toppbild mexiko 2016
”Den här kampen för vi inte mot jämlikar, vi kämpar mot titaner”.

Jag trodde att ju mer en visste desto bättre. Att kunskap, vishet, erfarenhet alltid är bra. Nu vet jag att det är fel. Det finns saker som jag önskar att jag inte visste. Erfarenheter som jag önskar att jag inte hade. Det finns personlig utveckling som jag helst vill vara utan. Jag ser det jaget jag var igår som genom en glasvägg, en spegel och längtar tillbaka dit. Till någon som är mer sorglös, hoppfull, med mer tro på världen och människorna. Jag kanske inte borde skriva det här till er men idag tvivlar jag på att framtiden är ljus. Så få människor lever så rikt och gott på så många människors bekostnad och jag ser inte något som kan rucka på detta. Istället ser jag hur människor mördas för att de protesterar mot att deras vatten tas ifrån dem och pumpas till stora industrier. Fattiga människor som också måste dricka vatten för att överleva, som måste ha vatten för att kunna odla sin majs, sina bönor och vårt kaffe som vi köper för vrakpriser medan bönderna som odlar det inte kan betala sjukvård för sina barn.

Noe

Noé Vazquez Ortiz, 25, mördades den 2 augusti strax innan han skulle hålla i öppningsceremonin för MAPDERs, ett nätverk för motståndsorganisationer mot vattenkraft, 10-års jubileum.

Andra till fjärde augusti i år medföljde vi tioårsjubileet för ett nätverk som samlar organisationer och personer som engagerat sig mot megaprojekt som har med vatten att göra t.ex. vattenkraftverk, dammar och bortforslingen av vatten från naturliga vattendrag och floder. Det är ett mycket utsatt arbete och många kan vittna om hot, trakasserier och mördade kamrater. Ändå trodde ingen att de skulle våga ge sig på dem under jubileet. Men det verkar som att ”de” inte är rädda för något och på jubileets första dag mördades Noé Vázquez Ortiz, 25. Han skulle hålla i en öppningsceremoni för jubileet och offra fröer, blommor och fjädrar till vattenguden Tlaloc. Istället blev Noé offrad på globaliseringens, den organiserade brottslighetens och de djupa orättvisornas altare.

Noé Vázquez Ortiz var snickare och engagerade sig på sin fritid i motståndet mot vattenkraftverket. Många spekulerar om han mördades av personliga skäl eller för sitt engagemang. Han var ingen ledarfigur i motståndet och hade litet nationellt eller internationellt skyddsnät. Han mördades av två män som enligt uppgift från den 15-åriga pojke som var med Noé innan han blev mördad bad om ursäkt och sa att det var deras jobb. Runt Noés död kropp hade mördarna lagt de insamlade fröerna, blommorna och fjädrarna. Noés kollegor i motståndet säger till en av landets största tidningar att de har ett vittne som kan intyga att mordet beställdes av företaget som Noé kämpade mot. Våra samarbetspartners varnar att vi kommer att se mer av den här typen av mord, mord på dem som inte har högprofil och står utan skyddsnät.

Arrangörerna bestämde att fortsätta mötet som skulle pågå i två dagar och under de här dagarna samlades cirka trehundra personer för att utbyta erfarenheter om att protestera mot megaprojekt och för att minnas Noé och andra som dödats i kampen. På mötets andra dag kommer Noés änka till oss. Hon läser det tal som Noé skulle ha hållt och hon ber oss att fortsätta kampen, att Noé skulle ha velat det. En dag efter sin makes död talar hon inför 300 personer.

Utanför kyrkan

Noé Vazquez Ortiz kista utanför Kyrkan i Amatlán, Veracruz där han bodde. Samhället är delat mellan dem som är för vattenkraftverket och de som är emot. Många menar att Noé mördades för sitt engagemang mot vattenkraftverket.
Foto: Caroline Andersson

”Den här kampen för vi inte mot jämlikar, vi kämpar mot titaner”.  Säger en man som deltar på mötet och jag ser att det är sant. På ena sidan; staten med bomber och granater, med polis, militär och underrättelsetjänst, med organiserad brottslighet som alltid kan vara lite grymmare och med till synes oändliga resurser. Där finns också de transnationella företagen som tjänar mer än ett mindre lands BNP och som inte ställs till svars för MR-brott i andra länder. På den andra sidan ser jag fattiga, trötta människor som förundras över andras girighet. När de tagit slut på sitt eget vatten och ändå vill producera fler onödigheter då ger de sig på en annans och de som levt och odlat där blir utan. Då måste en ju protestera för något annat val finns inte. Men annat att göra finns, odla majsen, bygga huset, laga maten, ta hand om barnen. Och när de får lite tid över, kämpa mot titaner. ”Vi kommer alla att dö men vi kommer att dö kämpande och inte på knä!” Säger en av kvinnorna och det är den förhärskande stämningen på mötet hon summerar.

