toppbild mexiko 2016
Ökade i hot i San Marcos Avilés, det lilla samhället vid djungelns början

”Vi lider alla av den här konflikten, när vi skördar kaffet så gör vi det med rädsla. En dag när jag kom hem hade de tagit kycklingar, förgiftat grisarna och stulit andra saker. Och de säger att om vi kvinnor går ut ensamma ska de våldta oss. För två år sedan dog min tioåriga dotter. Min flicka dog av sorg för att de så många gånger sa till henne att de skulle våldta henne. Kvinnornas lidande kommer från oron att männen ska våldta dem.”

Så berättar en av kvinnorna i det lilla samhället San Marcos Avilés vid djungelns början. Ni har tidigare kunnat läsa om tvångsförflyttningarna i San Marcos Avilés, Chiapas, Mexiko här, här och här. Nu har situationen återigen förvärrats för de civila medlemmarna i zapatiströrelsen i samhället. Kristna fredsrörelsens observatörer medföljde människorättsorganisationen FrayBa till samhället för att ta vittnesmål om brotten.

Kvinnorna resebrev 4

År 2010 blev medlemmarna i zapatiströrelsen som bor i San Marcos Avilés så pass hotade att de tvingades fly från sina hem. Nu är de rädda för att det ska hända igen. Därför medföljde Kristna fredsrörelsen människorättsorganisationen FrayBa till samhället för att ta vittnesmål om hoten och trakasserierna. Foto: Barbara Dolman

Vi sitter i ett trångt, kvavt rum som är fyllt till brädden av kvinnor och deras barn. Ljudrummet är fyllt av skrik, skratt, hostningar och jag undrar hur vi någonsin ska lyckas få ner vittnesmål i all denna röra. Finns några barn med männen? En liten pojke satt med männen men hans pappa kommer tillbaka med honom när han blivit lite gnällig. I lugn och ro lämnar männen sina vittnesmål. Överröstandandes skrik och gnäll, ammande bebisar och tröstandes småbarn lämnar kvinnorna sina. Ändå lämnar de vittnesmål. Ändå lämnar deras vittnesmål spår i mig månader efter att jag hörde dem.

Vittnesmål om hot om våldtäkt. Så många hot om sexuellt våld. Till tioåriga flickor hotar de med våldtäkt. Till de äldre kvinnorna säger de att de inte är värda något och att de kan våldta dem när de vill. Och mitt i allt det här alla barnen. ”Am!” säger en liten pojke. Han vill ha pozol, den segflytande majsdrycken. Hans mamma berättar ”Mina två pojkar brukar gå och leta efter ved men nu efter alla dödshot vågar jag inte låta dem gå ut längre”. De berättar att kvinnorna inte längre vågar röra sig i byn som förut, männen bara tre och tre. Barnen skriker värre än någonsin.

En äldre kvinna berättar. Berättar om stölder. Stölder av kaffe, boskap och jord. Vad ska de äta?

Skuggsamling resebrev 4

Vi delade upp oss i två grupper, männen för sig och kvinnorna för sig, för att försäkra oss om att även kvinnornas röster blev hörda. Männen lämnade vittnesmål ändå tills mörkrets infall, tills efter midnatt. Foto: Aino Ravandoni

När vi kommer till de lokala myndigheterna för att lämna över dokumentationen av vittnesmålen säger den tjusiga mannen i guldklocka att det inte finns några konflikter i San Marcos Avilés. Han vet att männen går ensamma. Att det inte existerar några hot. Stölder kanske men det finns i alla samhällen, inget att göra åt. Den tioåriga flickan dog inte av hoten om våldtäkt, hon dog av en vanlig sjukdom. Denguefeber kanske.

Jag förundras över hur enkelt det är att avfärda så många vittnesmål.

Innan vi lämnade San Marcos Avilés blev vi och våra medföljda hotade. Vi utlänningar uppmanades åka därifrån och om blod skulle flyta så låt det flyta. En av de medföljda frågar de lokala myndighetspersonerna ”Om det händer när vi är där, vad tror ni händer när vi inte är där? Det blir mycket värre!”

