toppbild mexiko 2016
20-årsjubileum för Zapatiströrelsen

De kallar sig EZLN, Ejército Zapatista por la Liberacion Nacional, som numera endast behöver presenteras som ”Zapatisterna”. Den 1 januari 1994, dagen då frihandelsavtalet NAFTA trädde i kraft mellan Mexiko, USA och Kanada, vandrade en tidigare okänd grupp beväpnade urfolk in och tog över San Cristóbal de las Casas och fyra andra städer i Chiapas. 

Rörelsen deklarerade att de skulle ta tillbaka den mark som tagits ifrån dem under flera hundra års kolonisering. De sa att de var urfolken som nu krävde sina rättigheter. De använde sig av en antiglobaliseringsretorik och gamla mexikanska revolutionsslogans. Kriget mot staten varade i tolv dagar. Zapatisterna tog över mark från flera jordägare och rancher i Chiapas. Efter förhandlingar genom biskopen Samuel Ruiz García lades vapnen ned. Rörelsen drog sig tillbaka, främst till Lacandondjungeln och fortsatte kampen i en lågintensiv konflikt. Zapatisterna blev sedan kända för att effektivt använda sig av internet som en del av sin krigföring mot den mexikanska staten. Språkröret för rörelsen, sub-commandante Marcos, blev snabbt en kultfigur. Rörelsen var kritisk till nyliberalismen och fick internationellt stöd från solidariska grupper, främst i Europa och USA.

Emiliano Zapata, väggmålning i Oventic. Foto: Frida Ekerlund

Väggmålning i Oventic, Chiapas. Martyren Emiliano Zapata gjorde uppror år 1910. Efter Zapata har även rörelsen tagit sitt namn. Foto: Frida Ekerlund

År 1996 inföll förhandlingar mellan zapatisterna och regeringen. Regeringen lovade att respektera urfolks rättigheter och deras autonomiprocesser i det så kallade San Andrés-avtalet. Ett avtal som regeringen sedan aldrig ratificerade. Zapatiströrelsen beslöt sig sedan för att vägra alla kontakter med regeringen och ”leva i motstånd”.

Fokus på autonoma processer

Därefter vände sig rörelsen istället inåt för att konstruera sina egna autonoma processer, utan något som helst stöd från regeringen. De skapade år 2003 fem kommittéer av goda regeringar, till skillnad från statens, som zapatisterna kallar ”den dåliga regeringen”. De bestämde sig för att skapa egen sjukvård och skolsystem. Kommittéerna roterar mellan samhällen för att skapa en så demokratisk struktur som möjligt. De skapade också ”Den andra kampanjen” med mål att samla individer och organisationer i en rörelse för att skapa en fredlig och antikapitalistisk politisk metod, vilket följdes av förlängningskampanjen ”Den sjätte deklarationen från Lacandondjungeln” år 2006, som också den enar sympatisörer, organisationer som individer mot en icke-diskriminerande, demokratisk värld. Detta eftersom flera organisationer sympatiserar med zapatisternas mål, men inte nödvändigtvis med deras metod. Zapatiströrelsen har trots allt fortfarande en väpnad armé, som de menar att de använder i försvar för demokratin, men som inte har brukats sedan den 12 januari 1994.

Ingången till Oventic, Chiapas. Foto: Frida Ekerlund

Vid ingången till Caracol i Oventic: “De lokala auktoriteterna förbjuder illegala fordon, droger och överfall” lyder första skylten. Den andra “Här bestämmer folkt och regeringen lyder”. Foto: Frida Ekerlund

Bruten tystnad

Efter att flera förundrats över rörelsens tystnad inledde zapatiströrelsen förra året den 21 december, när maya-kalendariet gick in i en ny era, en tyst marsch genom bland annat hela San Cristóbal de las Casas. Allas ansikten var täckta av pasamontañas (skidmasker) och paliacates (röda sjalar), symboler som zapatiströrelsen använt som symboler sedan 1994, och ingen sa ett knyst. ”Hörde de?” var slogan för den tysta marschen där 40 000 zapatister deltog, och där sub-commandante Marcos krävde demokrati, frihet och rättvisa i en kommuniké. En styrkedemonstration, menade många efter en så lång tystnad. Zapatisterna menade att den mexikanska staten har svikit urfolken. Att politikerna är korrupta och kontrollerar medierna. Att urfolk inte har rätt till sin egen kultur, autonoma processer och fortfarande ständigt möter diskriminering. Och San Andrésavtalet från 1996 som erkänner urfolkens rättigheter är fortfarande inte ratificerat. I kommunikén menar de att de än en gång intagit städerna, fast denna gång utan vapen.

zapatista-väggmålning. Foto: Frida Ekerlund

Väggmålning i Oventic. Zapatiströrelsen är känd för att ha många kvinnor i sin armé, och att arbeta för att det ska finnas 50% män och 50% kvinnor på alla representativa poster. Rörelsen har därför ofta blivit hyllad av feministiska rörelser. Foto: Frida Ekerlund

Tjugo år senare

Under 2013 har zapatisterna påbörjat ett nytt projekt. ”Småskolor” kallar de dem, där de under våren bjöd in individer och organisationer för att få en insyn i zapatisternas autonomiprocesser under sju dagar. Reaktionerna lät inte vänta på sig. Intresset var gigantiskt, från Mexikanska organisationer, internationella organisationer men också akademiker. Vad som från början var 500 platser utökades till 1000, sedan till 1500. Flera nekades eftersom rörelsen inte kunde ta emot fler. Alla deltagare fick en egen guide, sov hos zapatistfamiljer på landsbygden och fick som en del av skolan arbeta på majsfälten, eftersom matsuveränitet är en del av konstruerandet av autonomi. Det enorma intresset har gjort att zapatisterna kommer att anordna två småskolor vid årsskiftet 2013-2014, med 2250 deltagare i vardera omgång. Platser som också snabbt fylldes, och de planerar därför ytterligare en småskola i april. 

Den 1 januari i år är det 20 år sedan vad som kallats för ”zapatisternas uppvaknande”, vilket de själva menar är missvisande då de hade förberett sig i minst tio år på vad som konkret komma skulle, och att uppvaknandet var en direkt effekt av 500 års kolonisering och förtryck. Tjugo år senare har zapatisterna dock visat att rörelsen inte är en fluga, ett mediejippo, utan fortsätter att vara en nagel i ögat på den Mexikanska regeringen. Många är spända på vad zapatisterna själva kommer att publicera denna dag. Det enda som är säkert är att varje autonom “caracol” har bjudit in till stor fest och att zapatisterna kommer att fortsatta att vara en förebild för motståndsrörelser världen över. 

Om man är intresserad av vad zapatiströrelsen skriver om idag, under detta tjugoårsjubileum kommer det med största sannolikhet att publiceras här.

Frida Ekerlund, Fredsobservatör för Kristna Fredsrörelsen 2013-2014.