toppbild mexiko 2016
Att administrera en konflikt

Minns ni det blogginlägget om massakern i Acteal 1997 på medlemmarna i organisationen Las Abejas? Vi besökte Acteal igen i början av september och samhället var helt förändrat.

När jag bodde där i tre veckor i början av mars så var det en mycket lugn och stilla plats. Några personer om dagen kom förbi det lilla träskjul där vi bodde på väg hem efter att ha letat ved, ett par tre barn lekte på den öppna gräsplanen och Las Abejas styrelse satt mest i möten i mötesrummet. När vi nu traskat ner för den långa betongtrappan som leder ner till kyrkan, mötesrummet och köket så sjöd platsen av liv. Barn sprang runt, vuxna satt och pratade i varje hörn, det hängde våta kläder på långa linor och flera kvinnor stod och tvättade i solskenet. Efter ett tag reser sig kvinnor och män och lite större barn (även mindre faktiskt) och går den långa betong trappen upp. Sen kommer de ner igen. Med tunga säckar fyllda med bönor, majs, ved, filtar och kläder. Vad är det egentligen som pågår? Fest? Jubileum? Marknad?

Tvångsförflyttades tvätt på tork i Acteal 2013.

Kristna fredsrörelsens observatörer medföljer medlemmarna i Las Abejas och har bott i samhället vid flera tillfällen så att människorna där ska känna sig lite tryggare. Det blir mycket tvätt när nära hundra personer bor på ett litet område. Foto: Frida Ekerlund

Nej, tvångsförflyttning. Hot. Trakasserier och våld. Bränder. Flykt. Alla människor vi såg den dagen, 95 personer allt som allt, har flytt från sina hem i ett annat samhälle som heter Colonia Puebla. Säckarna de bar ner var gåvor från andra fattiga människor som ser det som sin medmänskliga plikt att hjälpa dem som är i nöd. Det är ingen fest, bara människor i en väldigt svår situation som försöker hålla modet uppe.

Vi har inte tillräckligt mycket plats för att sova här, det är väldigt obekvämt. Vi har inte tillräckligt med mat. Vi hittar inte jobb för att tjäna pengar för att köpa mat. Vi vet inte hur vi ska lösa det här. Vi har inte tvål för att tvätta oss eller kläder för att byta. Vi behöver bönor och majs för att kunna leva.

säger Nicolas som är representant för de tvångsförflyttade. Ändå vill de inte ta emot de hjälpsändningar som den mexikanska delstatsregeringen vill skicka.

Vi vill ha rättvisa, vi vill ha en lösning och ett straff för de skyldiga. Myndigheterna vill inte förstå och tar oss inte i beaktande. De vill tysta oss och att inget om hur det är i Puebla ska komma ut.

De godtar inte en administration av konflikten, de vill ha en lösning på det verkliga problemet: Straffriheten och fattigdomen.

Las Abejas Acteal

I augusti i år flydde 98 personer från sina hem och befinner sig just nu som internflyktingar i Acteal, hemvist för den pacifistiska motståndsorganisationen Las Abejas. Här är deras välkomstskylt som också påminner om att de fortfarande väntar på rättvisa efter massakern som skedde här 1997. Foto: Frida Ekerlund

Från Colonia Puebla kommer flera av de paramilitärer som dömdes för massakern i Acteal 1997. Av de dryga 80 personer som dömdes (varav flera erkände) sitter nu endast 6 stycken kvar i fängelset. Resten har släppts på grund av felaktigheter i processen. Oroligheterna i Colonia Puebla eskalerade när ledaren för paramilitärerna släpptes i april i år.  De tvångsförflyttade och många andra organisationer här i Chiapas menar att befolkningsökningen har gjort att det råder brist på mark i Colonia Puebla och att det är därför vissa grupper nu ger sig på andra, för att ta deras mark, för att bli lite mindre fattiga. De vet att de kan, de har gjort det förut 1997 och straffriheten var så gott som total. Mexikanska staten fortsätter att administrera konflikten och den förblir olöst.

