toppbild mexiko 2016
Efterlängtat möte med Alberto Patishtán

I en hel vecka har vi väntat på det här mötet. Kristna Fredsrörelsens observatörer i Mexiko är i Mexico City för att träffa myndigheter och organisationer, både internationella och nationella. Vi har träffat högsta chefen för  FNs högkommissarie för mänskliga rättigheter, ordföranden för senatens människorättskommission, näst högsta chefen på Internationella Röda Korset i Mexiko, inrikesministeriets chef för MR-avdelningen och många andra på höga poster. Men det sista mötet under våra dagar i landets huvudstad känns som det viktigaste av alla. Mötet med den nu frigivne Alberto Patishtán. Läraren från ett litet samhälle i bergen i södra Mexiko, som för tretton år sedan dömdes för ett brott i stort sett ingen anser att han begått. Kristna Fredsrörelsen har medföljt hans fall i många år, och det har blivit många besök hos honom i fängelset utanför San Cristóbal. Vi har också skrivit om honom här på bloggen många gånger, det senaste för bara ett par veckor sedan i samband med att han frigavs.

Men nu har vi äntligen fått chansen att träffa honom som en fri man. Det känns spännande och vi tar tunnelbanan i så god tid att vi måste vänta en stund innan vi ringer på dörren till det jesuitcentrum där han tillfälligt bor. Under sin tid i fängelset har han fått en hjärntumör, visserligen godartad, men den måste ändå behandlas med cellgifter och strålning. Under behandlingen bor han hos jesuiterna och där kan han även ta emot besök. Och besök får han i stort antal. Det är så många som vill träffa honom att han måste säga nej till några. Vi känner oss hedrade och tacksamma över att tillhöra den skara privilegierade som han tar emot. Han har under sin fängelsetid blivit en internationellt känd person, och har intervjuats av bland annat CNN och till och med av herrtidningen Playboy.

Alberto och Hector

Alberto Patishtán och hans son Héctor Patishtán.
Foto: Caroline Andersson

Vi skriver in oss i receptionen och går långsamt genom den vackra trädgården till terrassen där Patishtán väntar på oss. Det blir många glada skratt och omfamningar. Vi har ju alla träffat honom i fängelset. Med på terrassen finns också den nu 17-årige sonen Héctor, som inte träffat sin pappa i frihet sedan han var fyra år. Det lyser om både pappa och son, och man ser att de njuter av varandras sällskap. De puffar lite på varandra och låtsasbråkar.

Patishtán mår fysiskt bra trots den tuffa behandling han genomgår. Han berättar att han tar emot i genomsnitt tre besök per dag, både av journalister och vänner. Även Mexikos president har ansökt om att få träffa honom och han kommer förmodligen att beviljas besök. Dock märks en tydlig tveksamhet från Patishtáns sida. Han säger att han är rädd för att bli utnyttjad i politiska syften, det var ju trots allt presidenten som benådade honom. Fast egentligen ville han inte bli benådad utan oskyldigförklarad.

Trots tretton år i fängelse är det inte en stukad man vi träffar, men det är heller inte en man som låtit berömmelsen stiga honom åt huvudet. Det är en mycket ödmjuk, omtänksam  och fin person som sitter framför oss. Framför allt är det en pappa som vill ta igen den förlorade tiden med sina två barn, Héctor och Gaby. Och så vill han så klart tillbringa mycket tid med sitt första barnbarn, dottern Gabys lilla dotter som bara är sex månader.

Vi frågar lite trevande om framtidsplaner och Patishtán berättar att mexikanska staten har erbjudit honom ersättning i form av hjälp med att starta en affärsrörelse och att han ska få tillbaka sin anställning som lärare. Att jobba som lärare ser han dock som problematiskt eftersom hjärntumören har skadat hans syn. Båda barnen kommer också att erbjudas stipendier så att de kan fortsätta de studier de avbrutit för att kämpa för pappans frigivning. Egentligen vill han ju också bli oskyldigförklarad, men hur den kampen ska föras har han inte riktigt bestämt sig för. Just nu är barnen hans prioritet.

Tiden går fort och vi känner att det är dags att säga adjö. Ytterligare två intervjuer väntar innan det blir kväll för Patishtán. Men vi hinner också prata lite om behovet av medföljning nu efter frigivningen. Patishtán tvekar lite och säger att han faktiskt har beväpnad eskort från regeringen, men att han inte vet hur länge eller om han ens vill ha det. Men han vill definitivt ha fortsatt kontakt med Kristna Fredsrörelsens observatörer och vi bestämmer att vi ska diskutera vidare när han väl är tillbaka hemma i San Cristóbal. Han påpekar att han under den här processen har fått många vänner men också många fiender. Det känns märkligt att tänka sig att han skulle ha fiender, men så ser det politiska spelet i Mexiko ut.

Det blir nya kramar, lycka till och sköt om dig. Vi lämnar Alberto Patishtán på terrassen med sin son och går trötta men mycket upprymda därifrån. Vi ska återvända till vårt kontor i San Cristóbal efter en intensiv arbetsvecka i Mexico City. En arbetsvecka som slutade på bästa tänkbara sätt: en träff med den frigivne Alberto Patishtán.

Kerstin Jonsson, fredsobservatör för Kristna Fredsrörelsen i Mexiko, 2013-2014

 Bli medlem

Ge en gåva