toppbild mexiko 2016
Mexikos ursprungsfolk lever i fattigdom

Mexikos ursprungsfolk är trots olika nationella program fortfarande fattiga, marginaliserade och diskriminerade. Det finns också både nationell och internationell lagstiftning, som åtminstone på pappret syftar till att förbättra situationen för Mexikos cirka femton miljoner invånare som tillhör ursprungsfolken.

Femton miljoner mexikaner tillhör alltså någon av de 62 urprungsfolksgrupper som man brukar tala om officiellt i Mexiko. Det är ungefär 12 % av befolkningen. Mest ursprungsfolk finns det i delstaterna Oaxaca och Yucatán i södra Mexiko, men även i Chiapas, där Kristna Fredsrörelsen verkar, är andelen ursprungsfolk stor. Ungefär 30 % av Chiapas befolkning på knappa fem miljoner invånare tillhör någon av de 12 ursprungsfolksgrupper som bor i delstaten.

Under kolonialtiden levde de flesta ursprungsfolk i sina egna bygemenskaper, men utnyttjades av spanskättlingar i ett system som närmast kan liknas vid livegenskap. Efter frigörelsen från Spanien i början av 1800-talet växte så småningom en liberal mexikansk republik fram, där alla medborgare skulle ha samma rättigheter. Så blev de naturligtvis inte i praktiken. Ursprungsfolken var de allra fattigaste och hade få möjligheter att komma sig upp i samhället. Med den mexikanska revolutionen 1910 förändrades inställningen till ursprungsfolken än en gång. Nu började staten bedriva en medveten politik för att införliva dem i den nationella mexikanska kulturen. Intellektuella, konstnärer och artister förde ursprungsfolkens talan, och inte sällan glorifierades deras kulturer samtidigt som de själva fortfarande levde i misär. Och idag, i den neoliberala anda som präglar Mexiko sedan 80-talet, är fortfarande frågan om vad man ska göra med ursprungsfolken lika aktuell som den alltid varit, kanske mer aktuell till och med.

Kvinnorna

Kristna Fredsrörelsen medföljer en människorättsorganisation som tar upp vittnesmål från tzeltaler, en av Mexikos 62 ursprungsfolksgrupper.
Foto: Barbara Dolman

Mexiko har undertecknat FN:s deklaration om ursprungsfolkens rättigheter, och Mexiko är enligt konstitutionen en plurikulturell stat där ursprungsfolken har speciella kollektiva rättigheter. Detta innebär bland annat rätt till mark och territorium samt rätt att använda traditionell rättskipning och traditionella beslutsformer i de egna bygemenskaperna. De många ursprungsfolksspråken räknas dessutom numera som nationella språk vid sidan av spanska, men det betyder inte alltid så mycket. I Mexiko är spanska det klart dominerande språket, även om det finns en del tvåspråkiga skolor, där man undervisar både på spanska och ett ursprungsfolksspråk. Ursprungsfolken har också rätt att få tolkar vid kontakt med myndigheter. Detta efterlevs dock sällan, ibland för att det inte finns tolkar och ibland för att det inte finns pengar för att betala tolkarna.

Vi som är fredsobservatörer för Kristna Fredsrörelsen möter ofta tzeltaler, tzotziler och choler (de största ursprungsfolksgrupperna i Chiapas), som berättar för oss om hur de diskrimineras och inte blir lyssnade på trots de officiella rättigheter ursprungsfolken har. Ett exempel handlar om rätten att bli informerad och tillfrågad innan utvinning av naturresurser påbörjas på ursprungsfolkens territorier. Denna rättighet förbises ofta av mexikanska staten. Många vi träffar vittnar också om att de blir illa behandlade på sjukhus och andra offentliga inrättningar.  Av hela Mexikos befolkning lever enligt ny statistik (http://www.coneval.gob.mx/Paginas/principal.aspx) nästan hälften i fattigdom. När det gäller ursprungsfolken lever 80% i fattigdom, hälften av dem i extrem fattigdom.

Kerstin Jonsson, fredsobservatör för Kristna Fredsrörelsen i Chiapas, Mexiko 2013-2014