Kristna fredsrörelsen arbetar för att de mexikanska myndigheterna ska ta sitt ansvar och bidra till att lösa konflikten. I det arbetet kan du vara en viktig del genom att skicka brev till myndigheterna i Mexiko.  Skickar brevet gör du enkelt här: 

Blixtaktion »

Anna Hedlund, fredsobservatör för Kristna fredsrörelsen i Chiapas 2013-2014

Människorättsrådets andra granskning av Mexiko

Den 22 oktober utvärderades Mexiko för andra gången av FN:s Människorättsråd i den så kallade universella periodiska granskningen. Vill du veta mer om den universella periodiska granskningen kan du läsa om den här.

Burkina Faso, Kazakstan och Tjeckien är de stater som hade till uppgift att underlätta och styra utvärderingen av Mexiko. 47 stater sitter i Människorättsrådet sitter i en arbetsgrupp som ansvarar för granskningen men alla FN:s medlemsstater får delta i dialogen med den utvärderade staten. Fredagen den 25 oktober antog arbetsgruppen Mexikos utvärderingsrapport. Senast i mars 2014 måste Mexiko informera Människorättsrådet om vilka rekommendationer från utvärderingen de tänker godkänna och därmed arbeta med för att uppfylla.

Klotter på vägg

Sprayade ord på en vägg. Det står “prensa manipuladora, prensa del estado” som kan översättas med “manipulerande media, statens media”. Foto: Aino Ravandoni

Efter den första utvärderingen år 2009 fick Mexiko 93 rekommendationer. I år, efter den andra utvärderingen har Mexiko 188 rekommendationerna att ta ställning till. Hur kommer det se ut om fyra och ett halvt år då det är dags för en tredje granskning?

Av de 188 rekommendationerna som Mexiko fick betonades framför allt vikten av att få en bättre kontroll över säkerhetsstyrkorna för att de inte ska begå grova brott mot civila och att granska och reda ut alla påtvingade försvinnanden. Den tjeckiske delegaten menade att säkerhetsstyrkor liksom kriminella grupper fortsätter hota och attackera människorättsförsvarare och journalister och hänvisade till olika rapporter. Medlemsstaterna uttryckte också oro över ökningen av tortyroffer, militariseringen av gatorna, mäns våld mot kvinnor, utomrättsliga avrättningar och en fortsatt utövande av arraigo-lagen som tillåter polisen att frihetsberöva en person i upp till 80 dagar utan juridisk prövning.

Flera stater uppmärksammade och uppmanade Mexiko att göra något åt ojämlikheten mellan könen, mäns våld mot kvinnor och diskrimineringen av kvinnor, speciellt kvinnor tillhörande urfolken. Den begränsade tillgången till abort i vissa delstater, även vid våldtäkt och sjukdom, var något som kommenterades.

Kvinnor vid en mässa:demonstration

Kvinnor på en gudstjänst utanför fängelset där Alberto Patishtán satt fängslad. Foto: Aino Ravandoni

Ett tjugotal länder, däribland Sverige betonade vikten av att förstärka ”Mekanismen för skydd av Journalister och Människorättsförsvarare” som är ett nytt statligt organ. Mexiko uppmanas att ge ”Mekanismen” bättre ekonomiska resurser och öka antalet och kvalitén på personalen. Då “Mekanismen” tillkom år 2012 välkomnades den utav många men har sedan dess också fått mycket kritik. Bristen på ekonomiska resurser och personal liksom den stora omsättningen på personal har hindrat ”Mekanismen” från att utföra sitt arbete på ett tillfredsställande sätt.

Mexiko rekommenderades att undersöka fallen av de påtvingade försvunna, speciellt kvinnor och immigranter. Från år 2006 till och med förra året har 27 000 personer försvunnit. Immigranters situation, den sociala ojämlikheten, militärens privilegier och korruptionen var andra punkter som kritiserades av medlemsstaterna.

