toppbild mexiko 2016
Ledigt vikariat: Kommunikation och programansvarig för Mexiko – sista ansökningsdag 30 oktober

Kristna Fredsrörelsen söker en vikarierande programsekreterare med ansvar för projektet för preventiv närvaro och internationell medföljning i Mexiko och ett övergripande ansvar för Fredstjänstprogrammets kommunikationsarbete.

Tjänsten är ett vikariat på 12 månader med placering på kansliet i Stockholm. Läs mer om tjänsten här. Sista ansökningsdagen är nu på onsdag den 30 oktober.

Kyrka med papeles picados

Kyrka i San Cristobal de las Casas dekorerad med “papeles picados”.
Foto: Aino Ravandoni

I dag utvärderas Mexiko i FNs människorättsråd

Så var det dags igen. I dag klockan nio till halv ett utvärderas Mexiko i Genève för andra gången i den universella periodiska granskningen. Senast Mexiko granskades var år 2009. Den 22 juli i år var det sista inlämningsdag för den nationella rapporten om mänskliga rättigheter som kommer utgöra ett av underlagen i utvärderingen. Vad innebär då den universella periodiska granskningen?

Demonstranter och flagga

Demonstranter utanför massmedieföretaget Televisas lokaler i Mexiko city 1 maj 2013.
Foto: Aino Ravandoni

Den 15 mars år 2006 skapade FNs Generalförsamling Människorättsrådet. Rådet fick till uppgift att genomföra en kontinuerlig översyn, baserad på en så kallad objektiv och tillförlitlig information om hur varje stat uppfyller de mänskliga rättigheterna. Denna granskning ska utföras på ett sätt så att alla stater behandlas likvärdigt. Ett år efter rådets första möte enades de om ett institutionsbyggande paket med riktlinjer för det framtida arbetet. Det nya UPR – Universal Periodic Review (på svenska universella periodiska granskningen) blev en av de viktigaste delarna i arbetet.

UPR är en process som innebär en återkommande utvärdering av de mänskliga rättigheterna och hur de uppfylls i FNs 193 medlemsländer. Målet med UPR är att förbättra människorättssituationen runt om i världen. UPR utvärderingarna görs av en arbetsgrupp som består av de 47 medlemmarna i Människorättsrådet men alla medlemsländer är välkomna att delta i dialogen med landet som granskas. Varje utvärdering av ett land stöds av en grupp på tre medlemsländer som väljs ut genom lottdragning. De kallas troikor. Under åren 2008-2011 utvärderades alla FNs medlemsstater för första gången i något som kallas ”den första cykeln”. Andra cykeln startade förra året och håller på till och med år 2016.
Granskningen av medlemsstaterna bygger på information som staten ger i form av en nationell rapport. Dock vägs även andra källor in för att utvärdera huruvida Mexiko följer människorättskonventionerna, såsom rapporter och data från berörda FN-organ, nationella och icke-statliga organisationer, oberoende människorättsexperter samt människorättsgrupper.

Pinche Peña Miento

Slagord sprayade på kravallstaket under en demonstration i Mexico city. Pinche Peña Miento är en ordlek som kan översättas med “jäkla lögnar-Peña” och syftar på presidenten Enrique Peña Nieto. Foto: Aino Ravandoni

Granskningen av en medlemsstat förs i dialog med staten i fråga. Andra medlemsstater kan ställa frågor, kommentera och eller ge rekommendationer. Samtalet sker under ett möte med UPR- arbetsgruppen som pågår under tre och en halv timme. De tre länderna som stöttar utvärderingen ser till att samtalet förs under ordnade former och med en ordnad agenda. I utvärderingen bedöms hur staten lever upp till sina skyldigheter gentemot de mänskliga rättigheterna som återfinns i FN-stadgan, den allmänna förklaringen om mänskliga rättigheter, de fördrag som staten skrivit under, frivilliga program som staten åtagit sig, exempelvis nationellt politik och tillämplig humanitär rätt. I den andra cykeln av UPR utvärderas även vad staten har gjort för att implementera rekommendationer från den första cykeln.

