toppbild mexiko 2016
En eld och en förlossning: samtal vid en medföljning

”Vet du vad som hände här 1997? Denna plats är blodig.” Hon syftar på massakern i Acteal 1997. ”Vet du att de slet bort fostren från magarna på gravida kvinnor?” Hon är en av de 98 tvångsförflyttade på grund av konflikten i Colonia Puebla, och har befunnit sig i samhället Acteal sedan augusti 2013.

De tycker nog att jag är ganska underhållande. Jag spillde ut bönor på min väska andra dagen, vilket gjorde något med gruppdynamiken. Den tog bort en social spärr. Nu bemöter de mig med skratt och nyfikenhet i köket. Mumlar ”chenek” när jag går förbi. Bönor på tzotzil.

Hon hjälper mig med elden. Luften är fuktig och veden är våt. Det ryker och mina ögon är tårfyllda och jag försöker förklara att jag är ovan vid så mycket rök och att jag inte förstår hur ögonen någonsin kan vänja sig. ”Jo, vi är vana. Men det här vädret är ovanligt för oss också, vi får huvudvärk”, förklarar Mercelina. Här behöver en eld mycket mer syre. Jag brukar se mig själv som en ganska slipad eldare, men erkänner mig besegrad. Jag är inte van vid syresammansättningen. Inte ens ocoten, det träslag som brinner lika lätt som papper, hjälper nämnvärt när resten av veden är dyngsur. Påverkar höjden också syresammansättningen?

Foto: Frida Ekerlund

Rostad tortilla. Foto: Frida Ekerlund

Det slår mig plötsligt att hon är gravid. Hennes klänning döljer det väl. Jag frågar vilken månad hon är i. ”Nionde”, svarar hon. ”Herregud”, tänker jag, ”hon kan föda vilken sekund som helst.” Jag frågar om det fanns flera gravida när de flydde. ”Vi var fyra”, svarar hon. ”Så nu går jag här och väntar. Och lagar mat.”

Hon är tjugofem år och hon väntar sitt femte barn. Jag frågar när hon gifte sig. ”Jag gifte mig när jag var femton”, svarar hon. ”Men jag ville inte. Min man hade varit gift förut, men hans fru lämnade honom tillsammans med barnen för att leva i sitt gamla samhälle. Det är ovanligt med skilsmässor. Min familj sa att jag borde gifta mig, och till slut kunde jag inte säga nej. En dag hade han ställt 38 backar med Coca Cola framför huset. Det var en hemgift. Man betalar med läsk, kött eller kontanter. Så jag gifte mig…” berättar hon. Hon verkar dock inte bitter. Hon berättar bara sakligt, leendes. ”Coca Colan kostade minst 4000 pesos (ca 2000kr), men detta var ju längesedan. Nuförtiden betalar man mycket, mycket mer. I mitt samhälle är det dyrt. Kanske 20 000 pesos nuförtiden.” Jag frågar var i hela fridens namn man får tag på så stora summor pengar. ”Vem vet?!” utbrister hon med armarna utslagna och ett stort leende. ”Och i ditt samhälle?” frågar hon. ”Vad betalar man vid giftermålet?” ”Ingenting”, svarar jag. ”Vi betalar ingenting.” ”Va?!”, utbrister hon, ”är det GRATIS???” Jag nickar. Känner mig lite kluven. Hennes ton antyder att kvinnor inte har något värde därifrån jag kommer. Hon fortsätter: ”I förra veckan gifte sig en 10-åring där jag kommer ifrån. Det tycker jag är för tidigt.” Jag håller med. ”Ja, det låter väldigt tidigt”, instämmer jag.

