, 15 barn (allt från två till 17 år), 9 män. Fyra av kvinnorna var gravida när de sköts ihjäl. Om vi räknar de ofödda barnen så blir antalet dödade 49. 29 skottskadades, av dem lider nio fortfarande av skador och måste träffa läkare. På sjukhusen diskrimineras ursprungsbefolkningen varför en grupp ideellt arbetande mexikaner följer dem till läkarbesöken för att se till att de får rätt vård. Ändå upptäcktes inte förrän i år att en man som överlevt massakern som klagat över ont i ryggen fortfarande hade två kulor kvar under skuldrorna. 16 år med två kulor i ryggen.

Acteal

Kyrkan i Acteal på Las Abejas (Binas) heliga mark.
Foto: Aino Ravandoni

Idag kräver Las Abejas rättvisa. Inte hämnd. De vill att de ansvariga för massakern ska ställas inför rätta. Men så sent som för en månad sedan släpptes ännu en av paramilitärerna som dömts för inblandning i massakern ur fängelse. På grund av felaktigheter i den rättsliga processen, inte för att de var oskyldiga. Ingen av de ansvarig har ställts inför rätta. Las Abejas sätter nu sitt hopp till Interamerikanska kommissionen för mänskliga rättigheter som antagit fallet och kanske kan det, efter 16 år av straffrihet, skipas rättvisa i Acteal. Vi hoppas och tror.

Anna Hedlund, fredsobservatör för Kristna Fredsrörelsen i Chiapas 2013-2014

Las Abejas de Acteal firar 20 år av kamp för fred och rättvisa

Den pacifistiska civilorganisationen Las Abejas (på svenska Bina) fyller 20 år i år. Organisationen bildades för att på ickevåldslig väg tillsammans kämpa mot orättvisor, för fred. Idag, 15 år efter massakern i Acteal, fortsätter kampen samtidigt som organisationen på senare tid fått ta emot nya hot från paramilitära grupper i området kring Acteal, beläget i Chiapas högland.

Det var den 22 december 1997 som cirka 100 paramilitärer gick in i samhället Acteal och kallblodigt mördade 45 människor, varav fyra gravida kvinnor. Den mexikanska staten påstod senare att massakern var ett resultat av konflikter mellan två grupper i samhället. Detta trots att det finns bevis på att det var staten som försåg paramilitärerna med vapen och order om att döda de människor som befann sig i Acteal, som en del av den lågintensiva krigsföringen efter det zapatistiska upproret 1994. Runt 80 personer fängslades efter massakern. Av dem har 59 släppts, de flesta år 2009 efter bedömningen att rättegångarna gått felaktigt till. Senast i september i år frigavs fler dömda, vilket enligt Las Abejas har lett till en nyaktivering av den paramilitära gruppen Mascara Roja (den röda masken) i området och på senare tid har flera medlemmar hotats till livet.

En av Las Abejas främsta styrkor är den höga nivån av organisering men också den solidaritet som nationella och internationella rörelser, organisationer och privatpersoner visar. Varje år den 22 december samlas hundratals människor i Acteal för att delta i minnesceremonin. Med tal och genom sånger framförda av Las Abejas egna kör hedras de döda samtidigt som det ständiga kravet på rättvisa och fred upprepas och yrkas på.Kristna Fredsrörelsens observatörer är liksom tidigare år på plats i Acteal idag den 22 december.

– De dödade våra kroppar för de kunde inte döda våra själar. De klippte av livet för de kunde inte klippa av våra vingar, säger en kvinna i sitt tal under ceremonin.

Den 10 november i år nåddes Chiapas av den sorgliga nyheten att Manuel, 28 år och överlevare från massakern gått bort efter att länge ha lidit av en hjärntumör. De flesta av Kristna Fredsrörelsens fredsobservatörer som varit i Mexiko genom åren känner till Manuel mycket väl. Han var en väldigt speciell kille som alltid hade en sång, ett skämt, en gåta eller ett trolleritrick redo för de människor som kom för att besöka Acteal. ”Manuel lärde oss att kämpa men också att skratta i svåra stunder”, beskriver Las Abejas honom på sin hemsida. Jag minns första gången jag träffade Manuel. Efter minnesceremonin ville han presentera mig för sin familj. Medan vi gick ned mot kapellet tänkte jag för mig själv att det måste vara andra överlevande, men då vi går fram till en vägg av foton förstår jag att så inte är fallet. Där hänger bilder av alla de som mördades under massakern. Bilder på barn som aldrig fick chansen att växa upp och som heller aldrig fick vara just barn. Manuel pekar ut sin familj; sin mor, sina systrar. Ett foto föreställer en liten bebis, bara några månader gammal. Det är minnet av henne som gör Manuel mest ledsen. Nu tåras mina ögon och när Manuel ser detta säger han: ”Hon gråter. Det ska hon inte göra. Kom!”, och så går vi bort till andra sidan rummet där en väggmålning finns. Någon föreslår att vi ska gå tillbaka upp men Manuel säger att nej, än kan vi inte gå upp. ”Sorgen måste stanna kvar här nere. När vi går tillbaka upp lämnar vi den här och lämnar rum för glädjen.” Och så frågar han om vi vill höra ett skämt och vi säger ja. Jag minns inte skämtet idag, men jag kommer ihåg att det var skönt att få skratta, och att sedan få gå tillbaka upp och lämna sorgen i kapellet.

