toppbild mexiko 2016
Mexiko presenterade sina kommentarer till FN:s universella periodiska granskning
FN:s råd för mänskliga rättigheter i Genève. Foto:

FN:s råd för mänskliga rättigheter i Genève. Foto: UN Photo/Jess Hoffman (CC).

Under 2013 inleddes en s.k. universell periodisk granskning i FN:s råd för mänskliga rättigheter av hur Mexiko uppfyller sina förpliktelser vad gäller mänskliga rättigheter. Den 22 oktober presenterade rådet medlemsstaternas 176 rekommendationer, och Mexiko har därefter haft tid för att förbereda sitt svar. Du kan läsa mer om den universella periodiska granskningen i blogginlägg från 23 oktober 2013 och 22 november 2013. (mer…)

Nya fredsobservatörer på plats i Chiapas
Nya fredsobservatörerna Erika, Emma, Nanna och Sanna utanför SweFOR:s kontor i San Cristóbal

Fredsobservatörerna Erika, Emma, Nanna och Sanna utanför SweFOR:s kontor i San Cristóbal de Las Casas. Foto: Jonas Hansson

För ett par veckor sedan landade fyra nya fredsobservatörer i San Cristóbal de Las Casas. I vårt första blogginlägg tänkte vi presentera oss och berätta lite om våra första intryck här i Mexiko.

Vi som ingår i det nya Equipo SweFOR i Chiapas är Sanna Sjöblom som kommer från Stockholm och har en examen i mänskliga rättigheter, Emma Idestrand som är statsvetare, även hon från Stockholm, Nanna Sundkvist från Malmö som är jurist och Erika Karlsson från Göteborg som också är jurist. Tidigare har vi arbetat i Sverige och utomlands inom bland annat bistånds- och utvecklingsorganisationer, svenska myndigheter och internationella företag. (mer…)

Kristna Freds samarbetspartner Frayba fick MR-pris för sitt arbete med internt tvångsförflyttade i Chiapas

Människorättscentret Frayba – Fray Bartolomé de Las Casas, som Kristna Fredsrörelsen samarbetat med sedan år 2000, har fått Franska statens människorättspris ”Frihet-Jämlikhet-Broderskap 2013”. Priset gavs för Fraybas arbete och engagemang när det gäller stöd till internt tvångsförflyttade i Chiapas.

– Ert hängivna och ihärdiga arbete har skapat skydd och rättvisa för de mest utsatta, för dem utan röst, sa den franska ambassadören Elisabeth Betón Delège vid prisutdelningen i San Cristóbal.

Priset instiftades 1988 och delas ut varje år till individer eller enskilda organisationer som arbetar med människorättsfrågor. Med på prisutdelningen i San Cristóbal var representanter för de tvångsförflyttade från Colonia Puebla, som Kristna Fredsrörelsen har skrivit om tidigare här på bloggen och som det gjordes en blixtaktion för i slutet av 2013.

UNHCR, FNs högkommissarie för flyktingar, bedömer att det idag finns drygt 26 miljoner internt tvångsförflyttade i hela världen. Det finns både politiska och ekonomiska orsaker till att människor tvångsförflyttas, men gemensamt för de drabbade är att de nästan alltid tillhör de allra fattigaste. UNHCRs mandat täckte från början inte internt tvångsförflyttade, men eftersom detta är ett växande problem har även denna grupp numera inkluderats i arbetet med flyktingar. 

De tvångsförflyttade

Foto: Frayba

Det är ofta svårt att hjälpa internt tvångsförflyttade, eftersom huvudansvaret ligger på de enskilda ländernas egna regeringar. Men FN skapade 1998 ett dokument med riktlinjer för hur internt tvångsförflyttade ska behandlas och vilka rättigheter de har, Guiding Principles on Internal Displacement. FN bedriver idag ett aktivt hjälparbete i 26 länder och det finns även en specialrapportör för internt tvångsförflyttade.

Enligt den internationella organisationen Internal displacement monitoring center (IDMC) finns det idag i Mexiko cirka 160 000 internt tvångsförflyttade, majoriteten av dem på grund av den organiserade brottsligheten relaterad till narkotikakartellernas verksamhet. Men även brott mot mänskliga rättigheter ligger i en del fall bakom tvångsförflyttningarna.

I Chiapas är situationen delvis annorlunda än i övriga Mexiko. Här tvångsförflyttades enligt officiella siffror cirka 25 000 personer i slutet av 90-talet. Detta som en direkt följd av det zapatistiska upproret 1994 och den militäriseringen och repression av civilbefolkningen som följde på det. Majoriteten av dem som då tvångsförflyttades har än idag inte kunnat återvända till sina hem och lever fortfarande under osäkra förhållanden och i stor fattigdom. De har varken fått tillbaka sin mark eller fått ersättning för den mark de förlorat. Detta trots att 99% av dem tillhör en urfolksgrupp och därmed har speciella rättigheter när det gäller mark och territorium.

Men människor tvångsförflyttas än idag i Chiapas, vilket människorättscentret Frayba uppmärksammar och rapporterar om, och vilket vi som fredsobservatörer ofta blir vittnen till. Man kan läsa om fallen i tidningarna och det rapporteras på olika organisationers hemsidor, men det finns ingen information om hur många människor det rör sig om.

Orsaken till dagens tvångsförflyttningar är ofta av politisk-religiös karaktär, men det handlar i grunden ofta om bristen på mark, oklara ägandeförhållanden  och lokala starka ledare som försöker tillskansa sig mer makt. Det finns också ofta kopplingar tillbaka till tvångsförflyttningarna som skedde i slutet på 90-talet. Och trots att Chiapas delstatsparlament år 2012, som enda delstat i Mexiko, antog en lag om internt tvångsförflyttades rättigheter, görs mycket litet från myndigheternas sida. Det känns därför mycket bra att det finns organisationer som Frayba, som kämpar för dessa människors rättigheter.

