toppbild mexiko 2016
Att administrera en konflikt

Minns ni det blogginlägget om massakern i Acteal 1997 på medlemmarna i organisationen Las Abejas? Vi besökte Acteal igen i början av september och samhället var helt förändrat.

När jag bodde där i tre veckor i början av mars så var det en mycket lugn och stilla plats. Några personer om dagen kom förbi det lilla träskjul där vi bodde på väg hem efter att ha letat ved, ett par tre barn lekte på den öppna gräsplanen och Las Abejas styrelse satt mest i möten i mötesrummet. När vi nu traskat ner för den långa betongtrappan som leder ner till kyrkan, mötesrummet och köket så sjöd platsen av liv. Barn sprang runt, vuxna satt och pratade i varje hörn, det hängde våta kläder på långa linor och flera kvinnor stod och tvättade i solskenet. Efter ett tag reser sig kvinnor och män och lite större barn (även mindre faktiskt) och går den långa betong trappen upp. Sen kommer de ner igen. Med tunga säckar fyllda med bönor, majs, ved, filtar och kläder. Vad är det egentligen som pågår? Fest? Jubileum? Marknad?

Tvångsförflyttades tvätt på tork i Acteal 2013.

Kristna fredsrörelsens observatörer medföljer medlemmarna i Las Abejas och har bott i samhället vid flera tillfällen så att människorna där ska känna sig lite tryggare. Det blir mycket tvätt när nära hundra personer bor på ett litet område. Foto: Frida Ekerlund

Nej, tvångsförflyttning. Hot. Trakasserier och våld. Bränder. Flykt. Alla människor vi såg den dagen, 95 personer allt som allt, har flytt från sina hem i ett annat samhälle som heter Colonia Puebla. Säckarna de bar ner var gåvor från andra fattiga människor som ser det som sin medmänskliga plikt att hjälpa dem som är i nöd. Det är ingen fest, bara människor i en väldigt svår situation som försöker hålla modet uppe.

Vi har inte tillräckligt mycket plats för att sova här, det är väldigt obekvämt. Vi har inte tillräckligt med mat. Vi hittar inte jobb för att tjäna pengar för att köpa mat. Vi vet inte hur vi ska lösa det här. Vi har inte tvål för att tvätta oss eller kläder för att byta. Vi behöver bönor och majs för att kunna leva.

säger Nicolas som är representant för de tvångsförflyttade. Ändå vill de inte ta emot de hjälpsändningar som den mexikanska delstatsregeringen vill skicka.

Vi vill ha rättvisa, vi vill ha en lösning och ett straff för de skyldiga. Myndigheterna vill inte förstå och tar oss inte i beaktande. De vill tysta oss och att inget om hur det är i Puebla ska komma ut.

De godtar inte en administration av konflikten, de vill ha en lösning på det verkliga problemet: Straffriheten och fattigdomen.

Las Abejas Acteal

I augusti i år flydde 98 personer från sina hem och befinner sig just nu som internflyktingar i Acteal, hemvist för den pacifistiska motståndsorganisationen Las Abejas. Här är deras välkomstskylt som också påminner om att de fortfarande väntar på rättvisa efter massakern som skedde här 1997. Foto: Frida Ekerlund

Från Colonia Puebla kommer flera av de paramilitärer som dömdes för massakern i Acteal 1997. Av de dryga 80 personer som dömdes (varav flera erkände) sitter nu endast 6 stycken kvar i fängelset. Resten har släppts på grund av felaktigheter i processen. Oroligheterna i Colonia Puebla eskalerade när ledaren för paramilitärerna släpptes i april i år.  De tvångsförflyttade och många andra organisationer här i Chiapas menar att befolkningsökningen har gjort att det råder brist på mark i Colonia Puebla och att det är därför vissa grupper nu ger sig på andra, för att ta deras mark, för att bli lite mindre fattiga. De vet att de kan, de har gjort det förut 1997 och straffriheten var så gott som total. Mexikanska staten fortsätter att administrera konflikten och den förblir olöst.