I år finns även Manuels foto i kapellet. Las Abejas önska honom en säker färd och ger honom en uppgift: ”Glöm inte bort oss lille Manuel. När du pratar med Pappa-Mamma Gud berätta att rättvisan inte kommit till Acteal än. Informera Pappa-Mamma Gud att den mexikanska regeringen fortsätter utforma lagar för att förtrycka de svaga, för att stjäla från folket. Berätta för Pappa-Mamma Gud om brotten som regeringen begår, om Felipe Calderóns brott som har skördat 70 000 liv och 10 000 försvunna i hans odugliga krig mot knarket.”

Mer om Acteal kan du läsa här, här, här och här.

Karin Bender, fredsobservatör för Kristna Fredsrörelsen i Mexiko

Farligt vara kvinna i Mexiko

I Mexiko är det livsfarligt att försvara mänskliga rättigheter, speciellt för kvinnor. Enligt en rapport från FN:s särskilda rapportör för människorättsförsvarare (MR-försvarare) är Mexiko andra landet efter Colombia där flest hot, inklusive mordhot, riktats mot MR-försvarare.

I ett samhälle där diskriminering och våld mot kvinnor är normaliserat kan det uppfattas provocerande att som kvinna jobba med mänskliga rättigheter då det bryter den traditionellt accepterade identiteten av att vara kvinna. I delstaten Chiapas, i april i år, blev en kvinnlig MR-försvarare attackerad av en taxichaufför då hon var på väg till sitt jobb, hon lyckades fly. Två dagar senare, i samma stad, San Cristobal de las Casas, hittades sjuttonåriga Itzel Janet Méndez Pérez kropp, våldtagen, sönderslagen och med inälvorna utanför kroppen.

Mexiko präglas av svag demokrati och en omfattande social och ekonomisk ojämlikhet. Hög  straffrihet råder i landet, och att kräva rättvisa anses som ett angrepp mot maktordningen. Statliga maktinstitutioner och de factomakter som organiserade kriminella grupper, konservativa grupper, beväpnade grupper, paramilitärer,  transnationella företag, mediakoncerner och politiska partier utpekas som de vanligaste av förövarna mot kvinnliga MR-försvarare och deras organisationer i Mexiko. Inte sällan skyddas förövarna av officiella makthavare.

Försvar av de mänskliga rättigheterna kriminaliseras och förtal och vanrykte används flitigt för att tysta kvinnliga MR-försvarare. I media likställs försvaret av mänskliga rättigheter med försvar av kriminella. MR-försvarare utmålas som en fara för samhället och för landets ekonomiska utveckling. I en kultur av våld och straffrihet är landets mediaarbetare lovliga måltavlor. I en artikel på Reportrar utan Gränsers hemsida utmålas Mexiko, bland Afghanistan, Pakistan och Somalia, som ett av de farligaste länderna för journalister. Men, att uttala sig offentligt om kränkningar som begås på mänskliga rättigheter är riskfyllt. På grund av Mexikos höga siffra av mördade journalister avstår många kvinnliga kommunikatörer sitt arbete av rädsla för övergrepp.

Sexuellt våld är en vanlig metod för att tysta kvinnliga MR-försvarare, i form av hot eller handling. Hot om sexuellt våld, direkt eller mot MR-försvararnas döttrar är vanliga. Hoten sker via telefon, skrifligt et cetera. MR-försvarares underkläder har ibland tagits ut ur kvinnornas bostäder, rivits sönder, fläckats och lämnats synliga med ett tydligt budskap.

Mellan 2010 och 2011 dokumenterades åtta mord på kvinnliga MR-försvarare i Mexiko. Fem mord på kvinnliga journalister har rapporterats.

Josefina Reyes anmälde mexikanska armén för övergrepp på hennes kamp mot knarkhandeln, i januari 2010 mördades hon. Hennes familjemedlemmar har bland annat utsatts för hot, mördats, och/eller utsatts för påtvingat försvinnande och senare hittats döda.

Marisela Escobedo mördades i december 2010 för att hon krävde ansvriga makthavare på upprättelse för mordet på sin dotter. Dagen efter dotterns död sattes familjeföretaget i brand och hennes svåger försvann för att några timmar senare hittas död.

De två journalisterna Ana Maria Marcela Yarce Viveros och Rocio Gonzalez, mördade i augusti 2011, den grova sexuella tortyr deras hittade kroppar påvisade är djupt oroande.

I inget av fallen har förövare ställts till rätta.

Enligt ett frågeformulär så svarade en övervägande majoritet av 50 tillfrågade kvinnliga MR-försvarare att nationell och internationell solidaritet och medföljning var en önskvärd och nödvändig åtgärd för att uppnå skydd och återgång till liv och arbete efter våld.

