toppbild mexiko 2016
M_120915_Chicomuselo_KB
Guld och gröna skogar?

Det råder vattenbrist på landsbygden i Guatemala och Chiapas. Många familjer har inte nog med vatten för en dag. Samtidigt använder gruvdriften i området cirka 25 000 liter vatten i timmen för att framställa guld och silver. Ett ounce guld, cirka 28 gram, säljs idag för 1540 dollar. Men endast fem procent av de utländska gruvbolagens vinstintäkter stannar i Guatemala. Kvar blir förgiftade vattendrag och kroppar fyllda av cyanid. Välkommen till den uppochnervända världen.

Biskop Alvaro Ramazzini

Biskop Alvaro Ramazzini

”Vad är det för värld vi lämnar efter oss till våra barn?” – frågan ställs av Álvaro Ramazzini, biskop i Huehuetenango, Guatemala. Han har precis berättat för cirka 400 åhörare om Marlingruvan och i tre punkter sammanfattat varför han är motståndare till gruvdrift: för den förgiftar, den förstör och den splittrar samhällen. Utsläppen av cyanid kan stanna i vatten och jord i över 100 år och är extremt giftigt. De enorma mängder vatten som används vid framställningen av guld har lett till att grundvattnet börjar sina. Familjer och grannar har slutat prata med varandra, det sociala nätet är sprucket, försvunnet. Allt handlar om vilka som är för och vilka som är emot gruvan.

Den 15 september var Kristna Fredsrörelsens observatörer i samhället Chicomuselo, Chiapas, på ett forum om gruvdriften i Mexiko. Det var här som Mariano Abarca Roblero mördades den 27 november 2009. Han var motståndare till gruvan i länet som ägs av det kanadensiska företaget Blackfire. Han utsattes för hot ett flertal gånger innan sin död, och anställda på gruvan tros vara ansvariga för mordet, men straffrihet råder, ingen har dömts för brottet. Kristna Fredsrörelsen medföljer det nationella nätverket Rema, som samlar organisationer från hela landet som kämpar mot gruvdriften och där Mariano var medlem.

Foto: Karin Bender

Till forumet var biskop Ramazzini inbjuden hedersgäst. Andra medlemmar i paneldiskussionen var Rurik Hernández från organisationen FAO, Frente Amplio Opositor (medlem i Rema) som pratade om gruvdriften i norra Mexiko. Det finns idag 26 000 tillstånd för utvinning av metaller i hela Mexiko och 80 procent av alla gruvbolag är kanadensiska, men investerare kommer från hela världen. Även från Sverige, där AP-fonderna investerat nästan 300 miljoner kronor i Goldcorp, som äger gruvan Marlin i Guatemala och många gruvor i norra Mexiko.

Sist ut att prata var advokaten Javier Balderas som är engagerad i arbetet mot ett kalkbrott, strax utanför San Cristobal de las Casas. Enligt statliga uppgifter led 47 procent av alla barn i området av andningssvårigheter år 2010, på grund av de dynamitsprängningar som görs var åttonde dag. Skolan har fått byggas om efter att väggarna spruckit efter skalven. De organiserade i samhället har fått motstå tuffa konfrontationer med olika myndigheter.

Fredsobservatörerna på plats. Foto: Karin Bender

Att vara motståndare till gruvdrift i Mexiko och Guatemala är att vara motståndare till enorma ekonomiska intressen, och därför är det också förenat med fara. Mariano Abarca Roblero är inte den enda som råkat riktigt illa ut. Bara i år har två gruvmotståndare i delstaten Oaxaca mördats och många medlemmar i Rema har mottagit hot för det arbete de utför. Men som biskop Ramazzini sade ”om staten inte försvarar vårt gemensamma bästa, vem ska göra det? Jo folket. Det är bara folkets fredliga motstånd som kan stoppa det monster vi kallar utvinningsindustrin”. Organisering är nyckelordet i försvaret av naturresurser, och därför är Remas arbete väldigt viktigt, då de för samman människor med liknande erfarenheter inte bara från Mexiko utan även från andra länder – för att lära av varandras kamper och på så vis förstärka motståndet.

