toppbild mexiko 2016
En vecka i Verkligheten

Det var tidig eftermiddag när minibussen slutligen stannade och lät oss gå av efter en skumpig färd i södra Chiapas. Vi togs emot av Mario*, lastade av våra ryggsäckar och vår proviant och visades in i det fredsläger som skulle komma att bli vårt hem under den kommande veckan. Jag och ytterligare fyra internationella observatörer hade äntligen kommit fram till La Realidad – Verkligheten.

Ingången till fredslägret i La Realidad. Foto: Sanna Sjöblom.

Ingången till fredslägret i La Realidad. Foto: Sanna Sjöblom.

Efter zapatisternas uppror 1994 hade dessa stöd av hela La Realidad och samhället var en av organisationens starkaste stödbaser. Det svåra och hårda livet i motstånd mot staten ledde dock med tiden till att fler och fler familjer lämnade kampen för att på så sätt kunna ta emot statligt ekonomiskt stöd. Samhället är idag delat mellan dessa olika grupper, mellan zapatister och de som kallas ”partianslutna”, en konflikt som späddes på av att zapatisterna hade en autonom skola i byn. Spänningarna fick sin kulmen den 2 maj i år då José Luis Solís López, även känd som Galeano, dödades. Galeano var lärare och zapatist och kämpade för att den autonoma skolan skulle få vara kvar i La Realidad.

Mordet på Galeano ledde till ökad oro i samhället och det togs snabbt ett beslut om att bygga upp ett fredsläger för internationella fredsobservatörer. Vår grupp var den 17:e i ordningen som kom sedan början av juni. ”Det är väldigt viktigt för oss att veta att det finns människor i andra delar av världen som stöder vår kamp för rättvisa”, förklarade Mario för oss när han kom förbi för att hälsa på oss några dagar efter att vi hade kommit till La Realidad. Situationen i samhället var så pass osäker att vi inte fick lämna lägret, utan istället kom Mario förbi minst en gång om dagen för att titta till oss.

Utöver kampen för urfolkens rättigheter som zapatisterna redan driver pågår nu även en kamp om rättvisa i fallet Galeano. Ännu har ingen dömts för dådet fastän det finns vittnen till vad som skedde. ”Vi vill ha rättvisa”, förklarade Mario en av de eftermiddagar som han spenderade med oss, ”det är inte hämnd vi är ute efter”. Hans ord förstärktes av den stora skylt som hade målats och satts upp i La Realidad och som löd: ”Galeano – Rättvisa och inte hämnd”.

Samma budskap fick vi av Sara* och Elena*, två av de kvinnor som varje dag kom förbi för att lämna tortillas till oss. De vill ha rättvisa och få sina rättigheter garanterade, förklarade de för oss, det är inte hämnd det handlar om. Trots att Sara och Elena varje dag gick upp klockan fyra för en lång dags arbete på fälten hade de alltid en stund över för oss observatörer. Jag imponerades av deras målmedvetenhet. Samtidigt som de tog hand om sina hem och sina barn, vandrade i upp till två timmar för att komma till sina majsfält, förde de en politisk diskurs om vikten av rättvisa och statens skyldigheter gentemot sina medborgare. De var tacksamma för det stöd den internationella närvaron innebar för dem och jag är i min tur tacksam för att de delade med sig av sin tid, sitt arbete och sitt engagemang.

*Mario, Sara och Elena heter egentligen något annat.

Sanna Sjöblom, fredsobservatör för Kristna Fredsrörelsen i Mexiko 2014-2015