toppbild mexiko 2016
Om en kaffeskörd

Jag kommer aldrig mer att kunna dricka kaffe utan att tänka på hur det känns när röda mogna bönor trillar ner i korgen på magen, hur hårt de gröna bönorna sitter fast och hur lätt de brända, hoptorkade bruna rasslar ner. Jag kommer aldrig mer att kunna dricka kaffe utan att tänka på Abel, den starkaste sexåring jag känner. Hans stora leende fullt av små, små vita tänder. Hur han såg upp på mig och log när jag böjde ner en gren så att han kunde plocka. Hur han  nynnade och sjöng när han hoppade runt kring kaffebuskarna. Jag kommer aldrig mer att kunna dricka kaffe utan att tänka på Francisco och allt han berättade i det sotsvarta köket. Om hur det här är andra gången som de är tvångsförflyttade och hur hans hjärta var tungt efter första gången och hur han helade det genom samtal, hur värdig han var, hur leran inte lyckades fastna på honom när jag hade den upp till låren. Jag kommer aldrig mer att kunna dricka kaffe utan att tänka på Mari, hur vi inte delade något språk men hur vi alltid log när vi såg varandra och hur hon skrattade och gick framför mig i nätta, små platsskor. Jag kommer aldrig mer att kunna dricka kaffe utan att tänka på Elias, fjortonåringen som blev misshandlad tills han svimmade för att hans pappa ville renovera sin kyrka. Han sprang upp för berget med kaffesäcken på ryggen, var det trettio kilo den vägde? Jag kommer aldrig mer att kunna dricka kaffe utan att tänka på Antonia, tolvbarns mor och hur stora tårar rullade ner för hennes kind när vi skulle säga adjö.

Abel 6 år gammal har lånat sin pappas hatt. Han och hans bror Marcelino har hittat mogna bananer i kaffeplantaget och är väldigt nöjda. Foto: Aino Ravandoni

Abel 6 år gammal har lånat sin pappas hatt. Han och hans bror Marcelino har hittat mogna bananer i kaffeplantaget och är väldigt nöjda. Foto: Aino Ravandoni

I tio dagar fanns inget annat än kaffeskörd för mig. Lervägar, majsdryck, radios och säkerhetstänk, rapportera sig varje halvtimme. Och räkna, räkna in. Är alla här? Var är Elias? Var är Eliseo? Borde de inte vara tillbaka nu? Har någon sett Juana, borde inte hon vara här nu? Hot på radio, hot på gatan, hotade vänner, meningslösa polisanmälningar. Provokationer.  Ingenting var mer verkligt. En banan var fest och en mandarin största lyxen. Magen skrek efter bönor och ris, jag önskade inget annat. Familjen Lopez Santis var min familj. De var min trygghet och jag deras. Jag vet att man ska distansera sig och vara proffesionell men det gick inte. Omständigheterna sammanförde oss och gjorde banden starka på kort tid. Deras hopp var mitt, deras sorg min. Myndigheternas svikna löften var mina besvikelser.

Mitt i allt konkret, verkligt kommer guvernören, ”El güero” (den bleka, vita), insvepandes. Overklig, ouppnåelig som en filmstjärna i helikopter. Han duar Francisco och pussar barn han inte känner och lovar fred och frihet. Och projekt. Många projekt. En ny skola, ny bilväg. Han har med sig läsk. Men allt de tvångsförflyttade har bett om är rättvisa. De ser på honom med trötta ögon. Har du inte förstått någonting? Efter att han har åkt lugnar sig aggressorerna. Det ryktas att han fick order från federalnivå. Kanske har våra påtryckningar lett till något?

Antonia är Fransiscos fru och mor till tolv barn. Hon är hemma med minsta barnen när resten av familjen ger sig ut för att skörda kaffe. Hon lagar mat åt oss alla. Foto: Aino Ravandoni

Antonia är Fransiscos fru och mor till tolv barn. Hon är hemma med minsta barnen när resten av familjen ger sig ut för att skörda kaffe. Hon lagar mat åt oss alla. Foto: Aino Ravandoni

Jag kommer aldrig mer att kunna dricka kaffe som inte är ekologiskt odlat eller fair trademärkt. Jag har inte råd. Jag vet hur dyrt det är. Jag har inte råd att kemiska bekämpningsmedel förgiftar marken och syntetiska gödningsmedel utarmar den. Priset är för högt när kaffebönderna inte kan kräva sina rättigheter, gå ihop i kooperativ och få skälig lön för sitt slit. Det är för dyrt. Det har jag inte råd med mer. Även om priset blir några kronor dyrare.

Men jag kommer aldrig mer att kunna dricka ekologiskt, fair tradekaffe utan att tänka på familjen Lopez Santis och de tio dagarna som jag plockade kaffe med dem.

Familjen Lopez Santis. Tyvärr är inte alla tolv barn med på fotot. En av döttrarna blev kvar i Acteal och Foto: Aino Ravandoni

Familjen Lopez Santis. Tyvärr är inte alla tolv barn med på fotot. Längst ut till vänster står Rosa Eliseos fru och Eliseo, äldsta sonen med deras barn. Sedan har vi Marcelino, Mari, Antonia med Adan i famnen, Ana och Fransisco. På raden längst ned står från vänster Catarina, som är Antonia och Fransiscos barnbarn, Angélica, Lucy och Abel. Foto: Aino Ravandoni

Anna Hedlund, fredsobservatör för Kristna fredsrörelsen i Chiapas, Mexiko 2013-2014