Kristna fredsrörelsen arbetar för att de mexikanska myndigheterna ska ta sitt ansvar och bidra till att lösa konflikten. I det arbetet kan du vara en viktig del genom att skicka brev till myndigheterna i Mexiko.  Skickar brevet gör du enkelt här: 

Blixtaktion »

Anna Hedlund, fredsobservatör för Kristna fredsrörelsen i Chiapas 2013-2014

Kristna Fredsrörelsen ber om rättvisa för Bety och Jyri

Den 27 april 2010 mördades den finländska observatören Jyri Jaakkola och den mexikanska människorättsförsvararen Bety Cariño i ett bakhåll i delstaten Oaxaca i Mexiko. Tre år efter morden är det fortfarande ingen som har dömts för dåden. Tolv arresteringsordrar har utfärdats och en man sitter häktad.

Personer som engagerar sig för de mänskliga rättigheterna i Mexiko utsätts ofta för våld och hot. Kristna Fredsrörelsen har i tre års tid påmint de mexikanska myndigheterna om vikten av att utreda detta emblematiska fall och vi gör det nu återigen. Klicka här för att läsa årets uttalande (på spanska). Tidigare års uttalanden går att läsa här och här (spanska).

jyri-y-bety

Foto: http://lavozdelanahuac.blogspot.mx

Tidigare års fredsobservatörer har uppmärksammat fallet här på bloggen och i länkarna nedan kan du läsa mer om Bety och Jyri.

2012: Rättvisa för Bety och Jyri 

2011: Ett år sedan morden i Oaxaca

2010: Blixtaktion Oaxaca

Fredsobservatörerna för Kristna Fredsrörelsen i Chiapas, Mexiko 2013-2014

Alberto Patishtán och den outtröttliga kampen för frihet

Det är en häftig känsla att se folket strömma in på torget, hundratals, kanske upp till tusen människor tar sig under slagord och banderoller in mot katedralen. Banderollerna visar foton på en man, och bland skriken hörs hans namn, gång på gång, ”frihet för Alberto Patishtán”!

Idag, den 4 september, anordnade den katolska rörelsen el Pueblo Creyente (ungefär det troende folket) en pilgrimsfärd genom San Cristóbal som slutade med en mässa i den stora katedralen på torget, till förmån för Alberto Patishtáns frihet.

Ni som följer Kristna Fredsrörelsens blogg vet vid det här laget vem Patishtán är. Han är en politisk fånge, fängslad och dömd för ett brott han inte begått och i år har det gått tolv år sedan han berövades sin frihet. Den 26 juli skedde ett litet framsteg och Alberto flyttades tillbaka från högriskfängelset i Sinaloa, norra Mexiko, där han suttit sedan oktober förra året, till fängelset i San Cristóbal.

Det var tack vare påtryckningar från såväl det nationella som internationella civila samhället som gjorde detta möjligt. Sedan april i år har den senaste kampanjen för Albertos frihet pågått, och runt om i världen har människor engagerat sig för hans frihet. I veckan presenterade människorättscentret Frayba och Albertos advokat en ny strategi. Nu vill man att Mexikos högsta domstol ska erkänna Patishtáns oskuld, och genom blixtaktioner vill man att så många personer som möjligt skriver till domstolen för att detta ska bli verklighet.

Vid ett möte med FN:s kontor för mänskliga rättigheter förra veckan tog Kristna Fredsrörelsens representanter upp fallet Patishtán. Vi fick då frågan: Det måste finnas hundratals Patishtán i Mexiko, varför all denna uppmärksamhet runt honom? Det är en bra fråga, och det stämmer att det finns alldeles för många oskyldigt dömda i Mexikos fängelser. Så varför väcker fallet Patishtán så starka känslor? Hur kommer det sig att folk från New York till Prag, från Barcelona till Buenos Aires går man ur huse och protesterar, skickar brev till mexikanska myndigheter, anordnar stödfester och på andra sätt verkar för hans frihet?

