”Vi lider alla av den här konflikten, när vi skördar kaffet så gör vi det med rädsla. En dag när jag kom hem hade de tagit kycklingar, förgiftat grisarna och stulit andra saker. Och de säger att om vi kvinnor går ut ensamma ska de våldta oss. För två år sedan dog min tioåriga dotter. Min flicka dog av sorg för att de så många gånger sa till henne att de skulle våldta henne. Kvinnornas lidande kommer från oron att männen ska våldta dem.”
Så berättar en av kvinnorna i det lilla samhället San Marcos Avilés vid djungelns början. Ni har tidigare kunnat läsa om tvångsförflyttningarna i San Marcos Avilés, Chiapas, Mexiko här, här och här. Nu har situationen återigen förvärrats för de civila medlemmarna i zapatiströrelsen i samhället. Kristna fredsrörelsens observatörer medföljde människorättsorganisationen FrayBa till samhället för att ta vittnesmål om brotten.
År 2010 blev medlemmarna i zapatiströrelsen som bor i San Marcos Avilés så pass hotade att de tvingades fly från sina hem. Nu är de rädda för att det ska hända igen. Därför medföljde Kristna fredsrörelsen människorättsorganisationen FrayBa till samhället för att ta vittnesmål om hoten och trakasserierna. Foto: Barbara Dolman
Vi sitter i ett trångt, kvavt rum som är fyllt till brädden av kvinnor och deras barn. Ljudrummet är fyllt av skrik, skratt, hostningar och jag undrar hur vi någonsin ska lyckas få ner vittnesmål i all denna röra. Finns några barn med männen? En liten pojke satt med männen men hans pappa kommer tillbaka med honom när han blivit lite gnällig. I lugn och ro lämnar männen sina vittnesmål. Överröstandandes skrik och gnäll, ammande bebisar och tröstandes småbarn lämnar kvinnorna sina. Ändå lämnar de vittnesmål. Ändå lämnar deras vittnesmål spår i mig månader efter att jag hörde dem.
Vittnesmål om hot om våldtäkt. Så många hot om sexuellt våld. Till tioåriga flickor hotar de med våldtäkt. Till de äldre kvinnorna säger de att de inte är värda något och att de kan våldta dem när de vill. Och mitt i allt det här alla barnen. ”Am!” säger en liten pojke. Han vill ha pozol, den segflytande majsdrycken. Hans mamma berättar ”Mina två pojkar brukar gå och leta efter ved men nu efter alla dödshot vågar jag inte låta dem gå ut längre”. De berättar att kvinnorna inte längre vågar röra sig i byn som förut, männen bara tre och tre. Barnen skriker värre än någonsin.
En äldre kvinna berättar. Berättar om stölder. Stölder av kaffe, boskap och jord. Vad ska de äta?
Vi delade upp oss i två grupper, männen för sig och kvinnorna för sig, för att försäkra oss om att även kvinnornas röster blev hörda. Männen lämnade vittnesmål ändå tills mörkrets infall, tills efter midnatt. Foto: Aino Ravandoni
När vi kommer till de lokala myndigheterna för att lämna över dokumentationen av vittnesmålen säger den tjusiga mannen i guldklocka att det inte finns några konflikter i San Marcos Avilés. Han vet att männen går ensamma. Att det inte existerar några hot. Stölder kanske men det finns i alla samhällen, inget att göra åt. Den tioåriga flickan dog inte av hoten om våldtäkt, hon dog av en vanlig sjukdom. Denguefeber kanske.
Jag förundras över hur enkelt det är att avfärda så många vittnesmål.
Innan vi lämnade San Marcos Avilés blev vi och våra medföljda hotade. Vi utlänningar uppmanades åka därifrån och om blod skulle flyta så låt det flyta. En av de medföljda frågar de lokala myndighetspersonerna ”Om det händer när vi är där, vad tror ni händer när vi inte är där? Det blir mycket värre!”
Ändå säger de civila medlemmarna i zapatiströrelsen att det var bra att vi kom. Att det är bra att vi sprider deras historier. ”Det är bra att tusentals personer vet hur vi har det.” Säger de och så fortsätter de kämpa. Och nu vet ni.
En grupp med observatörer och medlemmar i zapatiströrelsen inspekterar en liten damm som tillhör en av zapatisterna där han bland annat fiskar räkor. Den håller nu på att fyllas igen av de partitrogna då de menar att den sprider dengue-feber. Ingen annan damm i samhället fylls dock igen och zapatisterna menar att det är ytterligare ett sätt att trakassera dem. Foto: Aino Ravandoni
Anna Hedlund, fredsobservatör för Kristna fredsrörelsen i Chiapas 2013-2014
Ge en gåva Bli medlem
