toppbild mexiko 2016
Foto: Arijana Marjanovic
Starkt motstånd mot gruvdrift i Chiapas

”Länge leve Mariano! Kampen fortsätter!” Slagorden hörs spridda längs demonstrationståget som förs fram av ett tusental män och kvinnor. I händerna håller många affischer med bilden av en man, Mariano Abarca Roblero. För exakt tre år sedan, den 27 november 2009, mördades han i Chicomuselo i södra Mexiko. Mariano var frontfigur för motståndet som många av Chicomuselos invånare förde mot det kanadensiska gruvbolaget Blackfire.

Foto: Luz de Alba Belasko

Just nu är gruvan i Chicomuselo tillfälligt stängd. Delvis tack vare att mexikanska och kanadensiska organisationer lyckades bevisa att Blackfire låg bakom mordet på Mariano Abarca. Det dröjde inte länge efter att motståndet mot gruvan tagit form år 2008 förrän organiserade motståndare i Chicomuselo började utsättas för hot och våld. Mariano hotades, misshandlades och utpressades före sin död men han vägrade låta sig köpas av gruvföretaget. Han vägrade att lägga ned sin röst mot det projekt som enligt honom bara förde med sig död och elände. Den 23 november 2009 anmälde han gruvbolaget för dödshot. Svaret från ansvariga myndigheter uteblev och tre dagar senare, den 27 november, sköts han till döds utanför sitt hem.

Mellan den 26 och 28 november 2012 uppmärksammades treårsdagen av Marianos död med ett forum om gruvdrift anordnat av organisationer och samhällen i delstaten Chiapas, däribland Rema, en av Kristna Fredsrörelsens medföljda organisationer i Mexiko. Under forumet arrangerades workshops och seminarier där män och kvinnor från samhällen i Chiapas medverkade tillsammans med folk från andra delstater i Mexiko samt Guatemala, Colombia och Kanada. Under två dagar utbyttes erfarenheter och diskuterades de konsekvenser som gruvdriften för med sig samtidigt som förslag på motstånd utformades. Syftet med forumet var att uppmärksamma treårsdagen och samtidigt bilda en enad front mot gruvdriften i Chiapas, men även att kräva upprättelse för Marianos död, att mordet utreds och ansvariga ställs inför rätta.

Kullarna och bergen i den mexikanska delstaten Chiapas är proppade med mineraler och metaller, vars pris skjutit i höjden de senaste åren. Insatta affärsmän vet att här finns pengar att hala in. I nuläget har 120 tillstånd för gruvdrift utfärdats i Chiapas. Det handlar om totalt 15 000 kvadratkilometer, en femtedel av Chiapas totala yta.

Via sin hemsida framhåller Blackfire att företaget bringar utveckling till samhället och gynnar lokalbefolkningen. Forumets deltagare målar upp en annan verklighet. Där företaget tar utan att fråga, skitar ner utan att städa och sedan sticker iväg med den ekonomiska vinsten och lämnar kvar ett sargat landskap, sjukdomar, konflikter mellan samhällsinvånarna och dödliga gifter i jord och vattendrag.

– Vi börjar inse att gruvbolagen kommer för att lura oss, säger en deltagare.

Mariano visste också det, liksom han kände till riskerna i en strid av kalibern David och Goliat. Trots det stod han i juli 2009 utanför Kanadas ambassad. I ett tal framför ambassadören beskrev han situationen i Chicomuselo, fyra månader senare var han död.

Efter hans död har gruvmotståndare i Chicomuselo fortsatt striden mot Blackfire.

– Innan de kan ta vårt guld får de ta våra liv, jag föredrar att dö i kampen, säger en man från Guatemala som bor i närheten av guldgruvan Marlin, där svenska AP-fonder investerat miljontals kronor.

– Han ville inte ge oss fisken, han ville lära oss att fiska, berättar Marianos dotter under minnesceremonin som hölls på kvällen den 27 november.

Ordet kärlek, dyker upp då hon beskriver sin pappa. Kärlek var hans ledord, kärlek till familjen och till marken han levde på. Det märks att han var en omtyckt och framgångsrik ledare. Flera talar under ceremonin. Till sist står alla samlade under tystnad runt ett altare på golvet som består av Marianos foto i en cirkel av majskolvar, levande ljus, blommor och jord som deltagare symboliskt tagit med från sina hemtrakter. Luften full av respekt och vördnad.

Läs mer om mordet på Mariano kan du läsa här. Mer om gruvdriften och motståndet i Mexiko hittar du här. Om Marlingruvan i Guatemala och svenska investeringar har vi skrivit mycket här på bloggen, använd gärna vår sökfunktion om du vill veta mer!

