toppbild mexiko 2016
Lärarens straff, Alberto Patishtáns fall har nu anlänt till domstolen i Tuxtla

Nu har Alberto Patishtáns fall äntligen kommit till domstolen i Tuxtla Gutiérrez och enligt personer som följer fallet är det här sista chansen. Efter att fallet tagits upp i Tuxtla och dom utfärdats där är fallet dött juridiskt sett.

Inte så konstigt då att det darrar i luften av spänning när det hålls presskonferens och den legendariske biskopen Raúl Vera får frågan vad det skulle skicka för signal om myndigheterna inte släpper Alberto Patishtán?

– Det skulle visa att orättvisan är så svårt i detta land att det är nästintill otroligt. Att vi kan vänta oss en än mer våldsam situation än den vi har idag. Det skulle vara signalen, inte bara till Alberto Patishtán men till alla som har höjt sina röster för att kräva sina och andras rättigheter. Vi är alla Alberto Patishtán.

Alberto tyg

Människorättsförsvararen Alberto Patishtán sitter fängslad sedan år 2000. Då vi inte får ta några bilder på honom när vi träffar honom i fängelset får ni hålla tillgodo med den här bilden på en banderoll som användes under marschen den 19 april. Bilden används i den nyproducerade dokumentären om Patishtáns kamp: “Vivir o morir por la verdad y la justicia” som du kan se här: http://www.youtube.com/watch?v=tPPh3K1iBhk
Foto: Gilberto Gutiérrez Álvarez

Det var en gång för inte så länge sedan, om du är en fri människa, som Alberto Patishtán här dömdes för mordet på sex poliser. Men tid är relativt och om du sitter frihetsberövad för ett brott du inte begått är 13 år väldigt länge sedan. Det är så länge sedan att dina barn hinner växa upp. En gång kommer din son till fängelset och talar med djupare röst, han tar examen, din dotter blir en uppskattad talesperson för ditt fall och sen gravid, själv förälder. Allt det här händer men utan dig.

Rättegången mot Patishtán präglades av felaktigheter och enligt det mexikanska människorättscentret Frayba är han oskyldig till de brott han dömts för. Ingen har dömts för medhjälp trots att minst tio olika eldvapen användes vid bakhållet och en enda man omöjligt kan ha genomfört dådet. Vad var då Alberto Patishtáns brott? Han tillhör ursprungsbefolkningen och tog sig ton. Talar perfekt spanska och stod upp för sina och andras rättigheter. Han var en ledarfigur och kritiserade en kommunpolitiker. Det var vittnesmålet från kommunpolitikerns son som fick Patishtán fälld. Andra vittnesmål om att han befann sig på annan plats togs inte i beaktande av domstolen.

Jag har aldrig varit i ett fängelse tidigare och när vi ska gå in är det precis sådär skräckinjagande som jag har sett på film. Höga murar, tunga galler, portar som öppnas och stängs bakom dig och framför dig. Instängd. Men sen öppnar sig en innergård och där råder festivalstämning. Det är den öppna besöksdagen och fångar och besökare är glada och kanske lite nervösa som jag. En förkrossande majoritet av fångarna tillhör ursprungsbefolkningen och i fängelset har Patishtán och några andra fångar bildad en organisation som nu hungerstrejkar mot orättvisorna. Vi får en rundtur på fängelset. Där finns små odlingslotter och jag känner igen blomman för dagen. Den som växte på min balkong i Visby och hos mannen med de sorgsna ögonen i Palestina och nu ser jag den här. Här finns en matsal och här finns celler där männen sover minst tretton i varje. De nyanlända sover på golvet. Många av dem sover där utan att ha dömts för något och det kan enligt statistiken komma att dröja många år innan de får någon dom. Patishtán fick vänta i tre år på sin.