Senaste uppdatering: I måndags, två dagar efter forumet, gick 200 beväpnade gruvanhängare in i samhället Las Flores i Chicomuselo och tvångsförflyttade 45 familjer, förstörde deras hus och avfyrade skott. Flera personer uppges skadade och kidnappade och människorättsorganisationer fruktar nu att händelserna är kopplade till forumet som sågs som en provokation från gruvmotståndarnas sida. Delstatspolisen fanns på plats nära samhället men ingrep inte. Uppföljning kommer vid mer information.

Biskop Álvaro Ramazzini var maj månads människorättsförsvarare på Kristna Fredsrörelsens hemsida. Här och här kan du läsa mer om Marlingruvan i Guatemala och de svenska investeringarna, och här hittar du mer texter om mordet på Mariano.

Karin Bender, fredsobservatör för Kristna Fredsrörelsen i Mexiko 2012-2013

Många blev en i Mexiko

En grupp bestående av åtta fredsobservatör blev två när vi skiljdes åt i Antigua i Guatemala efter påsk. Fyra åkte till Chiapas i Mexiko, medan fyra blev kvar i Guatemala. Den sista veckan i augusti blev vi alla återigen en enda grupp, när vi återförenades på vårt mittmöte i San Cristóbal de Las Casas i Chiapas, Mexiko.

Mittmötet blev ett kärt återseende och vi fick möjlighet att berätta både om höjdpunkter och lågvattenmärken som vi har varit med om. Bland mycket annat fick vi höra varandras berättelser om loppor, amöbor och en av oss kunde till och med skryta med att ha mött en obstinat ko som behagat förskansa sig i fredsobservatörernas kök i ett av de samhällen som medföljs i Mexiko.

Med på mötet fanns även vår lokala koordinatör Mikael Lindgren samt Sara Rooth och Aron Lindblom, våra båda programsekreterare från kansliet, som kom hela vägen från Sverige. Sent på onsdagkvällen, när vi var mitt uppe i att leka charader, fick vi fint besök av Maria Guerra. Maria är lokal koordinatör för Kristna Fredsrörelsen i Colombia, och hon höll ett mycket uppskattat föredrag om hur de arbetar där.

Fredsobservatörerna lyssnar engagerat på Maria berätta om erfarenheterna från Colombia. Foto: Mikael Lindgren

Fredsobservatörerna lyssnar engagerat på Maria berätta om erfarenheterna från Colombia. Foto: Mikael Lindgren

Tillsammans hade vi en oerhört intensiv vecka fylld med intressanta diskussioner om hur de båda projekten utvecklas. I Mexiko har Kristna Fredsrörelsen under våren arbetat intensivt med projektutveckling och att utvidga sitt kontaktnät. Nätverkandet är ett långsiktigt och tidsödande arbete som kommer att fortsätta under hösten. Redan dagen efter att mittmötet avslutades åkte några av våra kollegor till Mexiko City för att ha möte med bland annat FN:s högkommissionär för mänskliga rättigheter och svenska ambassaden.

I Guatemala ingår vi som en del av paraplyorganisationen ACOGUATE som styrs av medlemsorganisationerna gemensamt. Även där verkar vi för att påverka projektet så att det anpassas till de nya utmaningar som vi möter i vårt arbete med att skydda människorättsförsvarare. Efter mittmötet åkte Maria och Sara med oss tillbaka till Guatemala från Mexiko för att träffa resten av ACOGUATE men även andra svenska organisationer, MR-organisationer och svenska ambassaden.

Nu har en grupp alltså återigen blivit två och en spännande höst med många nya utmaningar väntar oss i både Guatemala och i Mexiko. Nästa gång vi förenas är i februari för att ta avsked av Centralamerika och ta med våra upplevelser hem till Sverige.

Pernilla Nordvall, fredsobservatör för Kristna Fredsrörelsen i Guatemala 2012-2013

Alberto Patishtán och den outtröttliga kampen för frihet

Det är en häftig känsla att se folket strömma in på torget, hundratals, kanske upp till tusen människor tar sig under slagord och banderoller in mot katedralen. Banderollerna visar foton på en man, och bland skriken hörs hans namn, gång på gång, ”frihet för Alberto Patishtán”!