Utvärderingsdialogen, diskussionen, frågorna, kommentarerna och rekommendationerna samt det utvärderade landets svar sammanställs i en rapport utav de tre medlemsländerna som stöttat utvärderingen. Den granskade staten har möjlighet att ha synpunkter på rekommendationerna och kan välja att godta dem eller notera dem. Detta förs också in i rapporten. När rapporten antagits kan ändringar göras under två veckors tid därefter ska rapporten antas i ett möte i Människorättsrådet. Under detta möte kan staten besvara, göra ytterligare tillägg och kommentarer på rekommendationerna. Staterna är ansvariga för att implementera rekommendationerna från den slutgiltiga rapporten. Vid en ihållande vägran av samarbete från en medlemsstat kommer Människorättsrådet att bestämma de åtgärder som bör tas.

Poliser och banderoll

Kravallpolis utanför massmedieföretaget Televisas lokaler i Mexiko city första maj i år. På banderollen står det ungefär “Gör den federala distriktsregeringen och Enrique Peña Nieto ansvariga för alla godtycklig häktningar eller trakasseri som utförs mot vilken social aktivist som helst”. Foto: Aino Ravandoni

Inför utvärderingen idag har det civila samhället i Mexiko sammanställt en rapport över situationen för de mänskliga rättigheterna. Enligt rapporten har brotten mot de mänskliga rättigheterna ökat avsevärt. Samma rapport menar att Mexiko är en stat som präglas av våld, straffrihet och där militariseringen av samhället fortsätter. Utav de rekommendationer som Mexiko fick från den första granskningen är det få som har implementerats. En av rekommendationerna som har uppfyllts, dock endast i tre delstater, är att man slutat med den så kallade arraigon som innebar att man som individ kunde bli frihetsberövad i upp till 80 dagar utan juridisk prövning. Kanske bör vi inte förvånas över att den mexikanska staten inte gjort ett bättre arbete med att implementera rekommendationerna från första granskningen. De har nämligen inte heller tagit till sig de fem rekommendationer som de fått utav den Interamerikanska Domstolen för Mänskliga Rättigheter. Förmodligen kommer Mexiko under ledning av president Enrique Peña Nieto få en bakläxa som heter duga…igen.

Aino Ravandoni för Kristna Fredsrörelsen i Chiapas, Mexiko 2013-2014

 

“Vi har ingenting att fira idag” Manifestation på årsdagen av Columbus landstigning på den amerikanska kontinenten.

”Vi har ingenting att fira idag. Bara minnas när europeerna kom för att exploatera. Och de fortsätter, tillsammans med kapitalisterna att exploatera och ge order till den mexikanska regeringen”  säger mannen på scenen den 12 oktober här i San Cristobal de Las Casas då årsdagen av Christopher  Columbus landstigning på den amerikanska kontinenten firas eller sörjs. Runt om i Mexiko och latinamerika hölls många manifestationer mot kolonialism och exploatering men många firar också dagen då spanjorerna kom och den spanska kulturen blandades med ursprungsfolkskulturerna.

Bild 1

Den 12 oktober firas eller sörjs spanjorernas ankomst till den amerikanska kontinenten över hela Latinamerika.
Foto: Frida Ekerlund

I San Cristóbal de Las Casas manifesterade tusentals personer, till största del lärare, bönder och ursprungsfolk som sympatiserar  med zapatiströrelsen. Kraven som skanderades var bland annat lagar som respekterar ursprungsfolks rättigheter och kulturer, ett stopp på exploateringen av naturresurser samt att kriget mot knarket måste få ett slut. Många marscherade för att påminna om att plundringen som spanjorerna inledde för 519 årsedan fortsätter men idag genom transnationella företag. 