Väggmålning. Foto: Frida Ekerlund

Coca Colas logo: En vanlig väggmålning i Chiapas, som fått ta stryk av regn och vind. Coca Cola tjänar ofta som betalningsmedel i samhällen. Foto: Frida Ekerlund

”Hur ska du föda? Här?” undrar jag. ”Är du nervös?” ”Jo, jag är nervös”, erkänner hon. ”Alla mina andra barn har min mamma förlöst, och hon är kvar i Colonia Puebla. Nu måste någon annan hjälpa mig.” Jag skruvar på mig. Jag tror att jag blir nervösare än vad hon är. Mercelina översätter när hennes svärmor frågar mig om huruvida jag är gift. ”Nej”, svarar jag. “Jag är inte gift.” Hon frågar hur gammal jag är. ”28 år”, svarar jag. Hon tittar på mig och hennes blick tyder på att hon tycker lite synd om mig. ”Jag har en son till dig”, säger hon hjälpsamt. ”Vem vill ha en ogift 28-åring?” utbrister jag. ”Det måste ju vara något fel på en ogift 28-åring.” Vi skrattar tillsammans. Alla vi i köket. ”Vad heter du?” frågar Mercelina mig. ”Frida”, svarar jag, ”som Frida Kahlo, den mexikanska konstnären.” ”Det vet jag inte vem det är”, svarar hon, ”men det är ett fint namn. Kanske ska barnet heta Frida.” Jag blir stum. Vi fredsobservatörer ska ju inte påverka de samhällen vi är i. ”Ajdå. Har jag påverkat nu?” funderar jag. ”Det här ska jag nog inte säga till någon.”

Jag går tillbaka till fredsobservatörernas hus. Sätter mig på träbänken och läser. Tappar koncentrationen på min omgivning. En höna lyckas knycka min tortilla. Det är extremt dimmigt och regnar nästan konstant. En man som arbetar med att bygga kyrkan bredvid observatörernas hus förklarar att det är något konstigt med vädret. Regnperioden borde vara slut för länge sedan. Jag oroar mig mer för kylan, trots att de tvångsförflyttades kläder aldrig verkar torka i fukt och regn. Jag vet att det kommer att bli kallt här. Mycket kallare än vad de är vana vid och de tvångsförflyttade har inte tillräckligt med kläder och skor.

Följande dag frågar jag efter Mercelina i köket. Hon är en av de få som pratar spanska. Hon har nämligen migrerat med sin familj till delstaten Quintana Roo för några år sedan för att få en inkomst, men sedan återvänt. Där lärde hon sig spanska när de arbetade med turism. Jag får förklarat för mig att hon fött. Igår. Klockan tre på eftermiddagen. Jag tänker att jag borde förstått. Det saknades ju ett matlagningsgaller i köket. Gallret flyttades till hennes hus för att koka vatten vid förlossningen. Jag blir helt stum. Mercelina bor i grannhuset till köket, och jag har inte hört ett ljud. Inte ett enda knyst. Föda barn utan ett ljud?

Foto: Frida Ekerlund

I huset till höger, med den blå presenningen födde Mercelina sitt barn. Foto: Frida Ekerlund

Jag vill ge Mercelina en present. Men jag får inte ge presenter och skapa beroenderelationer i samhällena. Jag funderar på en möjlig lösning och bestämmer mig för att vika en trana till henne. Det kan väl inte skapa beroende? En till henne och en till bebisen. Jag går och knackar på i huset, som består av fyra träpålar och en presenning som fungerar som vägg. ”Kom in, Frida”, säger Mercelina. ”Grattis”, säger jag trevandes. ”Har allt gått bra? Hur mår ni?” Jag lämnar över tranorna. Hon blir glad. Hon ligger på en träbänk med filtar. En äldre kvinna, som jag antar är hennes barnmorska byter tygblöja, rengör och lägger om navelsträngen på Mercelinas bebis under tiden som hon ammar sitt eget barn. ”Jo, det gick bra. Det gjorde ont. Jag är lite trött. Tack för presenten”, säger hon förstrött.

Jag förundras över att jag får vara del av denna scen. En födsel. Ett litet mirakel. Nu är de tvångsförflyttade inte 98 personer längre. De är 99.

Frida Ekerlund, fredsobservatör för Kristna Fredsrörelsen i Chiapas, Mexiko 2013-2014.

Foto: Frida Ekerlund

Den fantastiska utsikten från samhället Acteal i Chenalhó, Chiapas, Mexiko. Foto: Frida Ekerlund

 

Att administrera en konflikt

Minns ni det blogginlägget om massakern i Acteal 1997 på medlemmarna i organisationen Las Abejas? Vi besökte Acteal igen i början av september och samhället var helt förändrat.