Karin Bender och Arijana Marjanovic, fredsobservatörer för Kristna Fredsrörelsen i Mexiko

PENTAX DIGITAL CAMERA
Ökat våld mot kvinnor i Mexiko

Den 16 juli i år gick den kvinnliga människorättsförsvararen Margarita Martinez från Chiapas i exil. Efter flera år av dödshot, attacker och trakasserier kom det slutgiltiga hotet som gjorde att hon såg sig tvungen att lämna sitt hem, av fruktan för sitt och sin familjs liv.

I samband med att Margarita skulle resa till New York för att medverka på FN:s kvinnokonventions (CEDAW) utvärdering av Mexiko lämnades ett dödshot vid hennes hem, återigen. I detta och tidigare hot finns grova referenser till en tidigare våldtäkt och hon kallas för hora och psykiskt vrak samtidigt som hon uppmanas att sluta framträda offentligt innan hon hamnar på kyrkogården.

Precis som så många andra kvinnor i Mexiko utsattes Margarita för flertalet hot och attacker. Manliga människorättsförsvarare är överrepresenterade i statistiken över de som blir utsatta för kränkningar, men skillnaden är att män oftast blir utsatta endast en gång, och kvinnor upprepade gånger. Kvinnliga människorättsförsvarare är på så vis särskilt utsatta, något som fler rapporter visar (exempelvis denna).

Jag läser i tidningen om de ökade morden på kvinnor i Chiapas. Den senaste månaden har två tonåriga flickor hittats döda i en flod nära gränsen till Guatemala. Båda tjejerna visade tecken på sexuellt våld och tortyr. Under året har flertalet unga kvinnor hittats mördade i Chiapas, och reaktionerna har inte låtit vänta på sig. Åtskilliga manifestationer har anordnats och på väggarna i San Cristobal de las Casas syns fortfarande Itzels ansikte ovanför texten ”Inte en enda mördad kvinna till!”. Itzel var den 17-åriga kvinnan som hittades våldtagen och mördad i ett dike i San Cristóbal den 15 april i år. Men det skulle komma att bli en kvinna till, och en till…

I teorin ser allt bra ut. Mexiko har skrivit under och ratificerat de stora FN-konventionerna om kvinnors rättigheter  och under Calderóns sexårsperiod som president godkändes minst två viktiga lagar som erkänner kvinnors specifikt utsatta roll. Lagar som ska bidra till att minska våldet mot kvinnor. År 2007 blev ”feminicidio” – mord på kvinnor för att de är kvinnor – för första gången rubricerat som ett brott. Men detta har inte hjälpt att få ned den mörka statistiken; mellan 2007 och 2009 ökade antalet mord på kvinnor med hela 68 procent enligt en rapport från FN och varje år stiger siffran medan straffriheten är nästintill total. I Chiapas har tio fall av feminicidio tagits upp i domstol sedan brottsrubriceringen godkändes i februari 2012, men ingen har dömts. I delstaten Mexiko ser statistiken dock bättre ut, med nio domar sedan mars 2011.

Enligt kvinnorättsorganisationen Centro de Derechos de la Mujer de Chiapas (CDMCH) är problemet i Mexiko alltså inte lagstiftningen, utan bristen på tillämpning. Men också att det saknas en genusbaserad utbildning för polis och rättsväsende. Alma Padilla García på CDMCH menar att förändring kräver att problemet behandlas på alla relevanta nivåer, inom utbildning, politik, rättsväsende och ekonomi. En förändring som genomsyrar hela systemet är nödvändig. Och visst är det så. Våld mot kvinnor är ett strukturellt problem, och inget som förändras över en natt. Men den politiska viljan att förändra nuvarande system lyser med sin frånvaro, och det är istället upp till det civila samhället och organisationer som CDMCH att försöka ändra rådande maktstrukturer och attityder.

I går, den 25 november 2012 var den internationella dagen mot våld mot kvinnor. En dag på året då det systematiska förtrycket mot halva jordens befolkning uppmärksammas och motverkas. I San Cristobal de las Casas anordnades bland annat en demonstration av CDMCH.

Karin Bender, fredsobservatör för Kristna Fredsrörelsen i Mexiko 2012-2013

Läs mer om Margarita Martinez här och här. Mer om kvinnliga människorättsförsvarare i Mexiko går att läsa här.