Han fick också vänta på sjukvård. Vänta så länge att Interamerikanska domstolen för mänskliga rättigheter uttalade sig och sa att risken för irreparabel skada på Patishtáns hälsa var så stor att mexikanska staten måste göra något. Det finns sjukvård i fängelserna men inte för alla. Patishtán är en obekväm fånge, han protesterar och accepterar varken sin dom eller andra orättvisor i fängelset.

marscherande

Den 19 april i år fanns Kristna Fredsrörelsens observatörer på plats för att observera en stor marsch för Alberto Patishtáns frigivning. Cirka 8000 personer deltog, bland andra Las Abejas som vi tidigare skrivit om.
Foto: Gilberto Gutiérrez Álvarez

I april i år ordnade människorna i Patishtáns hemkommun flera aktiviteter för att uppmärksamma hans fall. Bland annat en stor demonstration där 8000 personer deltog och Kristna Fredsrörelsens observatörer fanns på plats. Skrynkliga gummor, krumma farbröder, små barn, västerlänningar med dreads och människor i skjorta och kostym skanderade ”Frihet för Alberto Patishtán”, ”Rättvisa” och ”Folket är med dig Profe” (”profe” är en kortversion av spanskans ord för lärare, ”profesor”, och används som smeknamn för Alberto Patishtán). Med i demonstrationen fanns bland andra Las Abejas, Bina, som ni kunnat läsa om förut här på bloggen. Sedan vi skrev sist har fler paramilitärer som deltog i massakern släppts fria och representanten från Las Abejas frågade under manifestationen ”Varför släpper staten de skyldiga och fängslar de oskyldiga? Är det värre att försvara ursprungsbefolkningars rättigheter än att döda barn?”

Biskopen Raúl Vera fortsätter att trollbinda publiken på presskonferensen. ”Genom frukterna känner man trädet”, säger han.  ”Frukterna från kampen för Alberto Patishtáns frihet är hopp och en stärkt kamp för mänskliga rättigheter. Den har sina rötter djupt i ett nobelt folk.  De verkliga prinsarna är de som kämpar för mänskliga rättigheter. Men idag i Mexiko är straffriheten utbredd. Idag är det mördarna som lever som prinsar och de verkliga prinsarna är förtryckta. Därför hoppas vi att Alberto Patishtán ska bli fri, att det äntligen ska ljusna i Mexiko. ”

IMG_4172

Presskonferens 11 juni om vikten av att Alberto Patishtán släpps ur fängelset. Pascuala Gómez Gómez och Carmen Gómez Gómez kommer från Alberto Patishtáns hemkommun. Lionel Rivero är Alberto Patishtáns advokat, Raúl Vera är biskop i Saltillo i norra Mexiko. ordförande för Frayba och nominerad till Nobels fredspris 2012, och Víctor Hugo López är verksamhetsledare Frayba.
Foto: Frida Ekerlund

Anna Hedlund, fredsobservatör för Kristna fredsrörelsen i Mexiko 2013-2014

Korståg mot hungern

– De tar ifrån oss våra rättigheter och tvingar oss att leva på bidrag. Orden strömmar ur Alma Padilla, verksamhetsledare på kvinnocentret Centro de Derechos de la Mujer de Chiapas (Centrum för kvinnors rättigheter i Chiapas). Alma är märkbart upprörd över den nye presidenten Peña Nietos ’Korståg mot hungern’, som lanserades här i Chiapas den 21 januari i år.

Vi befinner oss på kvinnocentret för en workshop om kvinnors situation i Chiapas. Och ’Korståg mot hungern’  är ett typiskt exempel på hur kvinnors situation påverkas negativt av den politik som bedrivs idag i Mexiko. Istället för att skapa möjligheter för medborgarna att själva stå för sin försörjning styr myndigheterna människors liv genom olika hjälpprogram. Ofta riktar sig dessa program till kvinnor eftersom de har huvudansvaret för barnen.