Under mötet får vi bo hemma hos två gamla damer och deras lilla barnbarn. En dag har de besök av en kvinna som också förlorat sin son men för tio år sedan. ”Han var en bra pojke, arbetsam och snäll. Det sa till och med prästen.” berättar hon. För i Mexiko måste de försvara sina döda mot misstankar om brott. För om någon mördas i Mexiko så fanns en anledning, kanske var han involverad med knarkkartellerna? Någon anledning måste ju finnas. 70 000 döda i knarkkriget, något var de väl skyldiga till? Så mitt i all sorg och saknad måste de också försvara den dödes heder. Ni har säkert läst om dödade i knarkkriget men hur många har läst om alla politiska mord i Mexiko?

Altare

Under jubileet hedrades Noé Vázquez Ortiz minne med bland annat ett altare.
Foto: Caroline Andersson

När mötet började lida mot sitt slut och människorna skulle återvända till sina egna verkligheter, där de många gånger är ensamma i sin kamp, utan medkämpar, internationell närvaro eller medialjus så vände sig fler och fler till min kollega och mig och bad om medföljning. Och här stockar det sig i halsen, skammen är isvit och tårna bränner för vi måste säga nej. Till mannen med vasshatten från Nayarit som sa det där om titaner och som såg i oss en allierad mot dessa jättar. Vi säger nej till den unga mannen som ser rädd ut. Vi säger nej till kvinnan som organiserade jubileet. För vi är bara fem personer. Fem ynka personer med blå västar som inte ens är skottsäkra och vi kan inte göra allt, inte medfölja alla. Där på torget efter alla nej känner jag mig minst i världen.

Ändå berättar en av de närstående till familjen att vår närvaro gjort skillnad, att myndigheterna ändrat sitt beteende när de fått reda på att det fanns internationella observatörer på plats. Det gäller att minnas att även den som är minst i världen räknas när vi kämpar mot titaner.

Anna Hedlund, fredsobservatör för Kristna Fredsrörelsen i Chiapas, Mexiko 2013-2014

 

Besök i landsbygdsstaden Santiago El Pinar – Ett av projekten ‘Cuidades Rurales’

Min kollega Anna Hedlund och jag får tillfälle att åka och besöka en av de fyra så kallade landsbygdsstäder som har varit ett högt profilerat projekt för den förra guvernören i Chiapas. Förra årets fredsobservatör Liv Teruel Johannesson, har tidigare skrivit om problematiken med dessa projekt.

Kristna Fredsrörelsen var spänd på att med egna ögon få en insyn i projekten. Santiago el Pinar är beläget drygt en timmes bilresa utanför San Cristóbal de las Casas där Kristna Fredsrörelsen har kontor.

kommunhuset

Utanför kommunhuset där vi bad om lov att få åka upp i landsbygdsstaden för att se oss omkring. Juni 2013. Foto: Frida Ekerlund.

Santiago el Pinar invigdes i mars 2011 av den dåvarande delstatsguvernören Juan Sabines, Mexikos dåvarande president Felipe Calderón, samt representanter från FN, som menade att projektet var väl förknippat med realiseringen av de millenniemål som FN hoppas att världssamfundet ska uppfylla år 2015. Santiago el Pinar var vid detta tillfället den andra hållbara landsbygdsstaden i världen. Målet med konstruktionerna är enligt delstatsregeringen att främja regional utveckling “genom att bygga hållbara landsbygdsstäder med en stark infrastruktur och diverse servicecenter för en starkt växande befolkning i Chiapas”. Projektet Santiago el Pinar, Ciudad Rural Sustentable har kostat 394 miljoner pesos, vilket är ca 207 miljoner svenska kronor, i ett stundvis kritiserat samarbete mellan staten och transnationella företag.

karta från delstatsregringen

Karta över Chiapas och Santiago de Pinar. San Cristóbal de Las Casas, där Kristna Fredsrörelsen har sitt kontor, ligger nästan precis i Chiapas centrum. Karta: Chiapas delstatsregering.