Ändå säger de civila medlemmarna i zapatiströrelsen att det var bra att vi kom. Att det är bra att vi sprider deras historier. ”Det är bra att tusentals personer vet hur vi har det.” Säger de och så fortsätter de kämpa. Och nu vet ni.

Igenfyllning resebrev 4

En grupp med observatörer och medlemmar i zapatiströrelsen inspekterar en liten damm som tillhör en av zapatisterna där han bland annat fiskar räkor. Den håller nu på att fyllas igen av de partitrogna då de menar att den sprider dengue-feber. Ingen annan damm i samhället fylls dock igen och zapatisterna menar att det är ytterligare ett sätt att trakassera dem. Foto: Aino Ravandoni

Anna Hedlund, fredsobservatör för Kristna fredsrörelsen i Chiapas 2013-2014

Ge en gåva Bli medlem

 

Minnesceremoni i Acteal

Igår söndagen den 22 december var det 16 år sedan något fruktansvärt hände här i samhället Acteal, Chiapas. Tidigare fredsobservatörer, liksom vi som är här nu har skrivit om massakern den 22 december 1997 och om hur livet går vidare i flera blogginlägg. Min kollega Frida och jag deltog i minnesceremonin som hålls varje månad. Den 22 december varje år det extra många som deltar i att hålla minnet levande av det som hände och över den uteblivna rättvisan.

Frida vid ceremonin

Fredsobservatör Frida Ekerlund
Foto: Aino Ravandoni

La sociedad civil de las Abejas (Civilsamhället Bina) är en fredlig rörelse vars medlemmar bor i olika samhällen i närheten av Acteal. Efter massakern förklarades marken helig i Acteal och har kommit att bli en samlingsplats för plats Las Abejas. Här ligger offren för massakern begravda, här förrättas minnesceremonierna och här sitter även Las Abejas styrelse.

Varför skapades La sociedad civil de las Abejas?

1992 ärver tre syskon mark då deras far dör. 120 hektar mark som finns i Tsajalch’en, i Ch’enavo’ kommun i Los Altos, Chiapas ska delas lika mellan syskonen Augustín, Catarina och Maria Hernández López. Då det inte är socialt accepterat eller brukligt att kvinnor ärver mark vill Augustin inte erkänna sina systrars rätt till marken. Familjekonflikten förstoras och blir politisk då olika ideologiska grupper blir inbegripna. Flera ställer sig på Catarina och Marias sida. Augustin tar till vapen och skjuter tre män, två skadas och en dör. Själve Augustin går till domaren i kommunen och skyller hela konflikten på fem män från Tsajalch’en som arresteras och sätts i fängelse. Fem oskyldiga män. Detta leder till att fyra hundra kvinnor och män tillhörande urfolket tsotsil protesterar och anordnar marscher för att de fem männen ska friges. När de ser att de tillsammans kan stå upp mot orättvisor bestämmer de sig för att skapa civilsamhället Las Abejas i december 1992. De är två hundra medlemmar från åtta samhällen i Ch’enaló.

Folksamling

Alla som kom för att delta i minnesceremonin för de som dog i massakern.
Foto: Aino Ravandoni

