toppbild mexiko 2016
”Den här kampen för vi inte mot jämlikar, vi kämpar mot titaner”.

Jag trodde att ju mer en visste desto bättre. Att kunskap, vishet, erfarenhet alltid är bra. Nu vet jag att det är fel. Det finns saker som jag önskar att jag inte visste. Erfarenheter som jag önskar att jag inte hade. Det finns personlig utveckling som jag helst vill vara utan. Jag ser det jaget jag var igår som genom en glasvägg, en spegel och längtar tillbaka dit. Till någon som är mer sorglös, hoppfull, med mer tro på världen och människorna. Jag kanske inte borde skriva det här till er men idag tvivlar jag på att framtiden är ljus. Så få människor lever så rikt och gott på så många människors bekostnad och jag ser inte något som kan rucka på detta. Istället ser jag hur människor mördas för att de protesterar mot att deras vatten tas ifrån dem och pumpas till stora industrier. Fattiga människor som också måste dricka vatten för att överleva, som måste ha vatten för att kunna odla sin majs, sina bönor och vårt kaffe som vi köper för vrakpriser medan bönderna som odlar det inte kan betala sjukvård för sina barn.

Noe

Noé Vazquez Ortiz, 25, mördades den 2 augusti strax innan han skulle hålla i öppningsceremonin för MAPDERs, ett nätverk för motståndsorganisationer mot vattenkraft, 10-års jubileum.

Andra till fjärde augusti i år medföljde vi tioårsjubileet för ett nätverk som samlar organisationer och personer som engagerat sig mot megaprojekt som har med vatten att göra t.ex. vattenkraftverk, dammar och bortforslingen av vatten från naturliga vattendrag och floder. Det är ett mycket utsatt arbete och många kan vittna om hot, trakasserier och mördade kamrater. Ändå trodde ingen att de skulle våga ge sig på dem under jubileet. Men det verkar som att ”de” inte är rädda för något och på jubileets första dag mördades Noé Vázquez Ortiz, 25. Han skulle hålla i en öppningsceremoni för jubileet och offra fröer, blommor och fjädrar till vattenguden Tlaloc. Istället blev Noé offrad på globaliseringens, den organiserade brottslighetens och de djupa orättvisornas altare.

Noé Vázquez Ortiz var snickare och engagerade sig på sin fritid i motståndet mot vattenkraftverket. Många spekulerar om han mördades av personliga skäl eller för sitt engagemang. Han var ingen ledarfigur i motståndet och hade litet nationellt eller internationellt skyddsnät. Han mördades av två män som enligt uppgift från den 15-åriga pojke som var med Noé innan han blev mördad bad om ursäkt och sa att det var deras jobb. Runt Noés död kropp hade mördarna lagt de insamlade fröerna, blommorna och fjädrarna. Noés kollegor i motståndet säger till en av landets största tidningar att de har ett vittne som kan intyga att mordet beställdes av företaget som Noé kämpade mot. Våra samarbetspartners varnar att vi kommer att se mer av den här typen av mord, mord på dem som inte har högprofil och står utan skyddsnät.

Arrangörerna bestämde att fortsätta mötet som skulle pågå i två dagar och under de här dagarna samlades cirka trehundra personer för att utbyta erfarenheter om att protestera mot megaprojekt och för att minnas Noé och andra som dödats i kampen. På mötets andra dag kommer Noés änka till oss. Hon läser det tal som Noé skulle ha hållt och hon ber oss att fortsätta kampen, att Noé skulle ha velat det. En dag efter sin makes död talar hon inför 300 personer.

Utanför kyrkan

Noé Vazquez Ortiz kista utanför Kyrkan i Amatlán, Veracruz där han bodde. Samhället är delat mellan dem som är för vattenkraftverket och de som är emot. Många menar att Noé mördades för sitt engagemang mot vattenkraftverket.
Foto: Caroline Andersson

”Den här kampen för vi inte mot jämlikar, vi kämpar mot titaner”.  Säger en man som deltar på mötet och jag ser att det är sant. På ena sidan; staten med bomber och granater, med polis, militär och underrättelsetjänst, med organiserad brottslighet som alltid kan vara lite grymmare och med till synes oändliga resurser. Där finns också de transnationella företagen som tjänar mer än ett mindre lands BNP och som inte ställs till svars för MR-brott i andra länder. På den andra sidan ser jag fattiga, trötta människor som förundras över andras girighet. När de tagit slut på sitt eget vatten och ändå vill producera fler onödigheter då ger de sig på en annans och de som levt och odlat där blir utan. Då måste en ju protestera för något annat val finns inte. Men annat att göra finns, odla majsen, bygga huset, laga maten, ta hand om barnen. Och när de får lite tid över, kämpa mot titaner. ”Vi kommer alla att dö men vi kommer att dö kämpande och inte på knä!” Säger en av kvinnorna och det är den förhärskande stämningen på mötet hon summerar.

Under mötet får vi bo hemma hos två gamla damer och deras lilla barnbarn. En dag har de besök av en kvinna som också förlorat sin son men för tio år sedan. ”Han var en bra pojke, arbetsam och snäll. Det sa till och med prästen.” berättar hon. För i Mexiko måste de försvara sina döda mot misstankar om brott. För om någon mördas i Mexiko så fanns en anledning, kanske var han involverad med knarkkartellerna? Någon anledning måste ju finnas. 70 000 döda i knarkkriget, något var de väl skyldiga till? Så mitt i all sorg och saknad måste de också försvara den dödes heder. Ni har säkert läst om dödade i knarkkriget men hur många har läst om alla politiska mord i Mexiko?

Altare

Under jubileet hedrades Noé Vázquez Ortiz minne med bland annat ett altare.
Foto: Caroline Andersson

När mötet började lida mot sitt slut och människorna skulle återvända till sina egna verkligheter, där de många gånger är ensamma i sin kamp, utan medkämpar, internationell närvaro eller medialjus så vände sig fler och fler till min kollega och mig och bad om medföljning. Och här stockar det sig i halsen, skammen är isvit och tårna bränner för vi måste säga nej. Till mannen med vasshatten från Nayarit som sa det där om titaner och som såg i oss en allierad mot dessa jättar. Vi säger nej till den unga mannen som ser rädd ut. Vi säger nej till kvinnan som organiserade jubileet. För vi är bara fem personer. Fem ynka personer med blå västar som inte ens är skottsäkra och vi kan inte göra allt, inte medfölja alla. Där på torget efter alla nej känner jag mig minst i världen.

Ändå berättar en av de närstående till familjen att vår närvaro gjort skillnad, att myndigheterna ändrat sitt beteende när de fått reda på att det fanns internationella observatörer på plats. Det gäller att minnas att även den som är minst i världen räknas när vi kämpar mot titaner.

Anna Hedlund, fredsobservatör för Kristna Fredsrörelsen i Chiapas, Mexiko 2013-2014