Ett hem utan vatten eller el

Vi åker tillsammans med en amerikanska som tidigare varit på plats. Hon menar att inte mycket har förändrats sedan hennes senaste besök för några år sedan. Det finns fortfarande ingen elektricitet, och därav inget ljus, och inte heller vatten eller dränering. En man som bor i staden berättar att vid starten, då det precis var nybyggt, fungerade elektriciteten endast någon timme om dagen. Nu får familjen gå två timmar två gånger dagligen för att lasta vatten vid en brunn längre bort. När jag frågar hur mycket vatten en familj förbrukar dagligen, svarar han ”Ungefär 300 liter, om man räknar in vatten för tvätt och dusch”.

Husen ligger tätt. De är konstruerade på stolpar i en sluttning. Betydligt mer igenväxt än på foton. På gator och byggnader ser man projektets slogan; ”Son Hechos, no Palabras” vilket betyder ungefärligt, ”Handlingar framför Ord”. De byggnader som det står ”marknad” på är igenbommade. Mannen berättar att det sällan är öppet. Vi besöker det nya sjukhuset som ger oss en kontrast till den märkbara ödeläggningen av staden. En anställd berättar att de har över 30 anställda, öppet dygnet runt inklusive akutmottagning. Dessutom är alla besök gratis på landsbygden. Vänthallen är full. Framförallt kvinnor väntar på sin tur. Mannen berättar att de är stressade. Idag är myndigheter på plats för kvalitetskontroll. Han berättar att de vanligaste sjukdomarna som behandlas är andningsproblem och magproblem. När vi frågar vad vattnet kommer ifrån, då ingen annan i landsbygdsstaden har tillgång till vatten, berättar han att det dagligen körs in tankar till sjukhuset.

Ci rural  sjukhus

Obebodda hus i Santiago el Pinar. Foto: Frida Ekerlund

Brist på kontinuitet i utvecklingsprojekt

Oavsett om sjukhuset som del av projektet idag är en fungerande servicefunktion, går det inte att förneka att husen i sig till största del är obebodda. Utan vatten, elektricitet, dränering, eller plats för smådjur eller boskap. I februari i år skrev tidningen la Journada att endast 20 familjer bor i de 115 husen. När guvernören Juan Sabines avlöstes av Manuel Velasco Coello den 1 juli 2012, stängdes också cykelfabriken ned i området och de få arbetstillfällena som fanns försvann. Nu står även fabriken tom.

son hechos, no palabras

En del av sjukhuset. På väggen syns ”Son Hechos no Palabras”, ungerfärligt ”Handlingar framför Ord” Foto: Frida Ekerlund

Sedan projektet startades och avslutades har Mexiko fått en ny president, samt en ny delstatsguvernör. Det verkar till synes som att de hållbara landsbygdsstäderna är de barn politikerna lämnat efter sig som varken den nya presidenten, Enrique Peña Nieto eller delstatsguvernören, Manuel Velasco Coello, vill kännas vid, och det är således inte förvånansvärt att Santiago El Pinar har fått smeknamnet ”spökstaden”.  I projektets slogan ”Handlingar framför ord”, har det helt enkelt saknats rådfrågan om lokalbefolkningens behov, samt kontinuitet.

Frida Ekerlund, fredsobservatör för Kristna Fredsrörelsen 2013-2014, Chiapas, Mexiko.

Kampanj mot våld mot kvinnor i Chiapas

Enligt en nyligen utgiven rapport som granskar situationen för kvinnor som arbetar med människorättsfrågor, mördas dagligen mellan fyra och fem kvinnor i Mexiko. Det har samtidigt skett en ökning av mord på kvinnor som arbetar med mänskliga rättigheter. År 2009 mördades en kvinna, år 2010 mördades sex kvinnor som arbetade med människorättsfrågor, år 2011 ökade siffran till elva och år 2012 var siffran tio.