Autonomi och statens strategi

1 januari 1994 reser sig EZLN – Ejercito Zapatista de Liberacion Nacional mot den mexikanska staten som precis ingått i NAFTA-avtalet med USA och Kanada. EZLN för ett tolv dagar långt krig mot staten för urfolkets rättigheter. Las Abjeas sympatiserar med zapatisterna men inte med deras väpnade kamp. De förespråkar istället en fredlig väg. Zapatisterna lägger ned vapnen och förhandlingar med staten startar. Samtidigt som staten förhandlar med zapatisterna ger den order om att militären ska börja det lågintensiva kriget mot upprorsmakarna. Strategin är att träna beväpnade grupper i samhällena som inte direkt kan länkas till staten. Attackerna mot urfolk och upprorsmakare ska likna interna konflikter eller mellan samhälleliga konflikter. Här finns ett uttryck för att undanröja anhängare till revolutionärer, “att döda fisken genom att ta bort vattnet” och alla som inte är med staten anses vara emot.  År 1995 skapas paramilitära grupper som trakasserar alla som sympatiserar med zapatisterna. År 1996 kommer det lågintensiva kriget till Los Altos då kommunen Polho utropas autonomt. År 1997 kompliceras och intensifieras konflikten. 9000 personer är tvångsförflyttade, våld och rädsla finns inpyrt överallt. Den militära närvaron höjs med bland annat flera militärbaser placerade precis vid de olika samhällenas början. Våldet liksom det lågintensiva kriget trappas upp. Den 22 december 1997 skjuter en grupp beväpnade män, tillhörande urfolket tsotsil, en skara människor i ett kapell. De är flyktingar som på grunda av trakasserier våld och hot tagit sin tillflykt till Acteal och just idag befinner de sig i samhällets lilla kapell för att be om fred. De fastar. 45 personer dör och 26 skadas. Enligt vittnen är den ca 90 män som utför massakern. Tvåhundra meter ifrån Acteal finns en station för polis, militär och säkerhetspersonal. Trots att det mycket väl måste höra det som sker ingriper de inte i det som händer.  För många är detta ett bevis på att staten ligger bakom dådet. Nästan alla de som gripits för massakern har släppts fria på grund av oegentligheter i rättsprocessen och många har återvänt till sina samhällen.

Frida på vägen

Fredsobservatör Frida Ekerlund. I bakgrunden ser du bland annat en av kyrkorna i Acteal med en målning på biskopen Samuel Ruiz García.
Foto: Aino Ravandoni

De som dog i massakern:

  • María Pérez Oyalte, 43 år
  • Martha Capote Pérez, 12 år
  • Rosa Vázquez Luna, 24 år
  • Marcela Capote Ruiz, 29 år
  • Marcela Pucuj Luna, 67 år
  • Loida Ruiz Gómez, 6 år
  • Catalina Luna Pérez, 21 år
  • Manuela Pérez Moreno, 50 år
  • Manuel Santiz Culebra, 57 år
  • Margarita Méndez Paciencia, 23 år
  • Marcela Luna Ruiz, 35 år
  • Micaela Vázquez Pérez, 9 år
  • Josefa Vázquez Pérez, 5 år
  • Daniel Gómez Pérez, 24 år
  • Sebastián Gómez Pérez, 9 år
  • Juana Pérez Pérez, 33 år
  • María Gómez Ruiz, 23 år
  • Victorio Vázquez Gómez, 2 år
  • Verónica Vázquez Luna, 22 år
  • Paulina Hernández Vázquez, 22 år
  • Juana Pérez Luna, 9 år
  • Roselina Gómez Hernández ? 
  • Lucía Méndez Capote, 7 år
  • Graciela Gómez Hernández, 3 år
  • Marcela Capote Vázquez, 15 år
  • Miguel Pérez Jiménez, 40 år
  • Susana Jiménez Luna, 17 år
  • Rosa Pérez Pérez, 33 år
  • Ignacio Pucuj Luna, 62 år
  • María Luna Méndez, 44 år
  • Alonso Vázquez Gómez, 46 år
  • Lorenzo Gómez Pérez, 46 år
  • María Capote Pérez, 16 år
  • Antonio Vázquez Luna, 17 år
  • Antonia Vázquez Pérez, 21 år
  • Marcela Vázquez Pérez, 30 år
  • Silvia Pérez Luna, 6 år
  • Vicente Méndez Capote, 5 år
  • Guadalupe Gómez Hernandez, 2 år
  • Micaela Vázquez Luna, 3 år
  • Juana Vázquez Luna, 1 år
  • Alejandro Pérez Luna, 15 år
  • Juana Luna Vázquez, 45 år
  • Juana Gómez Pérez, 51 år,
  • Juan Carlos Luna Pérez, 2 år

Varje år, varje månad, varje 22:a minns vi offren för massakern men det Las Abejas fortsätter be om är rättvisa.