Poliser

Poliser vid en demonstration i Mexico City. Foto: Aino Ravandoni

Agnieszka Racynszka, är generalsekreterare för ”Nätverket av civila organisationer för Mänskliga Rättigheter Todos los Derechos para Todos”, ungefär ”alla rättigheter till alla”. Hon menar att Mexiko ignorerade de rapporter som frivilligorganisationer sammanställt om ett land i humanitär kris på grund av de ökande fallen av tortyr, utomrättsliga avrättningar, påtvingade försvinnande, berövande av liv och tvångsförflyttningar.

 Det återstå att se vilka rekommendationer Mexiko kommer godkänna och vilka de kommer förkasta. Staten har kritiserats hårt av organisationer från civilsamhället för att inte ha arbetat med rekommendationerna från den första utvärderingen på ett tillfredsställande sätt. Framtiden får utvisa vad som kommer ske och i vilken takt. Något som är säkert är att det finns mycket kvar att göra.

Aino Ravandoni för Kristna Fredsrörslen i Chiapas, Mexiko 2013-2014

 

Efterlängtat möte med Alberto Patishtán

I en hel vecka har vi väntat på det här mötet. Kristna Fredsrörelsens observatörer i Mexiko är i Mexico City för att träffa myndigheter och organisationer, både internationella och nationella. Vi har träffat högsta chefen för  FNs högkommissarie för mänskliga rättigheter, ordföranden för senatens människorättskommission, näst högsta chefen på Internationella Röda Korset i Mexiko, inrikesministeriets chef för MR-avdelningen och många andra på höga poster. Men det sista mötet under våra dagar i landets huvudstad känns som det viktigaste av alla. Mötet med den nu frigivne Alberto Patishtán. Läraren från ett litet samhälle i bergen i södra Mexiko, som för tretton år sedan dömdes för ett brott i stort sett ingen anser att han begått. Kristna Fredsrörelsen har medföljt hans fall i många år, och det har blivit många besök hos honom i fängelset utanför San Cristóbal. Vi har också skrivit om honom här på bloggen många gånger, det senaste för bara ett par veckor sedan i samband med att han frigavs.

Men nu har vi äntligen fått chansen att träffa honom som en fri man. Det känns spännande och vi tar tunnelbanan i så god tid att vi måste vänta en stund innan vi ringer på dörren till det jesuitcentrum där han tillfälligt bor. Under sin tid i fängelset har han fått en hjärntumör, visserligen godartad, men den måste ändå behandlas med cellgifter och strålning. Under behandlingen bor han hos jesuiterna och där kan han även ta emot besök. Och besök får han i stort antal. Det är så många som vill träffa honom att han måste säga nej till några. Vi känner oss hedrade och tacksamma över att tillhöra den skara privilegierade som han tar emot. Han har under sin fängelsetid blivit en internationellt känd person, och har intervjuats av bland annat CNN och till och med av herrtidningen Playboy.

Alberto och Hector

Alberto Patishtán och hans son Héctor Patishtán.
Foto: Caroline Andersson

Vi skriver in oss i receptionen och går långsamt genom den vackra trädgården till terrassen där Patishtán väntar på oss. Det blir många glada skratt och omfamningar. Vi har ju alla träffat honom i fängelset. Med på terrassen finns också den nu 17-årige sonen Héctor, som inte träffat sin pappa i frihet sedan han var fyra år. Det lyser om både pappa och son, och man ser att de njuter av varandras sällskap. De puffar lite på varandra och låtsasbråkar.

Patishtán mår fysiskt bra trots den tuffa behandling han genomgår. Han berättar att han tar emot i genomsnitt tre besök per dag, både av journalister och vänner. Även Mexikos president har ansökt om att få träffa honom och han kommer förmodligen att beviljas besök. Dock märks en tydlig tveksamhet från Patishtáns sida. Han säger att han är rädd för att bli utnyttjad i politiska syften, det var ju trots allt presidenten som benådade honom. Fast egentligen ville han inte bli benådad utan oskyldigförklarad.