Den mexikanska statens ansvar att garantera människorättsförsvarares rättigheter

Under 2011 anmäldes 68 attacker mot människorättsförsvarare, varav 41% av fallen var riktade mot kvinnor. Mexiko är därav det land, näst efter Colombia, där kvinnliga människorättsförsvarare mottar flest dödshot i Latinamerika. Framför allt sker dessa hot mot människorättsförsvarare som arbetar med straffrihet, rättvisa, upprättelse och ursprungsbefolkningens rättigheter.

Många av de utsatta kvinnorna uppger att de mekanismer som staten har för försvar av människorättsförsvarare inte fungerar och att många kvinnor har mer tillit till andra organisationer eller sina egna samhällen vid akuta våldssituationer. Rapporten menar att den mexikanska staten inte har tagit på allvar de rekommendationer som bland annat FN tidigare publicerat. Att 98,5% av de anmälda brotten aldrig klaras upp är exempel på den straffrihet som skapar en kultur där brottsliga handlingar inte får konsekvenser och dessa typ av brott fortsätter.

Kvinnors specifika hotbild

Vad som är speciellt för just kvinnors situation är sexualiserat våld, en typ av direkt våld som inte män inte utsätts för i samma utsträckning, samt ett strukturellt våld som tar sig uttryck i förtal och brist på erkännande av arbetsinsatser. Detta är en subtilare våldsform, där kvinnor förtalas när de intar offentliga roller och går utanför det rådande genusidealet. Det är inte är ovanligt att kvinnor blir hotade med moralisk och skuldbeläggande retorik, som att kvinnan istället borde ta hand om sina barn. Det är en strategi som gör det svårare för andra kvinnor att organisera sig utanför hemmet.

Spanskan har ett särskilt begrepp för kvinnomord, “feminicidio”, systematiska mord som begås mot kvinnor just eftersom de är kvinnor. Under förra året anmäldes 97 kvinnomord i Chiapas. Fram tills augusti i år har 40 fall av kvinnomord rapporterats, siffror som förväntas överstiga förra årets siffror, rapporterar tidningen Proceso. I Chiapas begås ofta morden av någon närstående man; en pojkvän, man, eller bekant. Straffriheten i delstaten för denna typen av brott är stor.

Kampanj mot våld mot kvinnor, “Alerta de Género” i Chiapas

Just nu har ett flertal kvinnoorganisationer gått ihop för att lansera en kampanj, ”Alerta de Género”, för att uppmärksamma de stigande antalen kvinnomord, våld och hot om våld mot kvinnor i Chiapas. Kristna Fredsrörelsen var inbjuden till ett av kampanjens planeringsmöten, som kommer att fokusera på anmälan, preventivt arbete samt straffrihet. Kampanjens syfte är att verka för en förändring av genusrelationer i samhället, ett utkrävande av ansvar samt lagförändringar av den mexikanska staten, samt internationell uppmärksamhet från internationella nätverk. Under mötet sade antropologen Mercedes Olivera att ”Det är viktigt att inte bara anmäla, utan att man också organiserar sig för den verkliga förändringen som behövs i samhället. Vi ska inte fokusera på män, utan på relationen som män och kvinnor har.”

Kampanjen planeras att lanseras i november 2013, troligtvis i samband med den internationella dagen mot våld mot kvinnor den 25 november. Kristna Fredsrörelsen i Chiapas kommer att fortsätta att följa kampanjens utveckling, och förhoppningsvis, effekt.

Frida Ekerlund, Fredsobservatör för Kristna Fredsrörelsen i Chiapas, Mexiko, 2013-2014.

Alberto Patishtán, Mexikos mest kände samvetsfånge friges inte.

Så börjar det röra på sig. Caroline och jag reser oss upp från den lilla stenkanten som vi suttit på. Jag tittar upp och ser en av Alberto Patishtáns advokater, Azucena Vargas komma gående emot oss. Jag ser hennes sorgsna ögon och hur hon knappt märkbart skakar på huvudet. ”Det är inte sant, han släpps inte fri” hinner fara genom huvudet. Sedan drar jag fram kameran för att tillsammans med alla journalister samlas runt den andra av advokaterna, Sandino Rivero. Han uttrycker sin djupa besvikelse över att domarna valt att inte fria Patishtán. ”Bara i en stat som denna kan man frige knarkhandlare och andra som begår brott men inte ursprungsfolk, fattiga eller sociala ledare” säger han.