Aino Ravandoni, fredsobservatör för Kristna Fredsrörelsen i Chiapas, Mexiko 2013-2014

Bli medlem Ge en gåva
Julhälsningar från Mexiko

Fyra dagar kvar till julafton. Undrar hur du har det. Är det stressigt eller lugnt? Ska du fira med familj, vänner eller firar du inte alls? Känner du julklappshets eller har du lagt ned det där med att köpa julklappar?

Julgran på zocalon

Julgranen vid zocalon, stora torget här i San Cristóbal.
Foto: Aino Ravandoni

Här i San Cristóbal, Chiapas, Mexiko märks det tydligt att julen snart är här. I och för sig kunde jag i den stora affären se julprydnader till försäljning redan i oktober. Jag suckade som jag alltid gör. För att julen kommer för tidigt. I slutet av november, då börjar jag bli redo för jul. I flera dagar nu har det funnits en skridskobana och en ”pulkabacke” av is på huvudtorget framför katedralen. Runt omkring dem stor små bodar i trä och jag kan tycka att det ser ut som någon liten marknad någonstans i Sverige. Liksom när Sverige är snöfritt i december får jag svårt att komma i julstämning här i Mexiko, där träden är gröna och det blommar i vår lilla trädgård. Konstigt nog saknar jag även mörkret. Men det är spännande att se likheter och skillnader. Jag har tänkt på att det låter mycket mer här än i Sverige under högtider. Kyrkklockor ringer hela dagen, smällare smälls hela dagen (och natten) och musik spelas. Under Lucia smälldes det konstant under 15 minuter i närheten av vårt kontor. Jag och Kerstin berättade för en mexikansk vän att i Sverige kommer en sjungande kvinna med ljus i håret med ett följe den 13 december. Lite skillnad?

Bodar

Julmarknad i San Cristóbal. Bodar med “snö” på taken.
Foto: Aino Ravandoni

 

Något som inte finns i Sverige och som firas här i Mexiko är ”Las posadas”. Från den 16 december fram till julafton den 24 december minns man Maria och Josefs vandring från Nazareth till Betlehem, deras sökande efter uppehälle för natten och väntan på Jesus födelse. Enligt traditionen sjunger gästerna en sång för uppehälle med tomtebloss och ljus i händerna. Det bjuds på ponche, en dryck på kokad frukt, kanel och melass och med förbundna ögon går man loss på en piñata fylld med godis med en pinne.

Piñata

Piñata
Foto: José Cedeño

I början av nästa år kommer en krönika där vi kommer berätta mer om det gångna året. Men jag vill dela med mig av ett väldigt glatt möte. På väg hem till vårt lilla hus häromdagen passerade jag en liten man i hatt som såg så bekant ut. Jag var tvungen att titta två gånger innan jag insåg att det var Mexikos mest kände samvetsfånge Alberto Patishtán. Jag hade bara sett honom inne i fängelset förut men nu stod han där och väntade på sin son. Fri. Vi kramades skrattande. Efter 13 år oskyldigt fängslad kan jag inte tänka mig hur det känns att äntligen vara fri. Ofantlig glädje men också förvirring? Hur går han vidare nu? Vad gör han med alla de solidariska personernas förväntningar? Innan vi tog avsked gav jag honom två lussebullar som jag bakat dagen innan och av en händelse hade med mig. ”Dessa är typiska svenska bullar för den här tiden på året”. Han tackade och tog emot.  

Att Alberto Patishtán släpptes fri känns som ett ljus i mörkret i vårt arbete. Trakasserier, våld, hot och mord fortsätter att ske på de som står upp för sina rättigheter. Och vi fortsätter med vårt arbete, att försöka skapa ett större utrymme för dem att kämpa för sina mänskliga rättigheter.

