toppbild mexiko 2016
Hot och attacker intensifieras i San Marcos Avilés

Hoten fortsätter och intensifieras mot de civila medlemmarna i zapatiströrelsen i samhället San Marcos Avilés. Det berättar de själva i ett videomddelande riktat till det internationella civilsamhället. Du kan bidra till att stoppa förföljelsen genom att skriva under detta upprop riktat till Mexikos president Felipe Calderón och Chiapas guvernör Juan Sabines.

[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=rY-8CBt3Vkg]

Kristna fredsrörelsen medföljer San Marcos Avilés och fredsobservatörerna var i samhället så sent som i maj i år och kunde notera att den humanitära situationen för de civila medlemmarna i zapatiströrelsen är kritisk och att kränkningarna av den personliga säkerheten fortsätter vara extremt påfrestande.  Delar av deras mark är fortfarande ockuperad av den partilojala kollisionsgruppen, deras skörd och husdjur blir ofta stulna och de har fortfarande inte fått varken ersättning eller upprättelse för tvångsavhysningen och plundringen av deras egendom år 2010. Den mentala terrorn mot de medföljda är extrem eftersom hot om ännu en tvångsavhysning och kidnappning fortsätter och intensifieras i en oroande takt. Förföljelsen började när de civila zapatisterna år 2010 byggde en autonom skola för sina barn.

I videon berättar San Marcosborna sjäva om svårigheterna de har fått utstå på grund av sin organisering och förföljelsen de genomlever dagligen. De ber det internationella civilsamhället att sprida budskapet om deras situation och agera för att deras mänskliga rättigheter ska försvaras. De skickar även riktade hälsningar till kvinnor, politiska fångar och ursprungsfolk i alla länder.

Efter videons offentliggörande intensifierades hoten. Den partilojala kollisionsgruppen hotade med att kidnappa ledarna och återigen tvångsavhysa de civila zapatisterna.

Rörelsen för rättvisa i El Barrio, den andra kampanjen i New York, har startat en global kampanj som heter ”Globalt eko till stöd för zapatisterna: Frihet och rättvisa för San Marcos Avilés och Francisco Sántiz López”, där organisationer från hela världen deltar. Kraven är bland annat:

  • Omedelbart slut på alla mordhot, verbala och fysiska trakasserier, och hot mot de civila zapatisternas egendom och välmående från de partilojala medlemmarna av ejidon San Marcos Avilés.
  • Försvar av liv och säkerhet för de civila zapatistmedlemmarna i San Marcos Avilés.
  • Respekt för de civila zapatisternas oavhängiga rätt till autonomi som ursprungsfolk, i enighet med ILO-konventionens paragraf 169 och FN:s deklaration om ursprungsfolks rättighter, båda signerade av Mexikos regering.

Du kan bidra genom att skriva under detta upprop riktat till Mexikos president Felipe Calderón och Chiapas guvernör Juan Sabines, vilka ansvarar för att skydda våra medföljdas rättigheter eftersom staten är skyldig att garantera sin befolknings personliga integritet och säkerhet. Hjälp också gärna till att sprida San Marcosbornas budskap på internet, via filmvisningar eller offentliga möten.

Adi Musabasic, fredsobservatör för Kristna Fredsrörelsen i Mexiko

Beredda att dö för sin mark

”Enda sättet de får oss härifrån är i kistor”, sade den gamle mannen. En kvinna stämde in: ” här stannar jag, här dör jag för min mark – vad som än händer, jag är inte rädd”.

Det hade hunnit bli mörkt i det lilla samhället Salvador Allende, beläget i Montes Azules, de blåa bergen, långt inne i Lacandonadjungeln. Hit hade jag och min kollega från Kristna Fredsrörelsen kommit tillsammans med 12 andra organisationer och observatörer. I två dagar hade vi varit på väg, färdats med lastbil och vandrat i över fem timmar genom den täta djungeln. Syftet med vår resa var att dokumentera människorättskränkningar i tre samhällen i Lacandonadjungeln, samt dokumentera att de inte skadar marken och djungeln utan istället skyddar den. Anledningen? Staten vill avhysa dem, köra iväg dem från den mark de bebott i över trettio år, för att istället bygga ekoturismprojekt i området. Detta strider mot ett antal rättigheter, bland annat den om att ursprungsfolk måste rådfrågas innan sådana beslut tas, samt rätten till mark och ett värdigt liv.