’Korståg mot hungern’ är ett program för att bekämpa akut undernäring hos barn och verka för en ökad produktion bland småbönder. Programmet omfattar 7,4 miljoner människor i de 400 fattigaste kommunerna i landet. Många av dessa kommuner ligger i Chiapas, som är en av Mexikos fattigaste delstater. Men programmet får hård kritik från många håll. Oppositionspartierna menar att de utvalda kommunerna inte alls är de allra fattigaste, utan att det handlar om att regeringspartiet PRI har valt ut kommuner där oppositionen är i majoritet och där det snart kommer att vara kommunalval. Röstfiske med andra ord. En annan kritik handlar om att regeringen involverar transnationella företag som Walmart, Coca Cola och Nestlé, företag som ofta kritiseras för både fackliga brister och exploatering av naturresurser och som nu kommer att tjäna mycket pengar på ’Korståg mot hungern’.

Alma

Alma Padilla på Centro de Derechos de la Mujer de Chiapas. Här under en workshop om kvinnors specifika situation i Chiapas med Kristna Fredsrörelsens team i Mexiko.
Foto: Aino Ravandoni

Vi lyssnar vidare på Alma, som fortsätter att kritisera den politik som förs från regeringshåll i Mexiko. Det är inte bara ’Korståg mot hungern’ som hon anser påverkar fattiga människors möjligheter till ett bättre liv. Hon menar att även andra så kallade stödprogram som riktar sig till den fattigaste delen av befolkningen inte alls är något stöd utan ett sätt att hålla kvar människor i fattigdom och beroende av staten.

 –  Regeringen byter ut mänskliga rättigheter gällande bostad, försörjning, skolgång och sjukvård mot gåvor i form av ett litet ekonomiskt bidrag, och sen får de allra fattigaste och mest utsatta medborgarna söka dessa rättigheter själva bäst de kan. Staten uppfyller inte sitt ansvar, poängterar Alma.

Nu är inte detta något nytt drag i den allmänna mexikanska politiska kontexten. Alma förklarar att regeringarnas politik sedan flera årtionden tillbaka har gått ut på att göra människor beroende av allmosor istället för att ge dem de rättigheter alla medborgare i ett land har. Hon berättar hur de fattiga bönderna på landsbygden i Chiapas redan på 70-talet fick ogräsbekämpningsmedel och konstgödning som utarmade jorden, och hur de sen har försetts med genmodifierade utsäden som gör att de inte kan ta nya fröer till sådden nästa år utan måste köpa nytt.

– Idag finns det inte en enda småbonde i Chiapas som kan leva på sin odlingslott, detta har gjort att fattigdomen och undernäringen är mycket hög. Staten bedriver en medveten strategi för att driva människor ifrån sina marker så att dessa blir tillgängliga för marknadskrafterna, eftersom det i Chiapas finns stora ekonomiska intressen när det gäller gruvdrift och vattenkraft.

Alma är inte ensam om sina åsikter gällande landets politik. Den kristna organisationen El Pueblo Creyente anser att ’Korståg mot hungern’ är det definitiva tecknet på regeringens strategi att inte tillgodose de strukturella behov som finns i landet. Även Las Abejas, som Kristna Fredsrörelsen har medföljt i många år, kritiserar ’Korståg mot hungern’ och menar att det är en medveten strategi från regeringens sida för att sprida bilden av ett fint och välfungerande land.

– Den som lever på sitt arbete med jorden är fri, men den som lever på allmosor från staten är en slav, konstaterar Las Abejas.

Mexiko har 117 miljoner invånare. Av dessa lever 52 miljoner i fattigdom och 11,7 miljoner i extrem fattigdom. 

Kerstin Jonsson, fredsobservatör för Kristna Fredsrörelsen i Chiapas 2013-2014

Makten över maten i Chiapas

“Hur ser man att majsen är genmodifierad?” frågar jag. “Det går inte att se”, svarar han. Vi hjälper till att rensa ogräs på majsfältet i San Marcos Avilés, i Chiapas. Genetiskt modifierade organismer (GMO) är organismer där man förändrat organismens arvsmassa för att den ska erhålla vissa egenskaper. 