Frayba

Foto: Frayba

Kerstin Jonsson, fredsobservatör för Kristna Fredsrörelen i Mexiko, 2013-2014

Om en kaffeskörd

Jag kommer aldrig mer att kunna dricka kaffe utan att tänka på hur det känns när röda mogna bönor trillar ner i korgen på magen, hur hårt de gröna bönorna sitter fast och hur lätt de brända, hoptorkade bruna rasslar ner. Jag kommer aldrig mer att kunna dricka kaffe utan att tänka på Abel, den starkaste sexåring jag känner. Hans stora leende fullt av små, små vita tänder. Hur han såg upp på mig och log när jag böjde ner en gren så att han kunde plocka. Hur han  nynnade och sjöng när han hoppade runt kring kaffebuskarna. Jag kommer aldrig mer att kunna dricka kaffe utan att tänka på Francisco och allt han berättade i det sotsvarta köket. Om hur det här är andra gången som de är tvångsförflyttade och hur hans hjärta var tungt efter första gången och hur han helade det genom samtal, hur värdig han var, hur leran inte lyckades fastna på honom när jag hade den upp till låren. Jag kommer aldrig mer att kunna dricka kaffe utan att tänka på Mari, hur vi inte delade något språk men hur vi alltid log när vi såg varandra och hur hon skrattade och gick framför mig i nätta, små platsskor. Jag kommer aldrig mer att kunna dricka kaffe utan att tänka på Elias, fjortonåringen som blev misshandlad tills han svimmade för att hans pappa ville renovera sin kyrka. Han sprang upp för berget med kaffesäcken på ryggen, var det trettio kilo den vägde? Jag kommer aldrig mer att kunna dricka kaffe utan att tänka på Antonia, tolvbarns mor och hur stora tårar rullade ner för hennes kind när vi skulle säga adjö.

Abel 6 år gammal har lånat sin pappas hatt. Han och hans bror Marcelino har hittat mogna bananer i kaffeplantaget och är väldigt nöjda. Foto: Aino Ravandoni

Abel 6 år gammal har lånat sin pappas hatt. Han och hans bror Marcelino har hittat mogna bananer i kaffeplantaget och är väldigt nöjda. Foto: Aino Ravandoni

I tio dagar fanns inget annat än kaffeskörd för mig. Lervägar, majsdryck, radios och säkerhetstänk, rapportera sig varje halvtimme. Och räkna, räkna in. Är alla här? Var är Elias? Var är Eliseo? Borde de inte vara tillbaka nu? Har någon sett Juana, borde inte hon vara här nu? Hot på radio, hot på gatan, hotade vänner, meningslösa polisanmälningar. Provokationer.  Ingenting var mer verkligt. En banan var fest och en mandarin största lyxen. Magen skrek efter bönor och ris, jag önskade inget annat. Familjen Lopez Santis var min familj. De var min trygghet och jag deras. Jag vet att man ska distansera sig och vara proffesionell men det gick inte. Omständigheterna sammanförde oss och gjorde banden starka på kort tid. Deras hopp var mitt, deras sorg min. Myndigheternas svikna löften var mina besvikelser.

Mitt i allt konkret, verkligt kommer guvernören, ”El güero” (den bleka, vita), insvepandes. Overklig, ouppnåelig som en filmstjärna i helikopter. Han duar Francisco och pussar barn han inte känner och lovar fred och frihet. Och projekt. Många projekt. En ny skola, ny bilväg. Han har med sig läsk. Men allt de tvångsförflyttade har bett om är rättvisa. De ser på honom med trötta ögon. Har du inte förstått någonting? Efter att han har åkt lugnar sig aggressorerna. Det ryktas att han fick order från federalnivå. Kanske har våra påtryckningar lett till något?

Antonia är Fransiscos fru och mor till tolv barn. Hon är hemma med minsta barnen när resten av familjen ger sig ut för att skörda kaffe. Hon lagar mat åt oss alla. Foto: Aino Ravandoni

Antonia är Fransiscos fru och mor till tolv barn. Hon är hemma med minsta barnen när resten av familjen ger sig ut för att skörda kaffe. Hon lagar mat åt oss alla. Foto: Aino Ravandoni

Jag kommer aldrig mer att kunna dricka kaffe som inte är ekologiskt odlat eller fair trademärkt. Jag har inte råd. Jag vet hur dyrt det är. Jag har inte råd att kemiska bekämpningsmedel förgiftar marken och syntetiska gödningsmedel utarmar den. Priset är för högt när kaffebönderna inte kan kräva sina rättigheter, gå ihop i kooperativ och få skälig lön för sitt slit. Det är för dyrt. Det har jag inte råd med mer. Även om priset blir några kronor dyrare.

Men jag kommer aldrig mer att kunna dricka ekologiskt, fair tradekaffe utan att tänka på familjen Lopez Santis och de tio dagarna som jag plockade kaffe med dem.

Familjen Lopez Santis. Tyvärr är inte alla tolv barn med på fotot. En av döttrarna blev kvar i Acteal och Foto: Aino Ravandoni

Familjen Lopez Santis. Tyvärr är inte alla tolv barn med på fotot. Längst ut till vänster står Rosa Eliseos fru och Eliseo, äldsta sonen med deras barn. Sedan har vi Marcelino, Mari, Antonia med Adan i famnen, Ana och Fransisco. På raden längst ned står från vänster Catarina, som är Antonia och Fransiscos barnbarn, Angélica, Lucy och Abel. Foto: Aino Ravandoni

Anna Hedlund, fredsobservatör för Kristna fredsrörelsen i Chiapas, Mexiko 2013-2014