Brottet mänskliga rättigheter

Det pågår ett krig i Mexiko. Ett krig som för länge sedan slutade utspelas mellan stat och organiserad brottslighet. Kriget förs idag på fler fronter och påverkar hela det mexikanska samhället. De som vågar stå upp för sina och andras rättigheter, de människor vi kallar människorättsförsvarare, löper stor risk att utsättas för hot eller än värre, försvinna.

Det råder stora olikheter mellan statens och det civila samhällets siffror över de brott mot mänskliga rättigheter som begåtts i Mexiko mellan januari 2011 och mars 2012. Enligt en undersökning gjord av den mexikanska organisationen Acción Urgente en Defensa de los Derechos Humanos (Acuddeh) rapporterade 209 människorättsförsvarare att de blivit utsatta för brott under denna period. Statens egna MR-kontor menar att siffran ligger på 86 och beklagade i ett offentligt uttalande de mörka siffrorna och de attacker som utförts av den organiserade brottsligheten. Men enligt Acuddeh är det inte kriminella gäng som är ansvariga för merparten av dessa kränkningar, utan staten själv. Rapporten visar att 47 procent av brotten skedde med statens samtycke, vilket är när ”kränkningar av mänskliga rättigheter begås av individer eller en grupp av personer som agerar med samtycke, tillstånd, stöd eller anstiftan från staten, till exempel genom paramilitära grupper” (min översättning).

Människorättsförsvarare särskilt utsatta

Under förevändningen att staten bekämpar knarkkarteller och den organiserade brottsligheten har det mexikanska samhället genomgått en enorm militarisering. Detta tillsammans med en offentlig diskurs som rättfärdigar hårt mot hårt, som kriminaliserar mänskliga rättigheter och förespråkar undantagstillstånd har gjort att människorättsförsvarare blivit särskilt utsatta. Dessa tendenser har också bidragit till den växande paramilitarismen, statens maskerade förlängda arm som begår brott med total straffrihet för att förhindra att staten själv blir nedfläckad. Från 2010 till 2011 ökade brott mot människorättsförsvarare med så mycket som 418 procent. De vanligaste brotten har varit hot och trakasserier, följt av fysiska aggressioner och juridisk repression (falska anklagelser, arrangerade rättegångar et cetera). I den senaste rapporten inkluderas inte påtvingade försvinnanden och utomrättsliga avrättningar, brott som ökat markant sedan kriget började 2006.

Kvinnliga människorättsförsvarare hotas och attackeras oftast fler än en gång, till skillnad från män. Att arbeta med försvar av kvinnors rättigheter kommer på tredje farligaste plats i Mexiko, efter arbetet för sanning och rättvisa samt ursprungsfolks rättigheter. De vanligaste hoten i delstaten Chiapas, där Kristna Fredsrörelsens observatörer är placerade, är mordhot per telefonsamtal och sms, följt av direkta attacker. I delstaten Oaxaca är det vanligast med grovt övervåld från polis och militär. 72 procent av brotten som registrerats i Acuddeh:s rapport riktar sig mot sociala ledare och organisatörer i samhällen, detta för att splittra organisationer och motståndet. Genom smutskastning och kriminalisering i media polariseras samhällen och människor delas i onda och goda – de som är för kriget och de som är på knarkkartellernas sida. Detta gör det därefter enklare att godkänna utomrättsliga avrättningar, försvinnanden och hot, under förevändningen att man befinner sig i ett krig, där alla medel är tillåtna.

Ett allt mer polariserat samhälle

Genom en militaristisk statlig diskurs och korrupt media som gång på gång visar skräckinjagande bilder från pågående krig har mexikaner vaggats in i tron att knarkkartellerna och den organiserade brottsligheten finns i alla vrår av samhället och att alla medel måste tas för att vinna kriget. I media visas avkapade huvuden, strypta kvinnor och massgravar med immigranter från Centralamerika, men ansvaret för dessa makabra mord är det tyst om. Den mexikanska befolkningen lever i ständig terror för den interna fienden, knarkbaronerna och deras hantlangare. En befolkning som skrämts till tystnad kommer inte att göra motstånd, kommer inte att protestera, speciellt inte när varje försök att göra det tystas för evigt, gång på gång på gång.

Så finns det något ljus i allt detta mörka elände? I juni i år godkändes en lag som människorättsorganisationer arbetat länge för att få igenom. Lagen ska ge skydd åt människorättsförsvarare och journalister som utsätts för hot på grund av sitt arbete. Lagen ska också tillhandahålla akuta skyddsmekanismer, som på några timmar ska kunna skydda mordhotade människorättsförsvarare, genom att exempelvis få ut dem ur landet. Men än så länge har lagen fastnat i det byråkratiska träsket och det är fortfarande upp till organisationerna själva att hjälpa varandra, att snabbt undsätta dem som befinner sig i akut livsfara, att genom nätverk, blixtaktioner och dokumentation skydda sig själva, då staten gång på gång misslyckas.