Bild 2

Tusentals personer manifesterade i San Cristóbal Las Casas. Till största del deltog lärare, bönder och ursprungsfolk.
Foto: Frida Ekerlund

Andra krav som lyftes av ursprungsfolken den 12 oktober är att den mexikanska regeringen ska utvärdera det sociala biståndsprogrammet Oportunidades. Representanter för ursprungsfolken menar att regeringens program påverkar och förändrar ursprungsfolkens kultur samt att programmen aldrig kommer att få bukt med den verkliga fattigdomen.  Ni kan läsa mer om detta i Kerstin Jonsson blogginlägg här

Bild 3

Kraven som lyftes fram var bland annat lagar som respekterar ursprungsfolkens rättigheter och kulturer, ett stopp på exploateringen av naturresurser samt ett slut på kriget mot knarket.
Foto: Frida Ekerlund

I Mexiko firas den 12 oktober officiellt sedan 1928 för att hylla mestisen (någon som har ursprung både från Spanien och något utav ursprungsfolken ) och blandningen mellan den spanska kulturen och urprungsfolkskulturerna. Men alla är inte lika förtjusta över minnet av att spanjorerna kom. I Popol Vuh, som har kallats mayafolkets bibel står det om spanjorerna skrivet:

“De tog våra frukter, de sågade av våra grenar, de brände vår stam men de kunde aldrig döda våra rötter.”

Bild 4

Det råder blandade känslor i Latinamerika gällande den 12 oktober. Vissa firar blandningen mellan den spanska kulturen och ursprungsfolkskulturerna. Andra fördömer exploateringen som spanjorerna inledde och som fortsätter än idag via transnationella företag.
Foto: Frida Ekerlund

Om du vill läsa mer om Mexikos ursprungsfolk kan du göra det här.

Anna Hedlund fredsobservatör för Kristna fredsrörelsen i Chiapas, Mexiko 2013-2014

 

Intervju med Mercedes Olivera om Kvinnocentret i Chiapas, Mexiko

“Kvinnorna själva måste vara delaktiga i sin egen juridiska process och aktivt föra sitt fall framåt. I denna process måste de lära sig vilka juridiska verktyg som finns, och känna till hur en juridisk process fungerar. Men framför allt måste de hitta en inre styrka, så att de tror på att de är värda att försvara sina rättigheter.”

Människorättsförsvararen Mercedes Olivera är doktor i antropologi och grundare till Kvinnocentret Centro de Derechos de la Mujer i Chiapas. Olivera har gett ut över sextio artiklar och fokuserar på feminism och genus i Centralamerika och Chiapas. Hon har tidigare arbetat på universitet i både Spanien och Nicaragua och träffas just nu på Centro de Estudios Superiores de México y Centroamérica i San Cristóbal de las Casas, där hon arbetar med med genus- och migrationsfrågor. Hon är känd för att vara kritisk mot västerländsk feminism och menar att förändringsprocesser måste vara ett initiativ från varje unika samhälle.

Tidigare i år lades det fram ett förslag från Universitetet UNICACH i San Cristobal de las Casas, om att bygga en katedral för studier av feminism och genus. Centret ska enligt förslaget vara klart 2025, och bära namnet ”Cátedra estudios de género y feminismos Mercedes Olivera”. Studierna ska fokusera på Nya feminismer i Latinamerika, Postkolonialismer samt Autonoma feminismer.

Kristna Fredsrörelsen har fått träffa Mercedes Olivera för en intervju. Här berättar hon om strukturellt våld och kvinnocentrets skapande i Chiapas.

 

Frida Ekerlund, Fredsobservatör för Kristna Fredsrörelsen i Chiapas, Mexiko, 2013-2014.

 

Mexikos ursprungsfolk lever i fattigdom

Mexikos ursprungsfolk är trots olika nationella program fortfarande fattiga, marginaliserade och diskriminerade. Det finns också både nationell och internationell lagstiftning, som åtminstone på pappret syftar till att förbättra situationen för Mexikos cirka femton miljoner invånare som tillhör ursprungsfolken.