När jag bodde där i tre veckor i början av mars så var det en mycket lugn och stilla plats. Några personer om dagen kom förbi det lilla träskjul där vi bodde på väg hem efter att ha letat ved, ett par tre barn lekte på den öppna gräsplanen och Las Abejas styrelse satt mest i möten i mötesrummet. När vi nu traskat ner för den långa betongtrappan som leder ner till kyrkan, mötesrummet och köket så sjöd platsen av liv. Barn sprang runt, vuxna satt och pratade i varje hörn, det hängde våta kläder på långa linor och flera kvinnor stod och tvättade i solskenet. Efter ett tag reser sig kvinnor och män och lite större barn (även mindre faktiskt) och går den långa betong trappen upp. Sen kommer de ner igen. Med tunga säckar fyllda med bönor, majs, ved, filtar och kläder. Vad är det egentligen som pågår? Fest? Jubileum? Marknad?

Tvångsförflyttades tvätt på tork i Acteal 2013.

Kristna fredsrörelsens observatörer medföljer medlemmarna i Las Abejas och har bott i samhället vid flera tillfällen så att människorna där ska känna sig lite tryggare. Det blir mycket tvätt när nära hundra personer bor på ett litet område. Foto: Frida Ekerlund

Nej, tvångsförflyttning. Hot. Trakasserier och våld. Bränder. Flykt. Alla människor vi såg den dagen, 95 personer allt som allt, har flytt från sina hem i ett annat samhälle som heter Colonia Puebla. Säckarna de bar ner var gåvor från andra fattiga människor som ser det som sin medmänskliga plikt att hjälpa dem som är i nöd. Det är ingen fest, bara människor i en väldigt svår situation som försöker hålla modet uppe.

Vi har inte tillräckligt mycket plats för att sova här, det är väldigt obekvämt. Vi har inte tillräckligt med mat. Vi hittar inte jobb för att tjäna pengar för att köpa mat. Vi vet inte hur vi ska lösa det här. Vi har inte tvål för att tvätta oss eller kläder för att byta. Vi behöver bönor och majs för att kunna leva.

säger Nicolas som är representant för de tvångsförflyttade. Ändå vill de inte ta emot de hjälpsändningar som den mexikanska delstatsregeringen vill skicka.

Vi vill ha rättvisa, vi vill ha en lösning och ett straff för de skyldiga. Myndigheterna vill inte förstå och tar oss inte i beaktande. De vill tysta oss och att inget om hur det är i Puebla ska komma ut.

De godtar inte en administration av konflikten, de vill ha en lösning på det verkliga problemet: Straffriheten och fattigdomen.

Las Abejas Acteal

I augusti i år flydde 98 personer från sina hem och befinner sig just nu som internflyktingar i Acteal, hemvist för den pacifistiska motståndsorganisationen Las Abejas. Här är deras välkomstskylt som också påminner om att de fortfarande väntar på rättvisa efter massakern som skedde här 1997. Foto: Frida Ekerlund

Från Colonia Puebla kommer flera av de paramilitärer som dömdes för massakern i Acteal 1997. Av de dryga 80 personer som dömdes (varav flera erkände) sitter nu endast 6 stycken kvar i fängelset. Resten har släppts på grund av felaktigheter i processen. Oroligheterna i Colonia Puebla eskalerade när ledaren för paramilitärerna släpptes i april i år.  De tvångsförflyttade och många andra organisationer här i Chiapas menar att befolkningsökningen har gjort att det råder brist på mark i Colonia Puebla och att det är därför vissa grupper nu ger sig på andra, för att ta deras mark, för att bli lite mindre fattiga. De vet att de kan, de har gjort det förut 1997 och straffriheten var så gott som total. Mexikanska staten fortsätter att administrera konflikten och den förblir olöst.

Kristna fredsrörelsen arbetar för att de mexikanska myndigheterna ska ta sitt ansvar och bidra till att lösa konflikten. I det arbetet kan du vara en viktig del genom att skicka brev till myndigheterna i Mexiko.  Skickar brevet gör du enkelt här: 

Blixtaktion »

Anna Hedlund, fredsobservatör för Kristna fredsrörelsen i Chiapas 2013-2014

Beredda att dö för sin mark

”Enda sättet de får oss härifrån är i kistor”, sade den gamle mannen. En kvinna stämde in: ” här stannar jag, här dör jag för min mark – vad som än händer, jag är inte rädd”.