Trots tretton år i fängelse är det inte en stukad man vi träffar, men det är heller inte en man som låtit berömmelsen stiga honom åt huvudet. Det är en mycket ödmjuk, omtänksam  och fin person som sitter framför oss. Framför allt är det en pappa som vill ta igen den förlorade tiden med sina två barn, Héctor och Gaby. Och så vill han så klart tillbringa mycket tid med sitt första barnbarn, dottern Gabys lilla dotter som bara är sex månader.

Vi frågar lite trevande om framtidsplaner och Patishtán berättar att mexikanska staten har erbjudit honom ersättning i form av hjälp med att starta en affärsrörelse och att han ska få tillbaka sin anställning som lärare. Att jobba som lärare ser han dock som problematiskt eftersom hjärntumören har skadat hans syn. Båda barnen kommer också att erbjudas stipendier så att de kan fortsätta de studier de avbrutit för att kämpa för pappans frigivning. Egentligen vill han ju också bli oskyldigförklarad, men hur den kampen ska föras har han inte riktigt bestämt sig för. Just nu är barnen hans prioritet.

Tiden går fort och vi känner att det är dags att säga adjö. Ytterligare två intervjuer väntar innan det blir kväll för Patishtán. Men vi hinner också prata lite om behovet av medföljning nu efter frigivningen. Patishtán tvekar lite och säger att han faktiskt har beväpnad eskort från regeringen, men att han inte vet hur länge eller om han ens vill ha det. Men han vill definitivt ha fortsatt kontakt med Kristna Fredsrörelsens observatörer och vi bestämmer att vi ska diskutera vidare när han väl är tillbaka hemma i San Cristóbal. Han påpekar att han under den här processen har fått många vänner men också många fiender. Det känns märkligt att tänka sig att han skulle ha fiender, men så ser det politiska spelet i Mexiko ut.

Det blir nya kramar, lycka till och sköt om dig. Vi lämnar Alberto Patishtán på terrassen med sin son och går trötta men mycket upprymda därifrån. Vi ska återvända till vårt kontor i San Cristóbal efter en intensiv arbetsvecka i Mexico City. En arbetsvecka som slutade på bästa tänkbara sätt: en träff med den frigivne Alberto Patishtán.

Kerstin Jonsson, fredsobservatör för Kristna Fredsrörelsen i Mexiko, 2013-2014

 Bli medlem

Ge en gåva
Den palestinska zapatisten och samarbetet mellan staterna Israel och Mexiko

Nedan följer en högst ovetenskaplig jämförelse mellan palestinier och zapatister samt staterna Israel och Mexikos olika sätt att hantera dessa grupper. Du kanske tycker att det var ett konstigt val av ämne och lite långsökt. Förhoppningsvis kan jag få dig att ändra uppfattning efter det här korta blogginlägget.

Bild 1

Palestinsk zapatist. Israel och Mexiko har inlett ytterligare samarbete, men kanske gäller det även palestinier och zapatister?

Palestinier är ett folk utan stat. Många gånger ett folk utan mark och den lilla mark de äger vill någon annan ofta ta. Sedan 1948 och Al Nakba (katastrofen) så lever rekordmånga palestinier på flykt, det finns till och med ett eget FN-organ tillägnat palestinska flyktingar och den mark som faktiskt tillhör palestinier krymper för varje år som går. Till och med George W. Bush gjorde liknelsen med en schweizerost där hålen, marken som ockuperas av israeler, blir större och större. Ursprungsfolken i Mexiko var länge (och är fortfarande på sina håll) ett folk utan mark. Bönder utan jord. I och med upproret 1994 ändrades detta och jord som tidigare tillhörde stora markägare ockuperades och brukas nu gemensamt av zapatisterna, även om de finns andra som är sugna på deras mark och markkonflikter är ett ständigt återkommande tema i Chiapas.

Palestinier är i dagsläget andra klassens medborgare och diskrimineringen mot dem är utbredd. De stoppas i tusentals checkpoints utspridda över ockuperade västbanken eller trängs in i belägrade Gaza där de lever i en politisk skapad humanitärkatastrof. Diskrimineringen av ursprungsbefolkningen i Mexiko är utbredd och människor jag träffar här vittnar om att de inte har tillgång till vård, får vänta länge och blir behandlade som smuts på statliga sjukhus. 1994 ändrades dock detta då zapatisterna bestämde sig för att ordna sitt eget system, utan diskriminering. Idag finns nästan lika många autonoma skolor som det finns zapatistsamhällen och ett fyrtiotal autonoma kliniker för zapatisternas medlemmar berättade zapatisternas politiska ledare när vi besökte dem i februari.