Sandino

Sandino Rivero uttalar sig efter beskedet från domarna att Alberto Patishtán inte friges.
Foto: Aino Ravandoni

Medan vi står där och lyssnar tittar jag på Martin Ramirez som står till höger om mig i folksamlingen. Han är ordförande för organisationen för Albertos frihet från bådas hemkommun El Bosque. Hans ansikte ser ut att vara skuret i sten. I 13 år har han kämpat för att hans vän ska släppas fri, för att rättvisa ska skipas. Nu står han där och har fått ännu ett nej. Plötsligt känner jag dem närmare, nu bränner tårarna bakom ögonlocken. Himlen som varit tjockt grå hela dagen öppnar sig och regnet faller ned. Någon håller upp ett paraply över Sandino medan frågorna från journalisterna fortsätter. Snart är de klara och de samlade börjar skingra sig.  Då tar Martin till orda. Han säger att Alberto Patishtán måste friges och att om det inte finns någon rättvisa i Mexiko så måste de leta på annat håll, i något annat land eller kanske på en annan planet. Kampen fortsätter! Den kommer aldrig sluta! Han avslutar med att ropa: ALBERTO PATISHTÁN, LIBERTAD! LIBERTAD, LIBERTAD PARA LOS PRESOS POR LUCHAR! ZAPATA VIVE, LA LUCHA SIGUE! De som står bredvid stämmer in. Som ett sista rop på rättvisa. Sen skingras journalister och demonstranter. Hjärtat känns tungt när vi tar oss tillbaka till San Cristóbal. Regnet fortsätter falla hela vägen hem.

 

Martin

Martin Ramirez Lopez är ledare för organisationen för Alberto Patishtáns frihet från kommunen El Bosque. Han har kämpat för sin väns frihet i 13 år och kommer fortsätta tills han blir frigiven.
Foto: Aino Ravandoni

År 2000 spärrades Alberto Patishtán in i fängelse. Hans dotter Gabriela var då åtta år gammal och hans son Hector bara fyra. Så länge Hector kan minnas har han sett sin pappa i fängelset. Gabriela har nyligen själv blivit förälder. Det är som Azuncena Vargas säger, de har inte bara berövat Alberto hans liv utan även hans familj och alla som är solidariska med honom. Det är många som reser lång väg och tar sig tiden att visa sitt stöd för Alberto på alla de manifestationer som hålls. Tid som de skulle kunna ägna till annat.

Gabriela och Hector

Gabriela och Hector Patishtán på en manifestation utanför domstolen i Tuxtla 11 april i år då insamlade namnunderskrifter överlämnades till domarna.
Foto: Aino Ravandoni

I torsdags samlades flera hundra solidariska med Patishtán i San Cristóbals utkanter för att gå en pilgrimsvandring in till det centrala torget. Fredsobservatörerna Frida och Kerstin stannade kvar i San Cristobal för att observera vandringen medan Caroline och jag följde med Martin till Tuxtla (Chiapas huvudstad) för att invänta beskedet från domarna.

IMG_7192

Deltagare på pilgrimsvandringen för Alberto Patishtán den 12 september går mot San Cristóbals centrum. Foto: Frida Ekerlund

Alberto anklagas för att i ett bakhåll ha skjutit ihjäl sju poliser utanför samhället El Bosque som är hans hem och födelseort. Efter en rättegång med motsägelsefulla vittnen och odugligt försvar dömdes han till 60 års fängelse. Huvudvittnet som påstår sig ha sett Alberto vid brottsplatsen är son till borgmästaren som satt vid makten i El Bosque vid den tiden. Kommunvalen närmade sig och Alberto hade anklagat borgmästaren för korruption och uppmanat folket till att rösta annorlunda i de kommande valen. Strax innan valen sker bakhållet och Alberto stoppas undan i ett fängelse.

På nationellt plan är Alberto Patishtáns fall efter gårdagens beslut dött. Det går inte att göra något mer. Hoppet sätts till interamerikanska domstolen trots att deras rättsprocesser är långsamma. En annan utväg som omnämns är en benådning från Mexikos president. Det finns de som tror att Alberto Patishtán inte frias idag för att kunna användas i det politiska spelet. Han är en person som representerar många känsliga frågor såsom ursprungsbefolkningen, de fattiga och lärarna. Därför kan han tänkas ha ett stort värde för politikerna.