Det hade hunnit bli mörkt i det lilla samhället Salvador Allende, beläget i Montes Azules, de blåa bergen, långt inne i Lacandonadjungeln. Hit hade jag och min kollega från Kristna Fredsrörelsen kommit tillsammans med 12 andra organisationer och observatörer. I två dagar hade vi varit på väg, färdats med lastbil och vandrat i över fem timmar genom den täta djungeln. Syftet med vår resa var att dokumentera människorättskränkningar i tre samhällen i Lacandonadjungeln, samt dokumentera att de inte skadar marken och djungeln utan istället skyddar den. Anledningen? Staten vill avhysa dem, köra iväg dem från den mark de bebott i över trettio år, för att istället bygga ekoturismprojekt i området. Detta strider mot ett antal rättigheter, bland annat den om att ursprungsfolk måste rådfrågas innan sådana beslut tas, samt rätten till mark och ett värdigt liv.

Välkomnande i Salvador Allende

Välkomnande i Salvador Allende

Landkonflikterna i Lacandonadjungeln går mycket långt tillbaka i tiden och ett stort antal intressen slåss om det mest bördiga och artrika området i hela Mexiko. De tre samhällena vi besökte, Salvador Allende, Rancheria Corrozal och San Gregorio har genom avtal med Lacandonafolket fått tillgång till den mark de nu odlar och bebor. Samtliga samhällen är mycket små och nästintill totalt självförsörjande, det enda som de köper utifrån är kläder, skor, machetes och medicin. Under de fem dagar jag spenderade i de tre samhällena fick jag se odlingar av majs, bönor, chili, tomater, bananer, sockerrör och frukter jag aldrig hört talas om. Alla tre samhällen har ett litet antal mjölkkossor, som endast används som ekonomisk säkerhet. Skulle något hända någon av invånarna säljer de en ko för att ha råd med flygtransport till sjukhuset.

Staten har nämligen stängt de kliniker som fanns i samhällena och det är svårt att få tillgång till medicin, trots att detta är något staten ska garantera sina invånare. Enligt de boende i Salvador Allende är detta ett medel för att tvinga familjerna att flytta. De har erbjudits löjligt låga summor pengar för att flytta på sig, men som en av de boende från Corrozal sade: ”vi vill inte ha regeringens pengar, vi vill att de erkänner vår rätt till vår mark. De som har gett sig av till staden med pengar har förlorat sina traditioner och vanor. Här stannar vi, det finns inget annat val, vi kommer att ge vårt liv för denna mark”.

Här beskrivs hållbar odling

Här beskrivs hållbar odling

Regeringen anklagar också de boende för att förstöra djungeln och i nya lagar står att marken endast får användas till turism (!). Men under vår vistelse kunde vi se att de tre samhällena, som alla är organiserade i bondeorganisationen ARIC ID, har lärt sig hållbara odlingssätt, de bränner inte marken som många andra samhällen utan låter marken vila mellan odlingsperioderna.

I det sista samhället vi kom till, San Gregorio, har statliga helikoptrar flugit nära över husen många gånger och invånarna är mycket rädda. Men fast beslutna att stanna, de har gjort planer på var de ska gömma sig uppe i djungeln om dagen för avhysningar kommer. ”Om staten kommer hit och försöker få bort oss kommer de att minnas oss som det nya Acteal eller Viejo Velasco” (massakrer i Chiapas 1997  och 2006).

Hela observationsmissionen i San Gregorio          Kristna Fredsrörelsens representanter Adi och Karin innan hängbron

Under min oförglömliga resa till Lacandonadjungen fick jag träffa inspirerande människor vars ordförråd inte innehåller frasen ge upp, ett folk som känner en genuin koppling till moder jord och som lever i harmoni med naturen. De saker jag fick se och känna under den resan kommer aldrig att lämna mig. Efteråt frågade jag mig själv varför de inte kan få vara i fred, de skadar ingen och de tar hand om jorden.  Men som vanligt i Chiapas, och i övriga Mexiko och världen, går ekonomiska intressen och vinningar allt som oftast före människors rätt till ett värdigt liv. Att starta nya gynnsamma ekoturismprojekt i området väger tyngre än dessa människors liv, det är den bistra sanningen.