EAPPI

Kristna fredsrörelsen bidrar även till att skicka fredsobservatörer till Västbanken. Läs mer här.

Enligt en undersökning genomförd av tidningen Haaretz är majoriteten av israelerna för en ”apartheid” politik där palestinier inte får rösta och inte ska ha samma chans till anställning inom staten till exempel. Efter att zapatisterna bröst tystnaden i slutet av förra året så svarar 44 % i en enkätundersökning att zapatisterna fortfarande är en giltig rörelse (de är dock inte helt överens om vad zapatisterna står för men det är en annan fråga).

Israeliska militären håller Gaza och Västbaken i ett järngrepp och styr med militär övermakt (och övervåld). I Chiapas berg och djungel har EZLN, zapatisternas militära gren, rörelsefrihet och den 21 december förra året visade de sin styrka genom en tyst demonstration där över 40 000 personer deltog. Mexikanska staten lyfte inte ett finger när zapatisterna lamslog hela städer. Vågade inte lyfta ett finger då zapatisterna är så populära, både här i Mexiko och internationellt. (Läs artikeln här.) Fredliga demonstrationer på Västbanken möts av tårgas och gummikulor.

KrF stödjer EAPPI som skickar fredsobservatörer till Israel och Palestina. Deras uppdrag liknar vårt och grundar sig också i internationell närvaro. Problemet är bara att Israeliska statens respekt för internationella observatörer och aktivister är begränsad. När hela världen såg på, på internationellt vatten, sköt israelisk militär ihjäl nio fredsaktivister ombord på skeppet Mavi Marmara som var del i den Freedom Flotilla med destination Gaza. Medföljnings organisationen International Solidarity Movement uppger att de ser sin skyddseffekt minska då dödandet och trakasserandet av internationella aktivister går ostraffat förbi. I Mexiko har en internationell aktivist blivit dödad. I korseld och av en paramilitärgrupp. Följden blev stor internationell uppståndelse och EU-delegationen besöker delstaten där det skedde minst två gånger om året för att skynda på rättsprocessen.

Bild 3

Kristna fredsrörelsens fredsobservatör Aino Ravandoni (mitten) medföljer i Chiapas, det område som mexikanska staten inlett samarbete med Israel för att kontrollera bättre.
Foto: Gilberto Gutiérrez Àlvarez

Det verkar som att mexikanska staten sett parallellerna mellan palestinierna och zapatisterna (och andra grupper i Mexiko som på olika sätt söker autonomi) och bestämt sig för att dra lärdom av Israels snart sjuttioåriga ockupation. Den 10 juni i år gick det att läsa i Al Jazeera att Israel och Mexiko inleder samarbete för att konfrontera zapatisterna i södra Mexiko. Så även om jag nu inte kunde övertyga dig om kopplingarna Chiapas – Palestina så har Mexikanska staten svalt jämförelsen och bestämts sig för att de har mycket att lära av Israel. Polisen i Chiapas ska tränas av Israelisk militär i bland annat mänskliga rättigheter. Jag antar att utbildningen handlar om hur en stat med massivt militärt övertag systematiskt kan bryta mot de mänskliga rättigheterna och otaliga FN-resolutioner och fortfarande ses som ett offer i världens ögon. Fortsätta stjäla mark och fortsätta få förmånliga handelsavtal. För där har sannerligen Mexiko mycket att lära av Israel.

Men kanske har även zapatister och palestinier ett utbyte. Som Subcommandate Marcos, befäl i EZLN, själv sagt ”Marcos is gay in San Francisco, black in South Africa, an Asian in Europe, a Chicano in San Ysidro, an anarchist in Spain, a Palestinian in Israel…”

Anna Hedlund för Kristna Fredsrörelsen i Chiapas, Mexiko 2013-2014

Bli medlem Ge en gåva
Alberto Patishtán är äntligen fri efter tretton år i fängelse.