Enligt jordbruksverket producerar USA, följt av Argentina, Brasilien, Kanada, Kina, Indien, Paraguay och Sydafrika mest genmodifierade produkter i världen. Genmodifierade grönsaker odlas på 7% av jordens odlingsbara mark, där majs, sojabönor, bomull och raps är de största genmodifierade grönsakerna. Idag odlas en större mängd genmodifierad sojaböna än sojaböna som inte genmanipulerats. I Europa måste all försäljning av genmodifierad mat godkännas av Europaparlamentet, och sedan märkas vid kommersialisering. I Mexiko har det problematiserats mycket kring genmanipulerad majs och speciellt kring den gigantiska import som sker från USA, en konsekvens utav frihandelsavtalet NAFTA som trädde i kraft 1994 mellan staterna USA, Mexiko och Kanada. USA är världens största producent samt exportör av majs. Främst används majs för produktion av djurfoder eller etanol, och soja importerad från Brasilien tenderar att hamna i utfodring till djur i Sverige och Europa.

Majs i mat och kultur

Den stora skillnaden är att i största delen av Latinamerika, och i Mexiko, tillika en av de största majskonsumenterna i världen, är majs en huvudsaklig basmat. I samhällen är tortilla och bönor fundamentalt för att överleva. Varje mexikan konsumerar 328 gram majs dagligen, vilket står för 39% av den protein, 45% av de kalorier och 49% av det kalcium som kroppen behöver. 
I Mexiko har det dessutom införts en nationaldag för majsen. Den 29 september firas majsen under slogan ”Sin maís no hay país” – Utan Majs finns inget Land -, vilket symboliserar hur viktig majsen är i mat och kultur. I många delar av Latinamerika är majsen helig och omgiven av myter. Skapelseberättelser skildrar hur människan inte alls är gjord av revben eller en gud, utan just; Majs. Majs är fundamental i den Mexikanska matlagningen, kokt, som majskolv (kallas “elote”) eller för att göra tamal eller tortilla.

Monsanto i Mexiko

Sedan 2009 har den mexikanska staten tillåtit projekt och tester med genmodifierad majs, vilket oroar småbönder och andra som vill bevara den ekologiska mångfalden. Lördagen den 25 maj 2013 anordnades en global marsch mot Monsanto, de största av de företag som producerar och säljer genmodifierade fröer. Enligt uppgifter ska två miljoner människor ha deltagit i demonstrationerna i femtiotvå länder i sammanlagt 430 städer. En av dessa i staden San Cristóbal de las Casas, Chiapas, Mexiko. Samtidigt uppmanar Greenpeace Mexiko till en lagmodifiering för att säkerställa den biologiska mångfalden i Mexiko, då fröer har en tendens att sprida sig. Det är svårt att separera fält med genmodifierad och icke-genmodifierad majs, vilket försvårar för både producenter och konsumenter att välja. Flera tester har visat att mexikanska småbrukare har upptäckt genmodifierade grödor på sin mark, och få officiella siffror kan berätta hur stor spridningen av genmodifierade grödor är. Det är oklart huruvida genmodifierad mat påverkar djur och människor, men klart är att risker för negativa konsekvenser är högre om man äter genmodifierad mat i första eller andrahand.

Men att välja eller inte välja GMO-produkter är inte svartvit. Det är svårt för småbrukare att stå emot när det erbjuds billiga fröer och bekämpningsmedel som ger större skörd, speciellt i en av Mexikos fattigaste delstater. Dock kvarstår frågan: Existerar ens möjligheten, eller rättigheten, att välja bort genmodifierad majs?

 Frida Ekerlund, fredsobservatör för Kristna Fredsrörelsen i Chiapas 2013-2014.