På vägen tillbaka flög vi över sjön Miramar

På vägen tillbaka flög vi över sjön Miramar

Kristna Fredsrörelsen och de andra 12 organisationerna skrev efter vistelsen i djungeln mellan 29 april och 4 maj en rapport om läget i de tre samhällena. Vi kommer att följa utvecklingen i samhällena och fortsätta rapportera här på bloggen under året.

Karin Bender, fredsobservatör för Kristna Fredrörelsen i Mexiko 2012-2013

Turismkonferens leder till social rensning

I slutet av oktober var San Cristóbal de las Casas och Chiapas värd för den VIII Internationella Upplevelseturismkonferensen arrangerad av Adventure Travel Trade Association (ATTA). President Felipe Calderón deklarerade i konferensens invigningstal att upplevelseturism är en alternativ väg för utveckling som främjar ursprungsfolk och skapar sysselsättning för “de fattigaste i samhället”. Ironiskt nog var det just dem som avhystes från San Cristóbals gator när den internationella konferensen kom till stan.

Förväntningarna var höga på upplevelsekonferensen som gick av stapeln 17-20 oktober och som lockade över 650 researrangörer från 60 länder.

 – Vi har träffat branchfolk från hela världen och utbytt idéer. San Cristobal är en fantastiskt mysig stad. Jag skulle vilja återvända hit med min familj.

Chiapas delstatsregering skulle jubla av lycka om de hörde den amerikanska mötesdeltagarens utlåtande om konferensen och San Cristóbal. Tidigare i somras hade delstatsregeringen beslutat att investera 41 miljoner pesos (ca 22 miljoner SEK) för att rusta upp byggnader och fasader i innerstan. Det här var tillfället då allas ögon skulle vara på San Cristóbal och Chiapas och stan skulle göras så attraktiv som möjligt.

Gatuförsäljning stoppas

Gator, torg och parker brukar normalt sprudla av liv och gatuförsäljning, men under mötesdagarna lyste de tomma. En försäljare som barn- och ungdomsorganisationen Melel Xojobal pratat med berättade att hon inför konferensen skaffat mer hantverk och souvenirer för att sälja, men tre dagar innan mötesdeltagarnas ankomst, fick hon beskedet att hon inte fick sälja på torget som hon brukar. Lokala politiker hade beslutat att gatuförsäljning i det historiska centrum skulle stoppas, ett beslut som drabbade drygt 2800 försäljare. De som trotsade försäljningsförbudet riskerade böter och förlust av försäljningslicens.

Angel säljer dagligen hamburgare vid ett torg i innerstan. Under konferensen var han tvungen att flytta sin verksamhet då hans arbetsplats skulle ge plats för parkering. Flytten ledde till minskade intäkter.

– Jag fick stå vid ett avskymt ställe utan en ström av människor. Jag trodde att mässan skulle bidra till mer försäljning. Det blev istället tvärtom, säger han uppgivet.

Tomt torg under mötesdagarna. Foto: Heber Gutierrez

Tomt torg under mötesdagarna. Foto: Heber Gutierrez

Samma torg under en vanlig dag. Foto: Zofie Bengtsson

Samma torg under en vanlig dag. Foto: Zofie Bengtsson

Den internationella turismkonferensen hyllades av arrangörer och politiker men fick stark kritik från det civila samhället som bland annat fördömde kriminaliseringen av gatuförsäljare och menade att politikerna ville visa upp en falsk verklighet. Flera människorättsorganisationer protesterade mot konferensen då den “representerar berövande av mark, resurser, levnadsvillkor, självbestämmande och kultur från ursprungsfolk och icke-ursprungsfolk i Chiapas” (den andra kampanjen).

