En eld och en förlossning: samtal vid en medföljning ”Vet du vad som hände här 1997? Denna plats är blodig.” Hon syftar på massakern i Acteal 1997. ”Vet du att de slet bort fostren från magarna på gravida kvinnor?” Hon är en av de 98 tvångsförflyttade på grund av konflikten i Colonia Puebla, och har befunnit sig i samhället Acteal sedan augusti 2013.
De tycker nog att jag är ganska underhållande. Jag spillde ut bönor på min väska andra dagen, vilket gjorde något med gruppdynamiken. Den tog bort en social spärr. Nu bemöter de mig med skratt och nyfikenhet i köket. Mumlar ”chenek” när jag går förbi. Bönor på tzotzil.
Hon hjälper mig med elden. Luften är fuktig och veden är våt. Det ryker och mina ögon är tårfyllda och jag försöker förklara att jag är ovan vid så mycket rök och att jag inte förstår hur ögonen någonsin kan vänja sig. ”Jo, vi är vana. Men det här vädret är ovanligt för oss också, vi får huvudvärk”, förklarar Mercelina. Här behöver en eld mycket mer syre. Jag brukar se mig själv som en ganska slipad eldare, men erkänner mig besegrad. Jag är inte van vid syresammansättningen. Inte ens ocoten, det träslag som brinner lika lätt som papper, hjälper nämnvärt när resten av veden är dyngsur. Påverkar höjden också syresammansättningen?
Rostad tortilla. Foto: Frida Ekerlund
Det slår mig plötsligt att hon är gravid. Hennes klänning döljer det väl. Jag frågar vilken månad hon är i. ”Nionde”, svarar hon. ”Herregud”, tänker jag, ”hon kan föda vilken sekund som helst.” Jag frågar om det fanns flera gravida när de flydde. ”Vi var fyra”, svarar hon. ”Så nu går jag här och väntar. Och lagar mat.”
Hon är tjugofem år och hon väntar sitt femte barn. Jag frågar när hon gifte sig. ”Jag gifte mig när jag var femton”, svarar hon. ”Men jag ville inte. Min man hade varit gift förut, men hans fru lämnade honom tillsammans med barnen för att leva i sitt gamla samhälle. Det är ovanligt med skilsmässor. Min familj sa att jag borde gifta mig, och till slut kunde jag inte säga nej. En dag hade han ställt 38 backar med Coca Cola framför huset. Det var en hemgift. Man betalar med läsk, kött eller kontanter. Så jag gifte mig…” berättar hon. Hon verkar dock inte bitter. Hon berättar bara sakligt, leendes. ”Coca Colan kostade minst 4000 pesos (ca 2000kr), men detta var ju längesedan. Nuförtiden betalar man mycket, mycket mer. I mitt samhälle är det dyrt. Kanske 20 000 pesos nuförtiden.” Jag frågar var i hela fridens namn man får tag på så stora summor pengar. ”Vem vet?!” utbrister hon med armarna utslagna och ett stort leende. ”Och i ditt samhälle?” frågar hon. ”Vad betalar man vid giftermålet?” ”Ingenting”, svarar jag. ”Vi betalar ingenting.” ”Va?!”, utbrister hon, ”är det GRATIS???” Jag nickar. Känner mig lite kluven. Hennes ton antyder att kvinnor inte har något värde därifrån jag kommer. Hon fortsätter: ”I förra veckan gifte sig en 10-åring där jag kommer ifrån. Det tycker jag är för tidigt.” Jag håller med. ”Ja, det låter väldigt tidigt”, instämmer jag.