”Rättsystemet finns till för att tillämpa lagen men inte rättvisan. Man letar efter en syndabock och inte efter den som begått brottet”, säger Alberto Patishtán Gomez 42 år, som suttit oskyldigt fängslad i tretton år.

Under onsdagen förra veckan antog den mexikanska kongressen enhälligt en ändring i strafflagen. Den ger bland annat presidenten rätt att benåda fångar som blivit utsatta för grova kränkningar av sina mänskliga rättigheter, att benåda utan att en ansökan inkommit och att kongressen kan be presidenten att benåda en fånge. Samma dag meddelade president Enrique Peña Nieto genom det sociala mediet Twitter att lagändringen skulle träda i kraft dagen därpå och att han då skulle benåda Patishtán.

131030 EPN om Patishtán

President Enrique Peña Nietos Twitterkonto och tillkännagivandet av Alberto Patishtáns benådning.

Vem är Alberto Patishtán? På en presskonferens efter hans frigivning säger Alberto att han är “en person som inte bara hör utan lyssnar, en person som på grund av sin sjukdom inte längre ser så mycket med ögonen utan mer med hjärtat”. Men han är även en person som såg korruptionen i sitt samhälle och ville göra något åt det. Tillsammans med andra engagerade han sig i det som hände i hans samhälle El Bosque och skrev till delstatsmyndigheterna om korruptionen. I El Bosque levde invånarna i fattigdom och det saknades utbildningsmöjligheter. Vissa kunde inte spanska andra kunde varken läsa eller skriva. Alberto Patishtán såg hur folket led och hur de lokala myndigheterna istället för att utföra utlovade förbättringar lade pengarna i egen ficka. På grund av sitt engagemang för rättvisa och för att få borgmästaren i El Bosque utbytt anklagades Alberto Patishtán år 2000 för att i ett bakhåll ha skjutit ihjäl sju poliser utanför samhället. Han dömdes till 60 års fängelse. Huvudvittnet i rättegången som påstod sig ha sett Alberto vid brottsplatsen är son till borgmästaren under den tiden.

con su hija Gaby_foto colectivo ik

Alberto Patishtán med sin dotter Gabriela
Foto: Ik-kollektivet

Patishtán har de senaste veckorna befunnits sig i Mexiko city för behandling av en godartad hjärntumör. Det är den som nu liksom tidigare gett honom problem med synen som har försämrats med 70 %. Att Alberto Patishtán äntligen fått sin frihet tillbaka är fantastiskt för honom och hans familj och en vinst för alla som kämpat för hans frihet i alla dessa år. Det är en seger för rättvisan. Men problemen med Mexikos rättssystem kvarstår. 40 % av fångarna sitter fängslade utan rättegång och många sitter oskyldigt fängslade. I en kommentar på Twitter skrev människorättscentret Frayba att de firade Patishtáns frihet men att kampen nu skulle fortsätta för alla andra oskyldigt fängslade. Under sina år i fängelset har Alberto tillsammans med andra fångar organiserat sig och kämpat för sina rättigheter. ”Det verkar omöjligt att förändra saker men det borde gå” säger Alberto. 

rostro_Foto Colectivo Ik

Alberto Patishtán
Foto: Ik-kollektivet

Fredsobservatörerna i Mexiko har följt Patishtáns fall sedan år 2008 och har under det här året medföljt demonstrationer, namnunderskriftsöverlämningar och besökt honom regelbundet i fängelset. ”Tack för att ni kommer och besöker mig här det betyder mycket för mig” sa Alberto Patishtán till fredsobservatörerna vid deras senaste besök i fängelset den 1 oktober. Det känns varmt i hjärtat att veta att Alberto Patishtán nu är fri även om han säger att han känt sig fri sedan dag ett eftersom han är oskyldig.

Aino Ravandoni för Kristna Fredsrörelsen i Chiapas, Mexiko 2013-2014