toppbild mexiko 2016
Presidentval i all ära – på den mexikanska landsbygden styr invånarna själva

När jag åkte ut till det lilla samhället Cruztón fyra dagar innan valet var det med mycket förväntningar på vad som skulle hända den 1 juli. I stan hade det varit total valfrossa månaden innan valet och även jag hade blivit smittad. Varje dag fikar jag med en ny kille från samhället och får en lång pratstund. Naturligtvis är jag mycket intresserad av deras syn på valet. Men ingen av de vi medföljer bryr sig speciellt mycket om valet. Ingen stödjer något parti och ingen tänker rösta i valet. ”Politikerna är alla korrupta” säger en yngre kille. ”Det är ingen skillnad på partierna. De är alla likadana” säger en annan. Är de bara vanligt röstskolk undrar jag för mig själv. Är de ointresserade av vad som händer i omvärlden och låter bli att vara med och påverka när de får chansen?

Men inte ens lilla Cruztón har undgått valyran. De politiska partierna har kommit ända hit för att valkampanja. Det är stor show när de kommer berättar de medföljda. De sätter upp en scen med ett enormt ljudsystem. Musiken dånar hela dagen och de 50 unga och snygga valarbetarna dansar och ler när de inte delar ut presenter till Cruztónborna. Det är imponerande spektakel. En man med djup radioröst berättar hur partiet kommer att förändra böndernas liv om de kommer till makten. Han lockar ut byborna från sina hem med presenter. De delar ut socker, färgglada t-shirts, paraplyer och kalendrar med kandidatens porträtt. De delar också ut gödningsmedel, bekämpningsmedel och laminat för att reparera tak. Det är dyra och åtråvärda saker. Men då måste man lova att rösta på partiet. Man måste skriva under på det och även lämna en kopia på sin legitimation. Men de som vi medföljer skriver aldrig under något. De är med i ”den andra kampanjen”. De är välorganiserade och har en annan vision för sina liv än de politiska partierna.

De berättar för mig att kandidaten från partiet PRI, som kom och delade ut socker till familjerna, är kommunens stora markägare. Hans familj äger omfattande sockerplantage. De skämtar om att han har ett imponerande affärssinne. Att först sälja sitt socker till partiet för att sedan köpa röster med samma socker. Han är väldigt smart. Jag börjar inse att det ligger väldigt konkreta argument bakom den vaga och arga kritiken mot hela det politiska etablissemanget.

En äldre man berättar för mig hur de brukade gå i timmar till San Andrés år 1996 för att stödja ursprungsfolkens och böndernas rörelse i dialogen som ledde fram till San Andrés-avtalet. Han berättar lugnt och sansat, nästan likgiltigt, om myndigheternas svek. Hur de lovade mycket men aldrig levererade. Hur de i sista stund förändrade avtalet så att det urvattnades helt. ”Regeringen tog oss aldrig på allvar. De vill ha tillbaka oss i fattigdom och slaveri” När han var ung levde han på samma plats men i livegenskap på storgodset som ägdes av en man från Mexiko city. Det är det han kallar slaveri, att leva i fattigdom och arbeta stenhårt på fälten utan att få del av skörden. Att vara mindre värd.

Till slut organiserade de sig för att återta makten över sina liv. De vill leva sina liv med värdighet, inte bli trampade på och utnyttjade av de mäktiga i stan. För fem år sedan tog de tillbaka marken intill samhället. Tillgång till mark är fundamentalt. Det är grunden för ett värdigt och självständigt liv fritt från beroende av de mäktiga i stan. Regeringen hade skickat horder av poliser för att stoppa dem.

En medelålders kvinna bjuder hem mig för att visa videofilmen från dagen då de återtog marken. I videon är hon den första att ge svar på tal när de tågar ut på fältet och blir stoppade av en poliskedja. Det är främst kvinnor som möter poliserna. Hon har väldigt klart för sig varför hon tågar ut och utmanar polisen. Den heliga jorden tillhör dem som bor på den. De har rätten att bruka den och leva av den. De vill vårda den så att deras barn också kan leva av den så som deras förfäder gjorde. Mark säljer man inte.

Vi sitter en lång stund efter filmen och pratar. Tårgasen och batongslagen i videon har gjort intryck på oss observatörer men visade också tydligt att Cruztónbornas önskningar krockade med statens intressen. Hon säger att regeringens intresse är att sälja marken till de rika och de utländska bolagen. De respekterar inte jorden och de respekterar inte ursprungsfolken som vill leva av den traditionsenligt. Berget under Cruztón är dessutom rikt på guld som staten gärna vill ska expoateras. Det hela är olika pusselbitar i regeringens så kallade Plan Mesoamerica som implementeras bit för bit. Alla partierna för en liknande politik i den här frågan. ”Regeringen förtrycker oss hela tiden” flikar hennes man in. ”Först tog de marken ifrån oss så att vi inte kunde ge mat till våra barn. Sedan slog de på oss och nu hotar de med att bura in oss. Det är politikerna som styr, men de skickar polis och militär och sedan rentvår de sina händer”.