Välkomnande i Salvador Allende

Välkomnande i Salvador Allende

Landkonflikterna i Lacandonadjungeln går mycket långt tillbaka i tiden och ett stort antal intressen slåss om det mest bördiga och artrika området i hela Mexiko. De tre samhällena vi besökte, Salvador Allende, Rancheria Corrozal och San Gregorio har genom avtal med Lacandonafolket fått tillgång till den mark de nu odlar och bebor. Samtliga samhällen är mycket små och nästintill totalt självförsörjande, det enda som de köper utifrån är kläder, skor, machetes och medicin. Under de fem dagar jag spenderade i de tre samhällena fick jag se odlingar av majs, bönor, chili, tomater, bananer, sockerrör och frukter jag aldrig hört talas om. Alla tre samhällen har ett litet antal mjölkkossor, som endast används som ekonomisk säkerhet. Skulle något hända någon av invånarna säljer de en ko för att ha råd med flygtransport till sjukhuset.

Staten har nämligen stängt de kliniker som fanns i samhällena och det är svårt att få tillgång till medicin, trots att detta är något staten ska garantera sina invånare. Enligt de boende i Salvador Allende är detta ett medel för att tvinga familjerna att flytta. De har erbjudits löjligt låga summor pengar för att flytta på sig, men som en av de boende från Corrozal sade: ”vi vill inte ha regeringens pengar, vi vill att de erkänner vår rätt till vår mark. De som har gett sig av till staden med pengar har förlorat sina traditioner och vanor. Här stannar vi, det finns inget annat val, vi kommer att ge vårt liv för denna mark”.

Här beskrivs hållbar odling

Här beskrivs hållbar odling

Regeringen anklagar också de boende för att förstöra djungeln och i nya lagar står att marken endast får användas till turism (!). Men under vår vistelse kunde vi se att de tre samhällena, som alla är organiserade i bondeorganisationen ARIC ID, har lärt sig hållbara odlingssätt, de bränner inte marken som många andra samhällen utan låter marken vila mellan odlingsperioderna.

I det sista samhället vi kom till, San Gregorio, har statliga helikoptrar flugit nära över husen många gånger och invånarna är mycket rädda. Men fast beslutna att stanna, de har gjort planer på var de ska gömma sig uppe i djungeln om dagen för avhysningar kommer. ”Om staten kommer hit och försöker få bort oss kommer de att minnas oss som det nya Acteal eller Viejo Velasco” (massakrer i Chiapas 1997  och 2006).

Hela observationsmissionen i San Gregorio          Kristna Fredsrörelsens representanter Adi och Karin innan hängbron

Under min oförglömliga resa till Lacandonadjungen fick jag träffa inspirerande människor vars ordförråd inte innehåller frasen ge upp, ett folk som känner en genuin koppling till moder jord och som lever i harmoni med naturen. De saker jag fick se och känna under den resan kommer aldrig att lämna mig. Efteråt frågade jag mig själv varför de inte kan få vara i fred, de skadar ingen och de tar hand om jorden.  Men som vanligt i Chiapas, och i övriga Mexiko och världen, går ekonomiska intressen och vinningar allt som oftast före människors rätt till ett värdigt liv. Att starta nya gynnsamma ekoturismprojekt i området väger tyngre än dessa människors liv, det är den bistra sanningen.

På vägen tillbaka flög vi över sjön Miramar

På vägen tillbaka flög vi över sjön Miramar

Kristna Fredsrörelsen och de andra 12 organisationerna skrev efter vistelsen i djungeln mellan 29 april och 4 maj en rapport om läget i de tre samhällena. Vi kommer att följa utvecklingen i samhällena och fortsätta rapportera här på bloggen under året.

Karin Bender, fredsobservatör för Kristna Fredrörelsen i Mexiko 2012-2013