Katedralen och pulkabacke

Pulkabacken av is framför katedralen.
Foto: Aino Ravandoni

Det finns många organisationer där ute som ber dig om stöd med ett bidrag. Om du tycker att vårt arbete är viktigt och har en slant att undvara får du mer än gärna stödja vårt arbete här i Chiapas, Mexiko. Vårt bankgironummer är 900-0316 och minsta slant är välkommen. Nu vill jag avsluta detta inlägg med att önska er alla, även ni som inte tänker fira, en God Jul och ett Gott Nytt År.

Aino Ravandoni, fredsobservatör för Kristna Fredsrörelsen i Chiapas, Mexiko 2013-2014.

Ge en gåva Bli medlem
Internationella migrationsdagen: Chiapas

Idag, den 18 december är det den internationella dagen för migration. Instiftad av FN och av vår svenska ledamot i den Europeiska kommissionen Cecilia Malmström kallad ”… ett tillfälle påminna om den betydelse migration har för dynamiska och kulturellt rika ekonomier och samhällen”.


När vi talar om migration uppfattas ofta konceptet som “en person som rör sig från en plats till en annan”. Vissa återvänder, andra stannar. Den tekniska betydelsen som FN använder sig av är en person som befinner sig utanför sin stat under minst ett år.

Enligt UNESCO är en migrant en person som flyttar från en stat till en annan av fri vilja, alltså utan påverkan av extern faktor. Med denna definition vill man understryka att flyktingar och tvångsförflyttade som är tvingade att lämna sina hem inte betraktas som migranter. Det är en problematisk formulering eftersom de val människor har ofta är väldigt begränsade. Därför har flera akademiker börjat skilja på frivillig och ofrivillig migration. Dessutom behandlar inte denna definition förflyttning av människor som sker inom stater, alltså den vanligaste formen av migration. Delstaten Chiapas är djupt präglat av migration på grund av fattigdom och sitt geografiska läge.

“Chapitas”, inomstatlig migration

Från Chiapas migrerar många till Quintana Roo, Tabasco och andra mexikanska delstater. Många åker till Cancún eller Playa del Carmen och Puerto Morelos i just Quintana Roo för att arbeta med turism där arbetstiden är lång och socialförsäkringar få, och där de anställda får betala höga priser för boende och mat. Arbetarna från Chiapas kallas för ”Chapitas”. Det är allmänt känt att de arbetar hårt, men diskrimineringen är stark och de förbjuds att vistas bland övriga turister för att sälja mat eller handkraft.

Drömmarnas land i norr

Internationellt migrerar de främst till USA och ibland Kanada, men även till Europa, Spanien och Storbritannien. Från och med nittiotalet började stora delar av befolkningen att migrera till grannen i norr. Ingen vet exakt hur många eftersom majoriteten är papperslösa migranter, men uppskattningsvis 300 000 människor från Chiapas har lyckts migrera till USA. Majoriteten är unga män mellan 14 och 40 år. Även fast lika många män som kvinnor migrerar generellt i Mexiko, är det en högre andel män än kvinnor som migrerar i Chiapas. FN uppskattar att år 2000 arbetade flera tusen kvinnor från Chiapas i USA. Varje år blir cirka 112 000 kvinnor arresterade och deporterade när de försöker ta sig in i landet. Resan är riskfylld med våld och rån följt av att ta sig förbi muren som USA byggt för att förhindra olaglig migration. Det är inte ovanligt att de dör av törst eller utmattning på vägen. För att undvika detta kontaktar många så kallade polleros, nätverk som helt enkelt sysslar med trafficking, och tar betalt för att försöka ge en säkrare resväg, dock utan garantier. De tar betalt mellan 25 000 – 35 000 tusen pesos, vilket är ca 10 000 – 20 0000 svenska kronor. Om dessa summor inte kan betalas direkt är det inte ovanligt med räntor om 500%. Med andra ord: De flesta som lyckas anlända till USA är skuldtyngda och utan några rättigheter. De flesta migrerar för att följa efter sin man eller för att leta arbete. Majoriteten är unga kvinnor, 15-34 år som är ensamstående mödrar eller änkor.

