toppbild mexiko 2016
Tankar från en bananlund
Bananbladen

Foto: Kerstin Jonsson

Idag satt jag hela förmiddagen i en bananlund och läste. Utsikten var hänförande. Vackra gröna, böljande berg. Här och var skymten av husen i en by långt borta. Bananplantornas blad rasslade stillsamt i vinden, solen sken och jag tänkte på hur svårt det är att förstå att här pågår en djup och allvarlig konflikt mellan olika politiska grupperingar. En konflikt så allvarlig att 30 familjer fördrevs från sina hem 2010.

Jag befinner mig på uppdrag som fredsobservatör för Kristna Fredsrörelsen i en liten by i södra Mexiko. Mina två veckor här har hittills förflutit ganska lugnt. Klockan sex varje morgon väcks jag av grannens tupp. Jag ligger i min hängmatta med inbyggt myggnät och lyssnar till hur tuppen tar i av alla sina krafter. Det låter som om han vill väcka hela världen och tala om att det finns en liten by i södra Mexiko som heter San Marcos.

Köket

“Det är ganska svårt, och framförallt tidskrävande, att laga mat över öppen eld”. Här är köket som fredsobservatörerna delar med familjen. Foto: Kerstin Jonsson

Vårt ”Civila fredsläger” ligger på en liten gård där det också bor en familj med fyra barn. Vi delar kök, latrin och det kombinerade dusch-, tvätt- och diskutrymmet med familjen. Det är ganska svårt, och framförallt tidskrävande, att laga mat över öppen eld. Och vatten finns bara i en slang på gården. Men här finns i alla fall rinnande vatten och här finns också elektricitet.  I den förra byn jag var i som fredsobservatör fanns ingetdera. Då hämtade vi vatten i en källa och tände stearinljus på kvällen.

Alla familjer i San Marcos tillhör tzeltalfolket, ett av Mexikos 62 ursprungsfolk. Alla är också bönder. Höns och grisar går fritt omkring, fast håller sig oftast på sin egen gård. Alla har hundar. Vi har tre, som beskyddar oss med sitt ettriga skällande så snart någon närmar sig. De är inte lika ompysslade som hundarna hemma i Sverige, men de verkar glada och nöjda med att få vara nära familjen och oss.

Kerstin i lunden

Foto: Kersin Jonsson

Den djupa konflikten vi är här för att dämpa och rapportera om handlar i grunden om fattiga bönders kamp för rätten till jord. Rätten till en möjlighet att försörja sig själva och sina barn. Helt enkelt rätten till ett värdigt liv.
San Marcos skapades efter zapatisternas uppror 1994 på mark som tidigare tillhört en storgodsägare. Från början sympatiserade alla familjer med subcomandante Marcos och hans zapatistarmé EZLN. Idag är byn splittrad och av de ungefär 90 familjerna som bor här är det bara 30 som fortfarande är zapatistanhängare. Oenigheter om ägandeförhållanden till marken, om huruvida man ska ta emot ekonomiskt stöd från staten eller inte, om zapatisanhängarna ska få ha sin egen skola eller inte, är några av de frågor man tvistar om. Det var detta som ledde till att de 30 zapatistfamiljerna fördrevs 2010. Efter det att de med hjälp av människorättscentret Frayba kunde återvända har de ständigt utsätts för hot, trakasserier och kränkningar på olika sätt.

Men familjen som vi delar liv med under två veckor lever sitt liv nästan som vanligt, trots den ständiga oron för att något ska hända. I morse gick mannen till odlingslotten som vanligt och kvinnan stannade hemma för att sköta barnen och djuren. Fast hela familjen sover med ljuset tänt i ständig beredskap. Vi fredsobservatörer sitter mest och läser, löser sudoku, lyssnar på musik eller bara hänger. Jag tränade lite zumba i morse innan jag satte mig i bananlunden. Vi kan nämligen inte röra oss i byn på grund av de hot som även riktas mot oss, så att träna är enda sättet att få lite motion. Igår kväll kom Pedro och rapporterade om hot som inträffat under dagen och vi antecknade för att rapportera vidare till Frayba.

Häng i hängmatta

Vårt ”Civila fredsläger” ligger på en liten gård där det också bor en familj med fyra barn. Vi delar kök, latrin och det kombinerade dusch-, tvätt- och diskutrymmet med familjen. Foto: Kerstin Jonsson

Tempot är långsamt och det blir mycket tid över till tankar om livet och världens orättvisor, om skillnaden mellan det till synes enkla livet människorna lever här och mitt liv i Sverige. Vår familj verkar lycklig trots den mycket pressande situation. De skrattar ofta och har en fin sammanhållning. Jag hoppas innerligt att de orkar kämpa vidare för sina rättigheter och att vårt arbete som fredobservatörer ska hjälpa dem i deras kamp för rätten till ett värdigt liv utan hot och trakasserier. En rättighet alla människor har.


Min kollega Anna skrev om sitt besök i San Marcos tidigare i år. Hennes blogginlägg kan du läsa här. 2012 år fredsobservatörers upplevelser i San Marcos kan du läsa i följande inlägg:
http://fredsobservatorerna.wordpress.com/2012/02/14/att-atervanda-sista-medfoljningen/
http://fredsobservatorerna.wordpress.com/2012/08/30/hot-och-attacker-intensifieras-i-san-marcos-aviles/

Kerstin Jonsson, fredsobservatör för Kristna Fredsrörelsen i Mexiko 2013-2014