Coca Colas logo: En vanlig väggmålning i Chiapas, som fått ta stryk av regn och vind. Coca Cola tjänar ofta som betalningsmedel i samhällen. Foto: Frida Ekerlund
”Hur ska du föda? Här?” undrar jag. ”Är du nervös?” ”Jo, jag är nervös”, erkänner hon. ”Alla mina andra barn har min mamma förlöst, och hon är kvar i Colonia Puebla. Nu måste någon annan hjälpa mig.” Jag skruvar på mig. Jag tror att jag blir nervösare än vad hon är. Mercelina översätter när hennes svärmor frågar mig om huruvida jag är gift. ”Nej”, svarar jag. “Jag är inte gift.” Hon frågar hur gammal jag är. ”28 år”, svarar jag. Hon tittar på mig och hennes blick tyder på att hon tycker lite synd om mig. ”Jag har en son till dig”, säger hon hjälpsamt. ”Vem vill ha en ogift 28-åring?” utbrister jag. ”Det måste ju vara något fel på en ogift 28-åring.” Vi skrattar tillsammans. Alla vi i köket. ”Vad heter du?” frågar Mercelina mig. ”Frida”, svarar jag, ”som Frida Kahlo, den mexikanska konstnären.” ”Det vet jag inte vem det är”, svarar hon, ”men det är ett fint namn. Kanske ska barnet heta Frida.” Jag blir stum. Vi fredsobservatörer ska ju inte påverka de samhällen vi är i. ”Ajdå. Har jag påverkat nu?” funderar jag. ”Det här ska jag nog inte säga till någon.”
Jag går tillbaka till fredsobservatörernas hus. Sätter mig på träbänken och läser. Tappar koncentrationen på min omgivning. En höna lyckas knycka min tortilla. Det är extremt dimmigt och regnar nästan konstant. En man som arbetar med att bygga kyrkan bredvid observatörernas hus förklarar att det är något konstigt med vädret. Regnperioden borde vara slut för länge sedan. Jag oroar mig mer för kylan, trots att de tvångsförflyttades kläder aldrig verkar torka i fukt och regn. Jag vet att det kommer att bli kallt här. Mycket kallare än vad de är vana vid och de tvångsförflyttade har inte tillräckligt med kläder och skor.
Följande dag frågar jag efter Mercelina i köket. Hon är en av de få som pratar spanska. Hon har nämligen migrerat med sin familj till delstaten Quintana Roo för några år sedan för att få en inkomst, men sedan återvänt. Där lärde hon sig spanska när de arbetade med turism. Jag får förklarat för mig att hon fött. Igår. Klockan tre på eftermiddagen. Jag tänker att jag borde förstått. Det saknades ju ett matlagningsgaller i köket. Gallret flyttades till hennes hus för att koka vatten vid förlossningen. Jag blir helt stum. Mercelina bor i grannhuset till köket, och jag har inte hört ett ljud. Inte ett enda knyst. Föda barn utan ett ljud?
I huset till höger, med den blå presenningen födde Mercelina sitt barn. Foto: Frida Ekerlund
Jag vill ge Mercelina en present. Men jag får inte ge presenter och skapa beroenderelationer i samhällena. Jag funderar på en möjlig lösning och bestämmer mig för att vika en trana till henne. Det kan väl inte skapa beroende? En till henne och en till bebisen. Jag går och knackar på i huset, som består av fyra träpålar och en presenning som fungerar som vägg. ”Kom in, Frida”, säger Mercelina. ”Grattis”, säger jag trevandes. ”Har allt gått bra? Hur mår ni?” Jag lämnar över tranorna. Hon blir glad. Hon ligger på en träbänk med filtar. En äldre kvinna, som jag antar är hennes barnmorska byter tygblöja, rengör och lägger om navelsträngen på Mercelinas bebis under tiden som hon ammar sitt eget barn. ”Jo, det gick bra. Det gjorde ont. Jag är lite trött. Tack för presenten”, säger hon förstrött.
Jag förundras över att jag får vara del av denna scen. En födsel. Ett litet mirakel. Nu är de tvångsförflyttade inte 98 personer längre. De är 99.
Frida Ekerlund, fredsobservatör för Kristna Fredsrörelsen i Chiapas, Mexiko 2013-2014.
Den fantastiska utsikten från samhället Acteal i Chenalhó, Chiapas, Mexiko. Foto: Frida Ekerlund
krfmexiko
