toppbild mexiko 2016
Floderna, vattnet och livet är inte till salu

”Vi kräver att regeringen lägger ner alla planer på vattenkraftsutbyggnad i Chiapas, ersätter de människor som tvångsförflyttats och respekterar beslut som fattas av dem som kämpar mot avhysningar och ödeläggelse.”

Det är den 14 mars på Motståndstorget i San Cristobal de las Casas, Internationella dagen för aktioner mot vattenkraftsdammar, för floderna, vattnet och livet. På trappan till katedralen pågår en manifestation arrangerad av Otros Mundos, en lokal miljöorganisation knuten till Jordens Vänner. Kristna Fredsrörelsen har sedan ett år samarbetat med Otros Mundos på grund av de hot som riktas mot människor som kämpar för en bättre miljö och rätten att bli tillfrågade gällande utvinning av naturresurser på deras mark. En rättighet de har både enligt mexikansk och internationell rätt.

I delstaten Chiapas där vi befinner oss produceras en stor del av den el som konsumeras i Mexiko. De fyra vattenkraftverken i floden Grijalva producerar 40 % av hela landets energiproduktion (källa: Mapder). Trots det är elpriserna för de enskilda hushållen här högre än genomsnittet för landet i övrigt, och många av Chiapas fattiga invånare har inte ens tillgång till el trots att de bor mycket nära dammarna och kraftverken. Regleringarna av Grijalvafloden orsakar dessutom allvarliga översvämningar  i granndelstaten Tabasco, vilket framför allt drabbar ursprungsfolken och den fattiga landsbygdsbefolkningen.

På tur att regleras står nu bland annat gränsfloden mellan Guatemala och Mexiko, Usumacinta. Fyra stora vattenkraftverk planeras, vilket innebär ett stort hot mot djur- och växtliv i Lacandondjungeln, men också mot de samhällen som ligger längs floden och de betydelsefulla mayaruiner som finns i området. Människorna som lever här har motsatt sig exploateringen, men myndigheter och företag försöker övertyga befolkningen med hjälp av löften om ”utveckling” och ekonomisk ersättning.

otros mundos

Representanter för Las Abejas och den lokala miljöorganisationen protesterar vid katedralen i San Cristobal de Las Casas.
Foto:http://revistafragua.net/

På Motståndstorget fortsätter protesterna. Det småregnar och börjar bli kallt, men stämningen bland dem som protesterar är desto hetare. Pressmeddelanden läses upp och representanter från organisationen Las Abejas i Acteal uppmanar till protester och kamp utan våld:

”Bröder och systrar, kämpa tillsammans med oss; låt dig inte luras, låt inte elbolagen ta ut absurda avgifter. Vi betalar inte för elen. Elen tillhör folket, elbolagen har inte rätt att kräva betalning av dig. Vi kommer inte att betala för elen förrän den dag då elenergi och andra nationella gemensamma naturresurser tillhör folket och inte ett fåtal personer.”

Här kan du läsa mer om Mapder, Otros Mundos och Las Abejas. Här kan du läsa tidigare fredsobservatörers inlägg om gruvdrift som även den påverkar miljön och ursprungsfolkens livsvillkor negativt.

Kerstin Jonsson, fredsobservatör för Kristna Fredsrörelsen i Chiapas 2013-2014

“Sorgen gjorde mig sjuk”

Vi har tidigare skrivit om massakern den 22 december 1997 på medlemmar i den pacifistiska och katolska motståndsgruppen Las Abejas här på bloggen. 16 år efter massakern lider överlevarna fortfarande av skadorna, fysiska och psykiska. Vi har träffat två av dem, Maria Vázquez och Catarina Méndez, och det här är deras historia.

22 december 1997 mördades 45 kvinnnor, män och barn i Acteal där de deltog i en bönceremoni. Vi träffade Catarina Méndez och Maria Vázquez som båda överlevde massakern. Foto: Aino Ravandoni

Maria bodde med sin mamma och sin bror när massakern inträffade. De blev båda mördade och Maria ensam kvar i huset. ”Sorgen gjorde mig sjuk” berättar hon när vi sitter i det sotsvarta köket i Acteal. Jag får ett tryck över bröstet när jag försöker föreställa mig hur det skulle vara. Ingen mamma, ingen bror. Ensam i ett tomt hus. Laga mat till en. Ingen att säga god morgon till, ingen som säger god natt. Och jag förstår att Maria blev sjuk. Jag frågar henne hur hon tog sig ur sin sorgsjuka. Hon ser mig i ögonen och säger att hon inte stannade i huset och grät nej. Hon använde sin sorg och berättade för alla som kom till Acteal om massakern och de hon förlorat. För att alla måste veta. För att det inte ska hända igen.

Catarina var 19 år när paramilitärerna sköt henne sju gånger. Sju gånger. Som tur var bara i armar och ben. Det är så svårt att förstå att en kropp klarar sju kulor av metall, ändå står Katarina framför mig alldeles levande. På vänstra handleden ser jag ett ärr. Hon har en metallplatta på benet för att kunna gå men det är svårt. Ändå gick hon i tre och en halv timme på marschen som de kvinnliga medlemmarna i Las Abejas organiserade på internationella kvinnodagen. Själv kastade jag mig ner på marken så fort vi stannade en stund och hörde mig själv klaga som en fyraåring ”Är vi inte framme snart?”.

Kring 500 deltagare, främst kvinnor marscherar under gassande sol till Acteal den 8:de mars under internationella kvinnodagen. “Vi kvinnor är inte slavar”, “Kvinnorna skänker liv, nej till krig”, “Ut med militären från Chiapas” står det bland annat på plakaten. Foto: Aino Ravandoni

45 personer mördades under de där fem timmarna av massaker den 22 december 1997. 21 kvinnor, 15 barn (allt från två till 17 år), 9 män. Fyra av kvinnorna var gravida när de sköts ihjäl. Om vi räknar de ofödda barnen så blir antalet dödade 49. 29 skottskadades, av dem lider nio fortfarande av skador och måste träffa läkare. På sjukhusen diskrimineras ursprungsbefolkningen varför en grupp ideellt arbetande mexikaner följer dem till läkarbesöken för att se till att de får rätt vård. Ändå upptäcktes inte förrän i år att en man som överlevt massakern som klagat över ont i ryggen fortfarande hade två kulor kvar under skuldrorna. 16 år med två kulor i ryggen.

Acteal

Kyrkan i Acteal på Las Abejas (Binas) heliga mark.
Foto: Aino Ravandoni

Idag kräver Las Abejas rättvisa. Inte hämnd. De vill att de ansvariga för massakern ska ställas inför rätta. Men så sent som för en månad sedan släpptes ännu en av paramilitärerna som dömts för inblandning i massakern ur fängelse. På grund av felaktigheter i den rättsliga processen, inte för att de var oskyldiga. Ingen av de ansvarig har ställts inför rätta. Las Abejas sätter nu sitt hopp till Interamerikanska kommissionen för mänskliga rättigheter som antagit fallet och kanske kan det, efter 16 år av straffrihet, skipas rättvisa i Acteal. Vi hoppas och tror.

Anna Hedlund, fredsobservatör för Kristna Fredsrörelsen i Chiapas 2013-2014