Det är också därför de inte röstar. Men däremot satsar de på att nätverka med andra samhällen och organisationer och ömsesidigt hjälpas åt för att ta tillbaka och försvara sin värdighet. De lyckades till slut återta marken. Tackvare internationella observatörer som var på plats och dokumenterade myndigheternas övergrepp byggdes det snabbt upp ett stort politiskt tryck som tvingade regeringen att dra tillbaka trupperna. Och de fortsätter att nätverka och utbilda sig, självständigt och oberoende. De förfinar sina jorbrukstekniker och provar att producera nya produkter för att sälja i grannbyarna. Men var och en viker av en dag i månaden åt att sitta i vaktkuren och titta ut över de vackra gröna slätterna så att de är beredda ifall poliserna och militären skulle komma tillbaka. De måste försvara sin livsstil som är ständigt hotad. Och de blir glada när vi observatörer kommer förbi och håller sällskap för de vet att utan den internationella medföljningen hade de aldrig vunnit sin mark och sin frihet.

Nyheterna om valresultatet nådde Cruztón flera dagar efter valet. För de människorätts- och demokratirörelserna i städerna slutade valet i ett antiklimax. PRI, partiet som styrde Mexiko med järnhand i 71 år med ett litet uppehåll de senaste två mandatperioderna återtog makten med hjälp av sin makt över medierna, valinstitutionerna och billigt köpta röster. Men Cruztónborna tog det med ro. De för sin politik i vardagen och skapar själva förändringarna som de vill se. De har redan gjort sitt val. Till att styra dem valde de sig själva.

Adi Musabasic, fredsobservatör för Kristna Fredsrörelsen i Mexiko

När de som ska skydda dig är dem du fruktar mest

Tänk dig att du blir väckt mitt i natten av att någon slår in dörren till ditt hus. Att ett tjugotal hårt beväpnade människor tar sig in i ditt hus, riktar vapen mot dig och dina barn och vägrar ge dig svar på frågorna Vad vill ni? Vad har jag gjort?

Detta hände Adolfo Guzmán, Margarita Martinez och deras två barn den 8 november 2009 i Chiapas, Mexiko. Männen som tog sig in i deras hus var civilklädda poliser. Då Margarita och Adolfo inte fick något svar på varför detta hände, varken från dessa poliser eller ifrån myndigheter följande dagar, anmälde de händelsen. Kort därefter började dödshoten komma.

De första hoten var skriftliga. Lappar med texter som ”dra tillbaka anmälan nu”, ”ert hus är övervakat, ta hand om era barn”, ”död, död död”, och ” ha en God Jul, det kommer bli er sista” har lämnats vid familjens hem under loppet av två år. Men det skulle inte sluta vid skriftliga hot.

Den 25 februari 2010 är Margarita på väg för att hämta sin son i skolan när hon blir indragen i en skåpbil och får en svart plastpåse över huvudet. Hon blir sedan slagen i ansiktet och på kroppen av vad som tros vara ett skjutvapen. Till sist blir hon våldtagen. Övergreppet sker 36 timmar innan en rekonstruktion av händelserna den 8 november ska äga rum, som del av vittnesmål i den rättsliga processen. Efter detta får Margarita och hennes familj så kallade speciella skyddsåtgärder beviljade från interamerikanska kommissionen för mänskliga rättigheter. Detta betyder att den mexikanska staten måste garantera familjens säkerhet. Familjen får därför polisskydd dygnet runt samt kameror uppsatta utanför huset.

Men den 24 november 2010 sker det som inte ska kunna ske. Efter ett möte med högkommissionären för mänskliga rättigheter på FN går Margarita till ett kafé i centrala San Cristobal de las Casas. Hennes polisvakt väntar utanför medan hon dricker en kaffe och läser tidningen. När hon går ut från kaféet är polismannen borta. Hon går ett kvarter för att leta efter honom när en skåpbil kör upp bredvid henne och en maskerad man ger henne ett hotbrev, klassiskt med utklippta bokstäver från tidningar. Hon uppmanas lämna detta brev till människorättscentret Frayba, Kristna Fredsrörelsens närmsta samarbetspartner och det center som hjälpt Margarita och hennes familj under åren. Under pistolhot tvingas hon sedan ta sig till kyrkogården, där hon “snart kommer att förenas med sina döda anhöriga”. Margarita lyckas därefter skaka av sig männen och tar sig springande till Frayba. Vart tog Margaritas polisvakt vägen? Enligt honom lämnade han aldrig dörren till kaféet.

Ytterligare ett hot kom i skriftlig form den 20 oktober 2011 och lämnades under familjens bil i garaget som vaktades av polis. Hotet riktades till Adolfo och det stod ungefär ”det finns ingen rättvisa, det är bättre att du håller käften annars kommer du försvinna. Vi är lagen och vi är skyddade. Död, död, död”. Det senaste hotet var också ett skriftligt dödshot riktat till Margarita och lämnades i familjens blomsteraffär. I hotet görs referenser till attacken och våldtäkten 2010 och det står också att om Margarita offentliggör brevet kommer hon att försvinna eller mördas. Hon uppmanas lämna landet. Hotet togs emot den 30 juni 2012, fyra dagar efter att Kristna Fredsrörelsens observatörer haft möte med Margarita och Adolfo.

Vad händer med en människa som gång på gång utsätts för sådana här obeskrivligt hemska övergrepp? Som gång på gång blir sviken av de som ska vara där för att skydda dig? