toppbild mexiko 2016
Småfåglar och deras utbildning

Klassrummet är fullt av fåglar. Tjugotre små, visslande fåglar eller mut som det heter på Tseltal. Och jag vill säga till barnen att ja, ni är fåglar och med utbildning kan ni flyga vart ni vill. Flyga till San Cristobal och bli kockar, flyga till New York City och arbeta för FN, flyga till Gotland och bli keramiker, flyga till grannbyn och starta affär. Flyga bort eller flyga över San Marcos Avilés och se ert hem från ett nytt perspektiv. Men det är inte sant. Det är sant i Sverige, och i andra länder i Europa kanske, att om du studerar flitigt kan du bli vad du vill. Men det är inte sant om du tillhör ursprungsfolken i Chiapas, Mexiko.

En liten kille visar mig sina trasiga skor. Det är egentligen ett par avklippta stövlar men nu har även sulan gått sönder. ”Jag är fattig” säger han och mitt hjärta går i tusen bitar som ramlar ner över skolbänken som är en ranglig bräda på två krokiga grenar och ner över jordgolvet. Men att somliga går med trasiga skor och jeans med hål i är väl egentligen inte så mycket att höja på ögonbrynen för, det gör ju flera av mina vänner och jag själv ibland. Människor som har alla möjligheter i världen. Men där har vi det, det är det som är skillnaden, alla möjligheter. Att inte ha möjlighet att förändra sin livssituation. Det är fattigdom. I den vanliga statliga skolan lärde sig eleverna att kapitalism, fattig och rik är sån världen är och så den kommer att vara. De lärde sig att inte bita den hand som tryckte ner dem. Men med Zapatisternas uppror 1994 och utvecklandet av de autonoma skolorna kan nu eleverna i San Marcos gå i en skola som lär dem att diskriminering och fattigdom inte är några naturlagar utan resultatet av system och strukturer som de i den statliga skolan förväntades dyrka.

Skolan resebrev 3

Skolan i San Marcos Avilés byggdes 2010. I omgångar har skolan varit stängd på grund av hot och trakasserier från grannar.
Foto: Frida Ekerlund

”Det är en utbildning i kritisk tänkande, i att reflektera, analysera. Ställa frågor som; Varför finns det brott mot mänskliga rättigheter? Var kommer de ifrån?” Berättar en av medlemmarna i Zapatisternas goda regeringar. ”Så samhällskunskapen är väldigt annorlunda än den som den dåliga regeringen (d.v.s. den Mexikanska regeringen) ger men matematiken är densamma.” Säger han och ler, jag tror i alla fall att han ler, det låter så på rösten, men jag ser inte hans ansikte för han har gömt det i de för Zapatisterna så typiska svarta luvorna. ”Zapatisterna säger att alla har rätt att delta. Kvinnor och män. Alla. Därför arbetar och studerar både kvinnor och män.” Och i skolan som jag besökte fanns nästan lika många flickor som pojkar i klassen. Enligt en kvinnoorganisation här i Chiapas som vi arbetar med såg det annorlunda ut innan Zapatisternas uppror 94, då var det ovanligt med flickor i skolan. Även statistiken säger oss att flickor och kvinnors skolgång var lågt prioriterat inom ursprungsfolken före upproret. Av kvinnorna som bor i Zona Selva (Djungel regionen), där Zapatisterna är starkast, har 26 % av kvinnorna över 46 år gått i någon typ av skola men för kvinnorna i åldersgruppen 16-30 ser det betydligt bättre ut. Av dem har 73 % gått i skola (Siffrorna är hämtade från boken ”Las mujeres y la selva: Espacio de destrucción ecologica y marginalidad social” av Horacio Gómez Lara från 2011).

Klassrummet resebrev 3

I det här klassrummet undervisas nio årskurser på samma gång.
Foto: Frida Ekerlund

I skolan i San Marcos Avilés kämpar två lärare på med barn i, i alla fall, nio olika årskurser i samma klassrum. Skolan är ett enda stort klassrum nämligen. En dag trillar en bit av väggen ut. Det fixade läraren med en sten och en gammal spik. Ändå lär sig barnen matte på avancerad nivå och jag får huvudvärk av alla bråk som ska multipliceras.

”Men vi är alla elever” säger han sen, den leende mannen i luvan. ”Och läraren det är autonomin”. Så kanske är det mer än sant att de visslande barnen är fåglar, ett av världens fattigaste och mest marginaliserade folk byggde vingar och flög till en annan verklighet, till ett nytt system. Kanske flög de längre än vad vi någonsin kommer att komma. Mut. De fortsätter flyga.

Händer resebrev 3

Tyvärr kan vi inte visa några bilder på barnen då det kan innebära en säkerhetsrisk för dem men här är deras händer.
Foto: Frida Ekerlund

Anna Hedlund, fredsobservatör för Kristna fredsrörelsen i Chiapas 2013-2014

Fredsobservatörerna i Chiapas, Mexiko

Nu har det snart gått tre månader sedan vi landade på mexikansk mark. Tre månader fullspäckade med aktiviteter. Vi har medföljt i olika samhällen, på demonstrationer, ett fredsnätverk och i fängelse. Vi har ordnat ett hem åt oss fredsobservatörer och ett kontor. Sakta men säkert börjar saker falla på plats. Vi har massor att lära och massor att ge! Det är dags för en presentation av fredsobservatörerna som kommer hålla dig uppdaterad om läget i Chiapas, Mexiko fram till februari 2014.

Anna

Anna på en medföljning av organisationen som kämpar för läraren Alberto Patishtáns frigivning. Under den här dagen överlämnades namnunderskrifter till åklagarmyndigheten.
Foto: Aino Ravandoni

Anna Hedlund, Falun & Visby

Berätta om när du började engagera dig för fredsfrågor /social rättvisa.
Oj, svårt att säga. Det har alltid hängt med på något sätt, från när jag var liten och mamma och pappa bankade in att alla skulle få vara med och leka. Men på riktigt väcktes engagemanget när jag hälsade på en vän som arbetade som fredsobservatör på Västbanken.

Varför sökte du jobbet som fredsobservatör?
Jag var hjärtligt trött på alla privilegier som jag och andra i Sverige har utan att vi uppskattar dem. Jag sökte det här jobbet därför att både jag och världen behöver en förändring. Kanske kan jag göra Chiapas en liten tjänst och Chiapas göra mig en stor tjänst.

Vad har varit din bästa stund hittills i Mexiko?
Mitt finaste minne från Mexiko så långt är när en liten tjej som bor i ett samhälle som vi medföljer skrattade. Hon är så liten, sju år kanske, och så väldigt allvarlig. Nästan jämt gick hon och bar på sin lillebror som väl är ungefär ett huvud kortare än henne, det vill säga alldeles för stor för att bäras av en sjuåring. Eller så hjälpte hon sin mamma, eller så hämtade hon något åt sin pappa, eller så grät hon sammanbitet för att hennes bror retat henne eller så klädde hon sin lillasyster. Vi såg henne så sällan skratta. Men när hon fick tag på Fridas blåa, blommiga paraply och gick och bar omkring på det i solen och skrattade i sin trasiga klänning då blev det till mitt finaste minne härifrån.

Hur tror du/hoppas du det här året kommer påverka dig som person?
Det här året har redan påverkat mig som person! Och jag tror att det kommer att fortsätta påverka mig. Jag hoppas kunna fortsätta gå med försiktiga steg, stora ögon och öron och lära mig att bli bättre på att arbeta för att de privilegier jag har inte blir på bekostnad av någon annan.

Vad har du gjort tidigare som du har nytta av i det här jobbet?
Jag har tidigare arbetat med lokal demokrati och lokalt självbestämmande tillsammans med kommuner i Sverige, Afrika, Asien och Östeuropa. Det tror jag har varit till hjälp med tanke på de intressanta autonomiprocesser som pågår här i Mexiko. Men lite erfarenhet av att ha luffat runt, bott enkelt och obekvämt tror jag också har varit till nytta då vi gör lite tuffar medföljningar på landsbygden. Stor erfarenhet av att inte göra någonting och läsa mycket är en tillgång när vi inte får röra oss så mycket på vissa längre medföljningar.

Kerstin

Kerstin i samhället Las Margaritas på en medföljning av organisationen Otros Mundos (Andra Världar) som medverkade på ett möte om naturresurser.
Foto: Frida Ekerlund

Kerstin Jonsson, Stockholm

Berätta om när du började engagera dig för fredsfrågor / social rättvisa.
Jag började intressera mig för fredsfrågor och social rättvisa redan som barn, eftersom jag tidigt förstod att världen är orättvis. När jag gick på gymnasiet gick jag med i Svenska freds- och skiljedomsföreningen och arbetade aktivt i en lokalgrupp. Mitt engagemang för olika rättvisefrågor har varierat men har de senaste åren varit fokuserat på Latinamerika. Jag har bland annat arbetat och bott i Amazondjungeln i Ecuador, där jag ingick i ett team som arbetade med ett utbildningsprojekt drivet av en ursprungsfolksorganisation. Det var oerhört lärorikt och gav en inblick i hur komplicerade rättvisefrågor kan vara när man ska ta hänsyn både till kollektiva och individuella rättigheter.

Varför sökte du jobbet som fredsobservatör?
Jag sökte jobbet som fredsobservatör eftersom jag kände ett behov av att aktivera mig mera i kampen för en rättvisare värld. Dessutom har jag alltid trott att ickevåld är den enda metod som är möjlig om man på sikt ska åstadkomma en förändring till det bättre i samhället. För mig var det också viktigt att arbetet är i Latinamerika eftersom det är den världsdel jag har ägnat mitt intresse åt de senaste åren.

Hur tror du/hoppas du det här året kommer påverka dig som person?
Jag tror inte att det här året kommer att påverka mig som person på något annat sätt än att jag får fördjupade kunskaper om faktiska förhållanden i Mexiko och därigenom en klarare bild av hur det mexikanska samhället fungerar.

Vad har varit din bästa stund hitills i Mexiko?
Mina bästa två stunder i Mexiko hittills under arbetet som fredsobservatör har varit när jag var observatör i ett djungelsamhälle nära ett oerhört naturskönt vattenfall, och när jag fick tillfälle att lyssna på en mycket insatt persons analys av vad som händer politiskt i Mexiko just nu.

Vad har du gjort tidigare som du har nytta av i det här jobbet?
Jag har gjort många saker tidigare som jag har nytta av i jobbet som fredsobservatör. Jag har studerat socialantropologi och latinamerikstudier, och jag har bland annat specialstuderat olika autonomiprocesser i delstaterna Oaxaca och Chiapas. Jag har bott och arbetat i Ecuador i två år, där jag lärde mig mycket om ursprungsfolkens situation och kamp för sina rättigheter. Jag har besökt många länder i hela Latinamerika och intresserat mig för latinamerikansk kultur och historia på olika sätt.

FRida m kamera

Frida på en inledande marsch inför det nationella mötet “Samhällen för liv” där tema naturresurser och autonomi behandlades.
Foto: Kerstin Jonsson

Frida Ekerlund, Malmö
Freds- och konfliktvetare, genusvetare.

När jag var 11 år åkte jag till Thailand med fredsorganisationen CISV. Där började mitt fredsengagemang. Vi var 80 barn från världens alla hörn som lekte i en månad. Jag har fortfarande kontakt med två av dem. Jag fortsatte som utbildare i organisationen och är fortfarande engagerad. Hade jag valt att läsa freds- och konfliktvetenskap om jag inte haft CISV i ryggen? Kanske. Kanske inte. Hade jag valt att studera en master i globala studier om jag inte haft en systemkritisk ingång till en analys av världen och resursfördelning? Antagligen inte. Det är svårt att arbeta utanför Sverige, Europa, med internationella organisationer utan att repetera gällande världsordning, utan att reproducera en neokolonial diskurs. Min neokoloniala analys finns alltid med mig, kanske för att jag läst mycket genus och analyserar makt? Dessutom har jag ett stort intresse för politik och sociala rörelser i Latinamerika, där jag fått en insyn i processer i Peru och Brasilien.

Det är konstigt att vissa människor i världen har så mycket, medan andra har så lite. Jag tycker att det är märkligt att inte fler är aktiva i frågor som berör distribution av tillgångar i världen, och inkorporerar en analys av hur konsumtion i vissa delar av världen leder till konflikter i andra. Jag tycker det är intressant att uppleva vilken symbol min vita kropp är på den latinamerikanska kontinenten och vill undersöka till vilken grad jag kan använda den för att göra skillnad och spela på de globala rasistiska strukturerna som vi lever i. En metod som inte fungerar i längden, man kanske i korta längden?

Jag sökte uppdraget som fredsobservatör för att det ingår i mandat att inte berätta för andra vad “utveckling” är, eller hur utvecklingsprogram bör utformas, utan agera som en stoppsten, preventivt använda sin (vita) kropp, för att förhindra, eller rapportera, om konflikter. Hur fungerar detta? Jag hoppas kunna ha ett svar i februari 2014. Annars gillar jag att spela musik och försöker övertala Aino Ravandoni att starta ett band med mig, men det går, för tillfället, ganska trögt.