Femton miljoner mexikaner tillhör alltså någon av de 62 urprungsfolksgrupper som man brukar tala om officiellt i Mexiko. Det är ungefär 12 % av befolkningen. Mest ursprungsfolk finns det i delstaterna Oaxaca och Yucatán i södra Mexiko, men även i Chiapas, där Kristna Fredsrörelsen verkar, är andelen ursprungsfolk stor. Ungefär 30 % av Chiapas befolkning på knappa fem miljoner invånare tillhör någon av de 12 ursprungsfolksgrupper som bor i delstaten.

Under kolonialtiden levde de flesta ursprungsfolk i sina egna bygemenskaper, men utnyttjades av spanskättlingar i ett system som närmast kan liknas vid livegenskap. Efter frigörelsen från Spanien i början av 1800-talet växte så småningom en liberal mexikansk republik fram, där alla medborgare skulle ha samma rättigheter. Så blev de naturligtvis inte i praktiken. Ursprungsfolken var de allra fattigaste och hade få möjligheter att komma sig upp i samhället. Med den mexikanska revolutionen 1910 förändrades inställningen till ursprungsfolken än en gång. Nu började staten bedriva en medveten politik för att införliva dem i den nationella mexikanska kulturen. Intellektuella, konstnärer och artister förde ursprungsfolkens talan, och inte sällan glorifierades deras kulturer samtidigt som de själva fortfarande levde i misär. Och idag, i den neoliberala anda som präglar Mexiko sedan 80-talet, är fortfarande frågan om vad man ska göra med ursprungsfolken lika aktuell som den alltid varit, kanske mer aktuell till och med.

Kvinnorna

Kristna Fredsrörelsen medföljer en människorättsorganisation som tar upp vittnesmål från tzeltaler, en av Mexikos 62 ursprungsfolksgrupper.
Foto: Barbara Dolman

Mexiko har undertecknat FN:s deklaration om ursprungsfolkens rättigheter, och Mexiko är enligt konstitutionen en plurikulturell stat där ursprungsfolken har speciella kollektiva rättigheter. Detta innebär bland annat rätt till mark och territorium samt rätt att använda traditionell rättskipning och traditionella beslutsformer i de egna bygemenskaperna. De många ursprungsfolksspråken räknas dessutom numera som nationella språk vid sidan av spanska, men det betyder inte alltid så mycket. I Mexiko är spanska det klart dominerande språket, även om det finns en del tvåspråkiga skolor, där man undervisar både på spanska och ett ursprungsfolksspråk. Ursprungsfolken har också rätt att få tolkar vid kontakt med myndigheter. Detta efterlevs dock sällan, ibland för att det inte finns tolkar och ibland för att det inte finns pengar för att betala tolkarna.

Vi som är fredsobservatörer för Kristna Fredsrörelsen möter ofta tzeltaler, tzotziler och choler (de största ursprungsfolksgrupperna i Chiapas), som berättar för oss om hur de diskrimineras och inte blir lyssnade på trots de officiella rättigheter ursprungsfolken har. Ett exempel handlar om rätten att bli informerad och tillfrågad innan utvinning av naturresurser påbörjas på ursprungsfolkens territorier. Denna rättighet förbises ofta av mexikanska staten. Många vi träffar vittnar också om att de blir illa behandlade på sjukhus och andra offentliga inrättningar.  Av hela Mexikos befolkning lever enligt ny statistik (http://www.coneval.gob.mx/Paginas/principal.aspx) nästan hälften i fattigdom. När det gäller ursprungsfolken lever 80% i fattigdom, hälften av dem i extrem fattigdom.

Kerstin Jonsson, fredsobservatör för Kristna Fredsrörelsen i Chiapas, Mexiko 2013-2014