Idag, den 4 september, anordnade den katolska rörelsen el Pueblo Creyente (ungefär det troende folket) en pilgrimsfärd genom San Cristóbal som slutade med en mässa i den stora katedralen på torget, till förmån för Alberto Patishtáns frihet.

Ni som följer Kristna Fredsrörelsens blogg vet vid det här laget vem Patishtán är. Han är en politisk fånge, fängslad och dömd för ett brott han inte begått och i år har det gått tolv år sedan han berövades sin frihet. Den 26 juli skedde ett litet framsteg och Alberto flyttades tillbaka från högriskfängelset i Sinaloa, norra Mexiko, där han suttit sedan oktober förra året, till fängelset i San Cristóbal.

Det var tack vare påtryckningar från såväl det nationella som internationella civila samhället som gjorde detta möjligt. Sedan april i år har den senaste kampanjen för Albertos frihet pågått, och runt om i världen har människor engagerat sig för hans frihet. I veckan presenterade människorättscentret Frayba och Albertos advokat en ny strategi. Nu vill man att Mexikos högsta domstol ska erkänna Patishtáns oskuld, och genom blixtaktioner vill man att så många personer som möjligt skriver till domstolen för att detta ska bli verklighet.

Vid ett möte med FN:s kontor för mänskliga rättigheter förra veckan tog Kristna Fredsrörelsens representanter upp fallet Patishtán. Vi fick då frågan: Det måste finnas hundratals Patishtán i Mexiko, varför all denna uppmärksamhet runt honom? Det är en bra fråga, och det stämmer att det finns alldeles för många oskyldigt dömda i Mexikos fängelser. Så varför väcker fallet Patishtán så starka känslor? Hur kommer det sig att folk från New York till Prag, från Barcelona till Buenos Aires går man ur huse och protesterar, skickar brev till mexikanska myndigheter, anordnar stödfester och på andra sätt verkar för hans frihet?

Jag träffade Alberto i fängelset tillsammans med en kollega söndagen den 26 augusti och efter det besöket är det inte längre svårt för mig att förstå. Det är något visst med Alberto, något som gör att folk vill vara nära honom. Han skrattar ofta och hjärtligt, visar varje människa i hans närhet värme, tar sig tid. Vi var cirka åtta personer som besökte Alberto på söndagen, som är besöksdag, och några hade tagit med sig gitarrer. Gång på gång sjöng de sången om fågeln från sydöst som blivit berövad sin frihet och tagen till norr, men som nu är tillbaka, och om hoppet som aldrig får lämna oss, länge leve Alberto Patishtán. Vi tillbringade ett antal timmar inne på fängelset, drack kaffe och spelade kinaschack, en av fångarna rappade för oss, ackompanjerad av vänner utifrån, och ganska snabbt glömde jag att jag befann mig inne på ett fängelse. Tills det blev dags att gå. Alberto och hans vänner, alla organiserade i La Voz del Amate (El Amates röst), organisationen som startades av Patishtán inne i fängelset 2006 vill ta i hand och säga hejdå. En man kramar om min kollega Aron och ber honom att fortsätta kampen, att inte ge upp hoppet, samt att han ska hälsa sin familj. Vi ses snart igen säger vi och alla tackar för att vi kom, det glittrar i deras ögon och leendena är stora. Men när jag går tillbaka ned mot entrén känner jag tårar fylla mina ögon. Plötsligt är det så tydligt vad som skiljer oss från dem, något jag tror vi ofta glömmer bort att uppskatta, något så ovärderligt som friheten.

Du kan också göra en skillnad för Alberto. Klicka på länken nedan och fyll i ditt namn och tryck på skicka. Det är inte svårare än så, men kanske gör det att vi så småningom får dricka kaffe med Alberto utanför fängelsets murar.

Skriv under blixtaktionen för Alberto Patishtáns frihet här (på spanska).

Karin Bender, fredsobservatör för Kristna Fredsrörelsen i Mexiko