Jag träffade Alberto i fängelset tillsammans med en kollega söndagen den 26 augusti och efter det besöket är det inte längre svårt för mig att förstå. Det är något visst med Alberto, något som gör att folk vill vara nära honom. Han skrattar ofta och hjärtligt, visar varje människa i hans närhet värme, tar sig tid. Vi var cirka åtta personer som besökte Alberto på söndagen, som är besöksdag, och några hade tagit med sig gitarrer. Gång på gång sjöng de sången om fågeln från sydöst som blivit berövad sin frihet och tagen till norr, men som nu är tillbaka, och om hoppet som aldrig får lämna oss, länge leve Alberto Patishtán. Vi tillbringade ett antal timmar inne på fängelset, drack kaffe och spelade kinaschack, en av fångarna rappade för oss, ackompanjerad av vänner utifrån, och ganska snabbt glömde jag att jag befann mig inne på ett fängelse. Tills det blev dags att gå. Alberto och hans vänner, alla organiserade i La Voz del Amate (El Amates röst), organisationen som startades av Patishtán inne i fängelset 2006 vill ta i hand och säga hejdå. En man kramar om min kollega Aron och ber honom att fortsätta kampen, att inte ge upp hoppet, samt att han ska hälsa sin familj. Vi ses snart igen säger vi och alla tackar för att vi kom, det glittrar i deras ögon och leendena är stora. Men när jag går tillbaka ned mot entrén känner jag tårar fylla mina ögon. Plötsligt är det så tydligt vad som skiljer oss från dem, något jag tror vi ofta glömmer bort att uppskatta, något så ovärderligt som friheten.

Du kan också göra en skillnad för Alberto. Klicka på länken nedan och fyll i ditt namn och tryck på skicka. Det är inte svårare än så, men kanske gör det att vi så småningom får dricka kaffe med Alberto utanför fängelsets murar.

Skriv under blixtaktionen för Alberto Patishtáns frihet här (på spanska).

Karin Bender, fredsobservatör för Kristna Fredsrörelsen i Mexiko 

Hot och attacker intensifieras i San Marcos Avilés

Hoten fortsätter och intensifieras mot de civila medlemmarna i zapatiströrelsen i samhället San Marcos Avilés. Det berättar de själva i ett videomddelande riktat till det internationella civilsamhället. Du kan bidra till att stoppa förföljelsen genom att skriva under detta upprop riktat till Mexikos president Felipe Calderón och Chiapas guvernör Juan Sabines.

[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=rY-8CBt3Vkg]

Kristna fredsrörelsen medföljer San Marcos Avilés och fredsobservatörerna var i samhället så sent som i maj i år och kunde notera att den humanitära situationen för de civila medlemmarna i zapatiströrelsen är kritisk och att kränkningarna av den personliga säkerheten fortsätter vara extremt påfrestande.  Delar av deras mark är fortfarande ockuperad av den partilojala kollisionsgruppen, deras skörd och husdjur blir ofta stulna och de har fortfarande inte fått varken ersättning eller upprättelse för tvångsavhysningen och plundringen av deras egendom år 2010. Den mentala terrorn mot de medföljda är extrem eftersom hot om ännu en tvångsavhysning och kidnappning fortsätter och intensifieras i en oroande takt. Förföljelsen började när de civila zapatisterna år 2010 byggde en autonom skola för sina barn.

I videon berättar San Marcosborna sjäva om svårigheterna de har fått utstå på grund av sin organisering och förföljelsen de genomlever dagligen. De ber det internationella civilsamhället att sprida budskapet om deras situation och agera för att deras mänskliga rättigheter ska försvaras. De skickar även riktade hälsningar till kvinnor, politiska fångar och ursprungsfolk i alla länder.

Efter videons offentliggörande intensifierades hoten. Den partilojala kollisionsgruppen hotade med att kidnappa ledarna och återigen tvångsavhysa de civila zapatisterna.