Örnen och jag

Aino på en medföljning av organisationen Frayba som i Nätverket för fred besökte ett samhälle för att dokumentera övergrepp begångna under de första månaderna av 2013.
Foto: Gilberto Gutiérrez Álvarez

Aino Ravandoni, Stockholm

– Hej!
– Hej! Vad heter du?
– Aino
– Va??
– Aino, A, i, latinskt i, inte y, n, 0.  Som ”Ay no! ”(ung. “Åh nej!” på spanska). Det är ett finskt namn.
– Aino.. Jaha ja, vad betyder det då?
– Den enda, det säger min mamma.
– Wow, den enda, det var inte illa!

Ungefär så här har alla mina första möten blivit här i Mexiko. Funderar ibland på att göra det enklare och presentera mig som Aurelia, som är mitt andra namn, men jag tycker det är roligt. Att behöva förklara. Aino, har jag fått efter min gammelmormor från Finland och Ravandoni efter min farfar från Peru. Spanska och finska var de språk som talades hemma och när jag började på förskola lärde jag mig svenska. Att ha växt upp med tre kulturer och tre språk ser jag som en lyx. Har under senare år förstått hur lyxigt det är. Bland annat har jag fått flera språk gratis men också blivit en förvirrad person. Förvirrad på ett bra sätt!

Länge satsade jag på musik men lade det åt sidan för att studera fristående kurser men sen också ett program vid Södertörns Högskola som heter Miljö- och utveckling. Jag åkte till Tanzania för att samla data till C-uppsatsen sista terminen. Innan dess hade jag också rest men kände då mer än någonsin att jag ville befinna mig ute i andra delar av världen. Se, lära känna, få nya vänner och erfarenheter! Efter plugget fick jag en praktikplats på organisationen Svalorna Latinamerikas landskontor i Arequipa, Peru. Jag stormtrivdes! Latinamerika i mitt hjärta, kände jag!

Några år innan, när jag läste Latinamerikanska samhällsförhållanden på Stockholms Universitet lärde jag känna en brud som inspirerade mig mycket. Hon åkte iväg till Mexiko med Kristna Fredsrörelsen. När hon kom tillbaka och berättade vad hon varit med om och lärt sig bestämde jag mig för att ”det där ska jag också göra en dag”. Nu är den dagen här! Ibland kommer jag på mig själv med att nypa mig i armen. Ja, jag är här i Mexiko och lever en dröm. Fantastiskt! Jag känner mig privilegierad. Jag är privilegierad! Så privilegierad att jag mår illa av det ibland. Jag tror jag vetat om det sen länge och att det funnits en känsla i mig som alltid velat göra något. Något som känns bra för hjärtat. Det är många frågor som får mig att brinna. Det som händer i världen, orättvisorna, hemskheterna som finns där överallt. Ibland känns allt omöjligt och ibland finns det ett hopp som lyfter mig så oförskämt högt upp bland molnen.

Här i Mexiko har jag börjat ta lektioner i colombiansk salsa. Glädjen i dansen får mig att glömma allt…även bilarna och deras förare som tittar lite extra när jag dansar hemåt efter lektionerna. Musiken finns med mig överallt. Frida, jag är redo, hit me!
 Jag grämer mig redan nu för att jag måste åka hem i februari. Men det ska jag sluta med och njuta av allt i fulla drag! Stort som smått!

Här kan ni se videon som vi gjorde tillsammans med fredsobservatörerna i Guatemala innan vår avresa.

Kristna Fredsrörelsens fredsobservatörer i Chiapas, Mexiko 2013-2014

Kristna Fredsrörelsen ber om rättvisa för Bety och Jyri

Den 27 april 2010 mördades den finländska observatören Jyri Jaakkola och den mexikanska människorättsförsvararen Bety Cariño i ett bakhåll i delstaten Oaxaca i Mexiko. Tre år efter morden är det fortfarande ingen som har dömts för dåden. Tolv arresteringsordrar har utfärdats och en man sitter häktad.

Personer som engagerar sig för de mänskliga rättigheterna i Mexiko utsätts ofta för våld och hot. Kristna Fredsrörelsen har i tre års tid påmint de mexikanska myndigheterna om vikten av att utreda detta emblematiska fall och vi gör det nu återigen. Klicka här för att läsa årets uttalande (på spanska). Tidigare års uttalanden går att läsa här och här (spanska).

jyri-y-bety

Foto: http://lavozdelanahuac.blogspot.mx

Tidigare års fredsobservatörer har uppmärksammat fallet här på bloggen och i länkarna nedan kan du läsa mer om Bety och Jyri.

2012: Rättvisa för Bety och Jyri 

2011: Ett år sedan morden i Oaxaca

2010: Blixtaktion Oaxaca

Fredsobservatörerna för Kristna Fredsrörelsen i Chiapas, Mexiko 2013-2014