Chiapas som genomfart

Att människor från Chiapas migrerar till USA är alltså vanligt. Att migranter passerar Chiapas är ännu vanligare, då delstaten är en genomfartspunkt för alla de centralamerikaner som vill ta sig till drömmarnas land. Vissa av dem stannar en tag i Chiapas för att arbeta ihop mer pengar för att ta sig vidare. Kvinnor tenderar att arbeta i servicebranschen eller med prostitution. Att fler män än kvinnor migrerar från Chiapas får effekter. Många kvinnor är helt beroende av de remitteringar som deras familj och släkt skickar till dem. När dessa remitteringar upphör, på grund av att mannen avlider eller bildar ny familj, migrerar många kvinnor till städerna. Ibland med sina barn, ibland stannar de med morföräldrarna.

Migration som strukturellt problem

Kvinnocentret i Chiapas arbetar preventivt för att minska migrationen, som de menar är ett strukturellt och socialt problem. De kräver av staten att alla människor ska få sina grundläggande behov tillfredsställda. Att frihandelsavtal ska modifieras då de gör människor beroende av produkter som de själva inte kan producera. Att lagar och rättigheter ska förbättras för migranter, och de rekommenderar dessutom att män ska låta bli att sälja sin mark när de migrerar eftersom kvinnor och barn inte kan odla sin egen mat och blir helt beroende av remitteringar. Slutligen menar de att det är viktigt att prata med ungdomar om migration för att bryta bilden av att migration till USA är den enda lösningen på ekonomiska problem.

Alltså. Den största anledningen till migration är fattigdom. Hälften av Chiapas befolkning lever på landsbygden. Landsbygden står för 14 % av delstatens officiella inkomster. En tredjedel av bönderna äger inte sin egen jord och de flesta kvinnor äger ingen jord alls.

Då kan vi inte tala om frivillig migration.

Frida Ekerlund, Fredsobservatör för Kristna Fredsrörelsen 2013-2014

Bli medlem

Ge en gåva

#schysstapensioner – en kampanj som rör dig?

I torsdags kväll kunde ni som tittade på Rapport se ett inslag om AP-fonderna. De får bottenbetyg i etik. Våra pensionspengar finns investerade i företag som Lundin Oil och Schell men även i företag som tillverkar kärnvapen och krigsmateriel. Se hela inslaget under minuterna 20:17 – 23:01 här.

Självklart ska svenska folket ha rätt till pension, men det är inte rätt att pengarna från AP-fonderna investeras

i blod, eld och tårar” säger Federico Guzmán från organisationen FOA, Federationen från bondeorganisationer i Ecuador.

Citatet kommer från en artikel i en av våra stora kvällstidningar den tjugonde november. Ta och läs den om du inte redan har gjort det.

IMG_4964

Demonstration i Ixchiguán, San Marcos, den 13 juni i år. Demonstrationen genomfördes för att uppmärksamma årsdagen av det lokala rådslaget som genomfördes, då lokalbefolkningen röstade nej till gruvnäringen i deras närområde. Uppemot 30.000 personer ska ha deltagit.
Foto: Krszystof Podstawa

Vare sig du vill eller inte så används dina pengar till investeringar i olika företag. 1000 miljarder svenska kronor investeras i företag som kränker mänskliga rättigheter och förstör miljön. Och du kan faktiskt göra något åt det! Du behöver inte ha ont i själen och lida samvetskval för att dina pengar orsakar miljöförstöring eller kränker andra människors rättigheter. Upp till kamp och sätt ner foten om du vill få ett stopp på de oschyssta pensionerna!