Våldet har påverkat turismen i landet

Det ökade våldet i Mexiko till följd av president Calderóns krig mot knarket har haft stor negativ effekt på landets turismnäring. Den mexikanska regeringen utnämnde 2011 till “turismens år” för att visa att turismen i högsta grad är prioriterad. Chiapas lockar turister med sin storslagna natur, kristallklara vatten och historiska ruiner och delstatsregeringen har inom ramen för Palenque-Agua Azul Integrally Planned Centre (CIPP) långtgående planer på att expandera turismen och infrastrukturen vid vattenfallen i Agua Azul.

Kristna Fredsrörelsen arbetar med samhällen i Agua Azul-området och många invånare säger att de inte känner att har något att säga till om. Detta trots att Mexiko ratificerat ILO konventionen 169 där det bland annat står att ursprungsfolk ska konsulteras och vara delaktiga i projekt som berör dem. Som människorättsorganisationen Sipaz påpekar är många samhällen inte övertygade om de fördelar som turismen kan generera, utan de ser det som en risk att förlora kontroll över sin mark och över sina liv. Det kan även bli problematiskt om delar av befolkningen i ett samhälle är för ett turismprojekt och annan del emot då det då kan skapa splittring bland invånarna.

Enligt många var turismkonferensen en succé men för en stor del av San Cristóbals invånare var den ännu ett bevis på den diskriminering som ursprungsfolken och de fattiga systematiskt utsätts för.

Zofie Bengtsson, fredsobservatör för Kristna Fredsrörelsen i Chiapas 2011-2012

Situationen för mänskliga rättigheter i Chiapas 2010-2011

Människorättsorganisationen Centro de Derechos Humanos Fray Bartolomé de las Casas (Fraybas) årsrapport från 2010, som presenterades först i september 2011, ger en bild av människorättssituationen i Chiapas mellan perioden april 2010 – mars 2011. Här kommer en kort sammanfattning av årsrapporten.

Rapporten indikerar att våld mot kvinnor i Chiapas har ökat i takt med den ökade militariseringen. Övergrepp mot kvinnor har använts som en krigsmetod och de har blivit offer för tortyr och sexuellt våld. Majoriteten av anmälningarna som Frayba fick in under perioden var gjorda av män, men andelen kvinnor som anmäler har ökat för varje år. De flesta brott som anmäls av kvinnor handlar om fysiskt och sexuellt våld, något som visar att kvinnor mer och mer utnyttjar sin rätt och anmäler våld som riktas mot dem.

Manifestation mot våld mot kvinnor i San Cristóbal, Chiapas

Manifestation mot våld mot kvinnor i San Cristóbal, Chiapas

Det höga antalet anmälningar som rör rätten till en rättvis rättegång och godtyckligt frihetsberövande indikerar vilka stora brister som finns i det rättsliga systemet då personer i maktpositioner utnyttjar samhällets sårbarhet till sin egen fördel.

Rapporten uppmärksammar även en ökning av anmälningar angående våld och hot mot människorättsförsvarare samt kriminalisering av sociala protester. Enligt Reportrar utan gränser har Mexiko blivit ett av världens farligaste länder för människorättsförsvarare och journalister och den mexikanska staten menar att sociala rörelser och NGO:s är en risk för landets stabilitet. Enligt Frayba avsäger sig regeringen sitt ansvar för brott mot människor som arbetar för mänskliga rättigheter och de menar att attackerna mot människorättsförsvarare beror på organiserad brottslighet.

Regeringen använder sig av olika typer av projekt för att kontrollera och avhysa lokalbefolkning med argumentet att de vill involvera samhällena i olika projekt för att skydda och bevara miljön där de lever. En annan strategi som staten använder sig av för att kontrollera mark och befolkning är konstruktionen av modellbyar med falska löften om det ultimata boendet och arbete.

Karta över konflikter i Chiapas

Karta över konflikter i Chiapas

Rätten till autonomi hotas av statliga projekt som tvingar lokalbefolkningen att lämna den mark som de brukat i generationer. Frayba uttrycker stor oro över det ökade statliga våldet och hoten mot autonoma initativ i lokalsamhällena. Trots statens fientliga inställning fortsätter samhällen att kämpa för rätten till autonomi och alternativa levnadsformer.

Zofie Bengtsson, fredsobservatör i Chiapas för Kristna Fredsrörelsen 2011-2012