Rörelsen för rättvisa i El Barrio, den andra kampanjen i New York, har startat en global kampanj som heter ”Globalt eko till stöd för zapatisterna: Frihet och rättvisa för San Marcos Avilés och Francisco Sántiz López”, där organisationer från hela världen deltar. Kraven är bland annat:

  • Omedelbart slut på alla mordhot, verbala och fysiska trakasserier, och hot mot de civila zapatisternas egendom och välmående från de partilojala medlemmarna av ejidon San Marcos Avilés.
  • Försvar av liv och säkerhet för de civila zapatistmedlemmarna i San Marcos Avilés.
  • Respekt för de civila zapatisternas oavhängiga rätt till autonomi som ursprungsfolk, i enighet med ILO-konventionens paragraf 169 och FN:s deklaration om ursprungsfolks rättighter, båda signerade av Mexikos regering.

Du kan bidra genom att skriva under detta upprop riktat till Mexikos president Felipe Calderón och Chiapas guvernör Juan Sabines, vilka ansvarar för att skydda våra medföljdas rättigheter eftersom staten är skyldig att garantera sin befolknings personliga integritet och säkerhet. Hjälp också gärna till att sprida San Marcosbornas budskap på internet, via filmvisningar eller offentliga möten.

Adi Musabasic, fredsobservatör för Kristna Fredsrörelsen i Mexiko

När de som ska skydda dig är dem du fruktar mest

Tänk dig att du blir väckt mitt i natten av att någon slår in dörren till ditt hus. Att ett tjugotal hårt beväpnade människor tar sig in i ditt hus, riktar vapen mot dig och dina barn och vägrar ge dig svar på frågorna Vad vill ni? Vad har jag gjort?

Detta hände Adolfo Guzmán, Margarita Martinez och deras två barn den 8 november 2009 i Chiapas, Mexiko. Männen som tog sig in i deras hus var civilklädda poliser. Då Margarita och Adolfo inte fick något svar på varför detta hände, varken från dessa poliser eller ifrån myndigheter följande dagar, anmälde de händelsen. Kort därefter började dödshoten komma.

De första hoten var skriftliga. Lappar med texter som ”dra tillbaka anmälan nu”, ”ert hus är övervakat, ta hand om era barn”, ”död, död död”, och ” ha en God Jul, det kommer bli er sista” har lämnats vid familjens hem under loppet av två år. Men det skulle inte sluta vid skriftliga hot.

Den 25 februari 2010 är Margarita på väg för att hämta sin son i skolan när hon blir indragen i en skåpbil och får en svart plastpåse över huvudet. Hon blir sedan slagen i ansiktet och på kroppen av vad som tros vara ett skjutvapen. Till sist blir hon våldtagen. Övergreppet sker 36 timmar innan en rekonstruktion av händelserna den 8 november ska äga rum, som del av vittnesmål i den rättsliga processen. Efter detta får Margarita och hennes familj så kallade speciella skyddsåtgärder beviljade från interamerikanska kommissionen för mänskliga rättigheter. Detta betyder att den mexikanska staten måste garantera familjens säkerhet. Familjen får därför polisskydd dygnet runt samt kameror uppsatta utanför huset.

Men den 24 november 2010 sker det som inte ska kunna ske. Efter ett möte med högkommissionären för mänskliga rättigheter på FN går Margarita till ett kafé i centrala San Cristobal de las Casas. Hennes polisvakt väntar utanför medan hon dricker en kaffe och läser tidningen. När hon går ut från kaféet är polismannen borta. Hon går ett kvarter för att leta efter honom när en skåpbil kör upp bredvid henne och en maskerad man ger henne ett hotbrev, klassiskt med utklippta bokstäver från tidningar. Hon uppmanas lämna detta brev till människorättscentret Frayba, Kristna Fredsrörelsens närmsta samarbetspartner och det center som hjälpt Margarita och hennes familj under åren. Under pistolhot tvingas hon sedan ta sig till kyrkogården, där hon “snart kommer att förenas med sina döda anhöriga”. Margarita lyckas därefter skaka av sig männen och tar sig springande till Frayba. Vart tog Margaritas polisvakt vägen? Enligt honom lämnade han aldrig dörren till kaféet.