Om tre dagar börjar firandet av Mexikos självständighet med ”El Grito”. Just nu känns tanken på att ställa mig på torget och tillsammans med alla andra skrika ”Leve Mexiko!” som ett hyckleri. Besvikelsen är stor på den mexikanska staten och dess rättssystem som gång på gång begår övergrepp på sin egen befolkning. Jag avslutar detta inlägg med Martin Ramirez ord: Jag bjuder in er till att fortsätta kampen för rättvisan!

 Aino Ravandoni fredsobservatör för Kristna Fredsrörelsen i Chiapas, Mexiko 2013-2014

 

Rosa López Díaz frisläppt efter sex år

Den 4: e juli släpptes nio fångar efter beslut om frigivning. Under tre dygn väntade deras familjer utanför fängelset på att de skulle släppas. Chiapas delstatsguvernör åkte personligen till fängelset i utkanten av San Cristóbal de las Casas för att överlämna de symboliska frihetshandlingarna.

En av de frisläppta fångarna är Rosa López Díaz, dömd till 27 år och sex månaders fängelse för kidnappning på tvivelaktiga grunder. Efter drygt 6 år i fängelset är hon nu fri. López Díaz har tzotzil som modersmål. Att vara ursprungsbefolkning är något som hon har gemensamt med de övriga frisläppta fångarna, liksom med många andra fångar som inte får rättegång eller blir dömda på godtyckliga grunder i Mexiko idag. ”Jag kommer att vara ute när jag är 55 år gammal”, sade hon tidigare. Idag är hon 35 år gammal och vid intervjun hade det gått exakt två veckor sedan hon släpptes. Kristna Fredsrörelsen har fått träffa Rosa för en intervju.

Intervju: Rosa om fängelsevistelsen samt sina två veckor i frihet

 

Intervju: Rosa om sin son som dog i fängelset

”Jag blev intagen den 10 maj 2007. Jag kände en stöt bakifrån när jag promenerade i parken och blev indragen i en bil”, berättar hon i dokumentären Koltavanej, en dokumentär producerad under hennes fångenskap. Hon var gravid i fjärde månaden under anhållandet, blev utsatt för sexuella övergrepp och erkände brott under tortyr. ”Jag förstår inte varför det är jag och inte dem som sitter i fängelse” fortsatte hon. I fängelset har hon sedan fött två barn, Nathanael och Leonardo. Nathanael dog i oktober 2011 till följd av den CP-skada han fick till följd av misshandeln vid gripandet. Hon har fram tills nu aldrig fått besöka hans grav.

 

Intervju: Rosa om Alberto Patishtán Gomez, Mexikos mest kända samvetsfånge. Den 12 september kommer det avgöras huruvida Patishtán kommer att frisläppas.

När jag och min kollega Aino Ravandoni träffar den nysläppta fången Benjamín López Díaz, berättar han att ”Det tog lång tid innan guvernören kom. De sade att vi skulle bli frigivna, sedan fick vi vänta instängda i ett rum utan sömn på att guvernören skulle komma personligen.” Här kan ni se ett klipp på överlämnandet. (Och ja, den unge mannen i bild är Chiapas guvernör; den yngsta guvernören i landet med sina nyss fyllda 33 år.) De fångar som släpptes från fängelset är alla knutna till en människorättsorganisation som startades år 2006 i förmån för människorättsförsvarare och politiska fångars rättigheter i Mexiko, Solidarios de la Voz del Amate, som Kristna Fredsrörelsen tidigare skrivit om. Fortfarande sitter två personer kvar i fängelset; Alejandro Díaz Sántiz och Alberto Patishtán Gómez, som Kristna Fredsrörelsen tidigare skrivit om här och här. I följande klipp berättar Rosa om sin relation till Alberto

Patishtán och om vikten av hans stöd för fångarnas frigivning.




 

Intervju: Rosas man, Alfredo López Jímenez, som också frisläpptes, om vikten av internationella organisationers närvaro

Rosas man berättar om vikten av internationella organisationers närvaro för människorättsorganisationer och människorättsförsvarares möjligheter att kräva rättvisa.

 

Frida Ekerlund, Fredsobservatör för Kristna Fredsrörelsen i Chiapas, Mexiko, 2013-2014