Majsskörd i San Marcos Avilés, maj 2013.
Foto: Frida Ekerlund
Gruvdrift – globalt och lokalt

Gruvproblematiken är närvarande i nästan hela Latinamerika. Att frågan ökat i uppmärksamhet beror till stor del på de senaste årens ökade organisation av ursprungsbefolkning och småbrukare i frågan. Det är främst dessa grupper som direkt påverkas av dessa megaprojekt. Grupper som historisk i många stater nekats rättigheter.

Globalt

Samtliga latinamerikanska stater har någon typ av gruvnäring på sitt territorium, förutom de nordöstra småstaterna Guyana, Surinam samt de karibiska staterna Puerto Rico och Cuba. De gruvtätaste staterna är Peru, Chile, Mexiko, Argentina, Brasilien men även Colombia och Ecuador, se här. Den kriminalisering av protester som har ägt rum efter de växande motståndsrörelserna tar sig hårdast uttryck i de stater som traditionellt haft stor social exkludering, samt en stor småbrukar-, och ursprungsbefolkning. Länder som Mexiko, Peru, Ecuador, Colombia och Guatemala. De största definierade problemen är förflyttning av folk för tillgång till territorium, samt förorening av den enorma vattenmängd som utvinningen kräver. Som konsekvens får samhällen begränsad vattentillgång eller/och förgiftat vatten. Dessutom är gruvfrågan genusmärkt: De som anställs i projekten är oftast män från lokala samhällen, eller används utländsk arbetskraft. Till följd ökar prostitutionen i områdena. Lokala kutymer förändras.

IMG_3446

Otros Mundos informationsbord under mötet ”Encuentro de Los Pueblos” 2013, där de erbjuder informationsmaterial om bland annat gruvnäring, vattenkraft och återvinning.
Foto: Frida Ekerlund

Chiapas Territorium

I Chiapas, Mexiko, har organisationen Otros Mundos gjort en analys av utvecklingen av gruvdrift i delstaten mellan åren 2000-2012. Företagen i Chiapas är till stor del Mexikanska, men även kanadensiska och chilenska. De mineraler som främst utvinns är guld, silver, koppar, zink, baryt, bly, antimon, volfram, järn, titan, magnetit (svartmalm), molybden och salt. Företag har tillstånd att utvinna mineraler ända fram till år 2050 i 24 kommuner i Chiapas, vilket nästan är 20% av alla kommuner, 751 452 71 hektar, eller tillika 10,25% av Chiapas territorium. 10% av dessa kontrakt upphör år 2060. Två utländska företag verkar i Chiapas och sex utländska företag har tillstånd att starta projekt. Tillstånd som går att sälja mellan företag.

Flera organisationer började att organisera sig år 2007 då flera motståndsnätverk, till exempel REMA och det interkontinentala M4 skapades. År 2009 mördades aktivisten Mariano Abarca Roblero av säkerhetsvakter på det kanadensiska gruvbolaget Blackfire i Chiapas. Andra gruvor som uppmärksammats på kontinenten är Marlin-gruvan i Guatemala som ägs av det kanadensiska bolaget Goldcorp, Yanacoccha-gruvan i Cajamarca, Peru, som ägs av det nordamerikanska bolaget Newmont mining Corporation.

FN rekommenderar

Nyligen gav FN ut med en rapport där de rekommenderar att den mexikanska staten vidtar åtgärder och ser över lagar som rör mineralutgrävning i ursprungsbefolkningsterritorium. Mexiko är en av de stater som inte lyckas garantera att transnationella och internationella företag tar socialt ansvar. Framförallt inledande rådslag med berörd befolkning innan uppstart av projekt är obefintlig. Dessutom uppmanar FN den mexikanska staten att den straffrihet mot repressalier och hot mot ledare och ursprungsfolk som protesterar mot gruvnäringen ska straffas för sina gärningar.

Frida Ekerlund, fredsobservatör för Kristna Fredsrörelsen i Chiapas 2013-2014