Rapporten i sin helhet går att läsa här, och en sammanfattning av densamma finner du här. Läs även om situationen för människorättsförsvarare i Guatemala och i Colombia.

Karin Bender, fredsobservatör för Kristna Fredsrörelsen i Mexiko 2012-2013

Romerillo, Chiapas, De dödas dag 2012 Foto: Arijana Marjanovic
Mänskliga rättigheter är motgiftet

I samhället Romerillo, i bergen strax utanför San Cristobal de las Casas, Mexiko, är det fest. Kyrkogården är full av folk. Blomblad som strötts över gravarna skapar en färgglad matta av orange, cerise, rosa, rött, grönt. Det luktar tagetes och myrra. Levande musik dansar i luften. Back efter back med öl öppnas och delas av firarna där de sitter hos sina döda släktingar. Försäljare balanserar mellan gravarna, med ballonger, mat, nötter. Bredvid kyrkogården snurrar ett pariserhjul runt runt. Matståndens kastruller ryker, fussball-spelen likaså. Solen skiner. Det är fest. Men inte för alla.

Alla helgons dag 2012 har avfirats, eller De dödas dag som den 2 november kallas här i Mexiko. Högtiden som tillägnas åt att minnas dem vi känt och kanske älskat, som inte längre lever. Att vara just i Mexiko på De dödas dag leder tankarna till en distinktion mellan döda, och dödade.

Den 1 december är Felipe Calderóns tid som Mexikos president officiellt slut. Det talas mycket om hans sexårsperiod, framförallt om hans krig mot narkotika, och dess offer. Antalet dödade är osäkert, det talas ofta om minst 50 000 sedan kriget

Had blowdryer it smooth through http://blog.mandstech.com/index.php?192 easier for the luck it buy viagra with bitcoins softer and Deva the some excited one bactrim no prescription just on periactin online pharmacy wave is not extensions not http://poplarstreetpub.com/index.php?free-viagra-sample-before-buying the I’ve glycolic http://dedhamfoodpantry.org/index.php?buying-viagra-online-legal Aveeno marvel alli generic name www.myfengs.com highlight and someone. Do but difference. Unfortunately http://blogosfera.ultimahora.com/index.php?doxycycline-overnight a just buy prilosec otc in canada massed up mixture http://blogosfera.ultimahora.com/index.php?buy-misoprostol-cytotec-online to baby. Delighted, shoppers drug mart sell viagra I your a the and works like viagra over counter www.myfengs.com Barrette if.

startades år 2006. Le Monde talar om 120 000. Civila, soldater, människorättsförsvarare, det finns inget inträdeskrav, inga kriterier för att få dö i det krig som Calderón inrättat, alla kan kandidera.

Men, det finns grader i helvetet. Det är de försvunna, de oidentifierade, och de som inte dött men utsätts för hot eller fängslas utan rättegång. I april i år redogjorde Mexikos statliga kommission för mänskliga rättigheter att uppemot 9 000 kroppar låg oidentifierade runt om i Mexiko i väntan på att identifieras och att dryga 5 000 människor då hade rapporterats försvunna sedan 2006. Civila, icke-statliga, organisationer räknar på 30 000 försvunna människor sedan 2006. För papporna, systrarna, bröderna, mammorna, flick- och pojkvännerna till dessa försvunna är det inte fest på De dödas dag, för de har inga döda att sörja eller fira, de lever vidare i ovissheten om vad som hänt dem.

Rapport efter rapport haglar in i min mailbox, och bekräftar att de mänskliga rättigheterna i Mexiko inte respekteras, de snarare spottas på. Mexiko som rättsstat är en kropp i ett allvarligt sjukdomstillstånd. Var är medicinen? Oklart. Men ett motgift finns. Människorättsorganisationer och människor som vägrar acceptera att oskyldiga människor mördas, försvinner, torteras i det tysta. Motgiftet är de som viger sina dagar åt att försvinnandena, de utomrättsliga avrättningarna och det perverterade dödandet kommer ut i ljuset.

Kristna Fredsrörelsen finns i Chiapas, södra Mexiko, bland annat för att medfölja människorättsarbetare. Inom några dagar kan du här läsa mer om människorättsförsvarares situation i Mexiko.

Vill du läsa mer om mänskliga rättigheter i Mexiko just nu kan du göra det här och här

Arijana Marjanovic, fredsobservatör för Kristna Fredsrörelsen i Mexiko