Att våra pensionspengar investeras i företag som kränker mänskliga rättigheter och bidrar till miljöförstöring och klimatförändringar är något vi vet. Kanadensiska Goldcorp är ett av dessa företag som kritiseras hårt för sin utvinning i Marlingruvan i Guatemala. Urfolksrättigheter kränks och vattendragen i området har förgiftats till den grad att de hotar människors försörjning. Kristna Fredsrörelsens fredsobservatörer har uppmärksammat detta i flera blogginlägg, ett utav dem kan du läsa här. Arbetaren publicerade förra veckan en artikel som före detta fredsobservatör Pernilla Nordvall skrivit om Marlingruvan och våra smutsiga pensionspengar. Ett annat kanadensiskt gruvbolag, även det verksamt i Guatemala, är Hudbay och det står åtalat för mord på den lokale ledaren Adolfo Ich.

Eftersom flera miljarder kronor investeras i olja gör det att AP-fonderna kan räkna sig till en av världens största koldioxidutsläppare. Förutom att bidra till uppvärmningen av vår planet bidrar fonderna även till att småbönderna blir utan jord i Brasilien då pengarna investeras i stora jordbruksföretag. Dessutom återfinns våra pensionspengar också i vapenproduktion och kärnvapenteknik för att nämna några andra verksamheter. Detta nämns i Rapports inslag om AP-fonderna.

IMG_5010

Marlingruvan
Foto: Krszystof Podstawa

Kanske undrar du hur detta kan vara möjligt? Hur politikerna, som är medvetna om hur våra pensionspengar investeras kan tillåta något sådant? Det hemska svaret är att regelverket för AP-fonderna fastslår att hänsyn till etik och miljö endast kan tas om det inte stör den ekonomiska vinningen. Pengarna är viktigare än mänskliga rättigheter. Pengarna är viktigare än miljön. Investerade pengar ska generera en hög avkastning till vilket pris som helst. Det gör inget om människor tvingas flytta på grund av att deras jord och vatten blivit förgiftad.
Sverige har ratificerat flera konventioner som gör att vi har ett juridiskt ansvar inte bara för verksamheten i vårt eget land utan även utomlands. Alla stater som skrivit under är skyldiga att reglera transnationella företag och investeringsfonder. Så om de gör sig skyldiga till kränkningar av ekonomiska, sociala eller kulturella rättigheter ska de ställas till svars, om det inte äventyrar den ekonomiska vinsten.

Vad kan vi göra?

Tillsammans med organisationerna FIAN, Latinamerikagrupperna, Jordens Vänner och Fair Trade Center driver Kristna Fredsrörelsen en gemensam kampanj som heter #schysstapensioner. På FIANs (Foodfirst Information & Action Network) hemsida hittar du ”AP-fondskolan” och lektion nummer fyra ger dig tips på vad just du kan göra.

  1. Ta ställning och håll dig uppdaterad genom att delta i den gemensamma kampanjen #schysstapensioner.
  2. Skriv under vårt elektroniska kampanjvykort riktat till ansvariga ministrar.
  3. Mejla ledamöterna i pensionsgruppen: Lars-Arne Staxäng (M), Solveig Zander (C), Lars Gustafsson (KD), Ulf Nilsson (FP), Tomas Eneroth (S) eller Kurt Kvarnström (S) på namn.efternamn@riksdagen.se.
  4. Skriv en insändare! Det är ett enkelt och effektivt sätt att få fler att få upp ögonen för var deras pensionspengar hamnar.
  5. Diskutera AP-fonderna och våra pensionspengar under #schysstapensioner och #apfonder på Twitter.
  6. Prata med alla du känner och sprid den här skolan eller andra artiklar om AP-fondernas investeringar.
  7. Och så klart – engagera dig!Du kan även läsa mer om #schysstapensioner på Kristna Fredsrörelsens hemsida. 

    Aino Ravandoni, Fredsobservatör för Kristna Fredsrörelsen 2013-2014Bli medlem Ge en gåva