Ytterligare ett hot kom i skriftlig form den 20 oktober 2011 och lämnades under familjens bil i garaget som vaktades av polis. Hotet riktades till Adolfo och det stod ungefär ”det finns ingen rättvisa, det är bättre att du håller käften annars kommer du försvinna. Vi är lagen och vi är skyddade. Död, död, död”. Det senaste hotet var också ett skriftligt dödshot riktat till Margarita och lämnades i familjens blomsteraffär. I hotet görs referenser till attacken och våldtäkten 2010 och det står också att om Margarita offentliggör brevet kommer hon att försvinna eller mördas. Hon uppmanas lämna landet. Hotet togs emot den 30 juni 2012, fyra dagar efter att Kristna Fredsrörelsens observatörer haft möte med Margarita och Adolfo.

Vad händer med en människa som gång på gång utsätts för sådana här obeskrivligt hemska övergrepp? Som gång på gång blir sviken av de som ska vara där för att skydda dig? Vad händer med en människa som inser att de som helst av allt vill skada dig är de som du vänder dig till när du blivit utsatt för orättvisor? Jag har träffat Margarita och Adolfo. Det som händer är att hela livet skakas om och vänds helt upp och ner. Det som händer är att den ständiga rädslan och terrorn man till en början upplever övergår i en likgiltighet, och tankar på döden känns snarare som en befrielse.

Adolfo arbetade tidigare på organisationen Enlace CC som arbetar med lokal utveckling och främjandet av ekonomiska, kulturella och sociala rättigheter, främst med bönder och ursprungsfolk. Tillsammans med andra hade han anmält högt uppsatta politiker i Chiapas för korruption samt börjat utreda ett fall av beskjutningar mot migranter. Det är detta som tros ligga bakom attackerna mot Adolfo och Margarita, samt att de fortsatt anmäla alla hot och attacker som de utsatts för. Att förövarna gått så hårt åt Margarita är en typisk strategi som används flitigt i både krig och fred, konflikterna utspelas på kvinnors kroppar och de hot och attacker som kvinnor utsätts för är ofta könsspecifika. Genom att bryta ned hela familjestrukturen och skapa ett konstant tillstånd av rädsla och terror vill förövarna skrämma Adolfo och Margarita till tystnad.

Sedan den första händelsen 2009 har Adolfo blivit av med sitt jobb, och på grund av polisskyddet har det varit svårt att hitta ett nytt arbete. Många av familjens vänner har sagt upp kontakten. Deras liv har förändrats, antagligen för alltid. Många organisationer lyfte fallet till en början men efter att åren gått och inga framsteg gjorts i processerna har allt färre personer fortsatt att uppmärksamma familjens situation. Varför går ni inte i exil, frågar många. Men Adolfo och Margarita är övertygade om att problemen inte kommer lösas av att de flyttar till ett land där de inte talar språket, där de antagligen inte kommer få jobb och där de kommer känna sig ännu mer ensamma. Trots snart tre år av ett liv i ständig rädsla och ovetskap finns fortfarande en vilja att kämpa, de vill inte ge upp, den tillfredsställelsen är de inte beredda att ge sina förövare och de vars order dessa lyder.

Karin Bender, fredsobservatör för Kristna Fredsrörelsen i Mexiko 2012-2013

Skriv på RedTDT:s blixtaktion efter senaste hoten:
http://redtdt.org.mx/d_acciones/d_visual.php?id_accion=211

Efter hoten i november 2010 gjorde Kristna Fredsrörelsen en blixtaktion för Margarita och Frayba. Läs mer här: http://fredsobservatorerna.wordpress.com/2010/11/30/agera-nu-allvarliga-hot-mot-frayba/

I den senaste rapporten från Frayba om tortyr i Chiapas går det att läsa mer om Margarita och de attacker hon utsatts för (spanska):  http://www.frayba.org.mx/archivo/informes/120608_info_final.pdf

Kristna Fredsrörelsens fredsobservatörer kommer att fortsätta samtal med Margarita och Adolfo under året och kommer eventuellt påbörja medföljning.