Rapporten i sin helhet går att läsa här.

Arijana Marjanovic, Fredsobservatör för Kristna Fredsrörelsen 2012-2013

Att medfölja i paradiset

Med ryggsäckar fulla med mat som ska räcka i två veckor är vi efter en 40 minuters djungelvandring i lerig terräng framme vid vårt nya medföljningsställe Bolom Ajaw. Samhället ligger mitt i den regnskogsliknande djungel som ligger i direkt anslutning till en av Chiapas främsta turistattraktioner – vattenfallen med dess kristallklara vatten i Agua Azul.

En natt när jag ligger sömnlös i min hängmatta kan jag inte hjälpa att tänka på hur surrealistiskt det stundtals känns att medfölja i ett samhälle som ligger otroligt vackert vid en flod och ett vattenfall som är det närmaste paradis jag någonsin sett. Det är till det här vattnet vi går och hämtar vatten varje morgon. Det är hit vi går för att tvätta oss. Men bortom det inbjudande kristallklara vattnet döljer sig en annan, mindre romantiskt skimrande verklighet. En verklighet som satt skräck i invånarna i åratal.

Foto: Dani

Konflikten i Agua Azul handlar om vem som har rätt att bestämma över marken och de fantastiska naturtillgångar som finns i området. Delstatsregeringen har långtgående planer på att utveckla turismprojekt i området och ser därför marken som värdefull. I början av januari 2010 stegade 90 anhängare av den regeringsfinansierade paramilitära gruppen OPDDIC (Organización para la Defensa de los Derechos Indígenas y Campesinos) in i Bolom Ajaw och ockuperade delar av zapatisternas landområde. Incidenten slutade tumultartat med att tre personer sköts varav en så allvarligt att han avled. Oroligheterna i Agua Azul har fortsatt i år och med tanke på hur attraktiv marken i området är lär problematiken fortsätta.

När man bor i ett samhälle utan elektricitet vaknar man och lägger man sig normalt med solens upp- och nedgång. Klockan är 19:30 och min fältkollega Dani är trött och vill gå och lägga sig. Jag påminner om vår gemensamt satta regel att det är strängt förbjudet att lägga sig innan kl. 20 men han säger att han bara måste göra ett undantag. Efter att ha umgåtts intensivt i nästan två veckor tror jag mig ha lärt känna min spanska kollegas svaga sidor och påbörjar därför en övertalningsoffensiv för att få honom att stanna uppe och socialisera. Jag lockar honom med uno-spelande och erbjuder honom den enda platsen på bänken som inte ger ryggont. När varken erbjudande om uno-spelande eller samtal om livet verkar fungera drar jag fram mitt trumfkort – jag säger att vi kan hetta upp tortillas över elden och sedan äta dem med Nutellan som jag av en händelse råkat få med mig i min ryggsäck. Hans blick avslöjar att mitt övertalningsförsök fungerar och kort därefter påbörjar vi nästa projekt – att starta en eld med regndränkt ved.

Ashkan gör ett tappert försök att sätta igång elden

Plötsligt hör jag ett gällt skrik. Min kollega Malin har fått syn på en gigantisk spindel på väggen vid hennes hängmatta. I vanlig ordning tas kameran fram för att föreviga dessa spindeltillfällen som numera, efter 9 månader i Mexiko, blivit något av en vana. Det är som vanligt jag som får bistå med min hand bredvid spindeln för att illustrera hur stor den är, medan Malin på tryggt avstånd sköter bildtagningen utan någon märkbar brådska.

      Den överblivna maten är kattsäker inför natten

Några av barnen i samhället har kommit för att umgås och deras blickar följer med spänning vårt UNO-spelande. Det börjar bli sent och jag går och lägger mig törstig i hängmattan. Vattnet i floden har varit extra smutsigt på sistone och vi har inte fått i oss tillräckligt med vätska. Normalt brukar hundskall dominera i byarna efter mörkrets intrång, men här är det syrsornas ljud som håller mig vaken. Det återstår bara två nätter av medföljningen. Den paradisliknande miljön har ibland gett mig dåligt samvete då jag nästan njutit av det kristallklara vattnet som om jag vore på semester. Men vad som för mig må vara semesterförknippade känslor är för invånarna i Bolom Ajaw en vardag och en skrämmande verklighet. Det är i sådana stunder viktigt att påminna sig om att vi fredsobservatörer är där på samhällenas begäran. För att de känner att vår närvaro ger ett moraliskt stöd vilket får dem att orka fortsätta sin gedigna kamp för sina rättigheter.

Zofie Bengtsson, fredsobservatör för Kristna Fredsrörelsen i  Mexiko 2011-2012

Foto: Daniel Boyano Sotillo (svartvita bilder), Malin Kullmar, Andrés, Zofie Bengtsson

Läs mer om konflikten i Bolom Ajaw skrivet av KrFs fd fredsobservatör Anton:

http://antonfredsobservator.wordpress.com/2010/03/23/konflikten-i-bolom-ajaw/

http://antonfredsobservator.wordpress.com/2010/03/26/personliga-intryck-fran-bolom-ajaw/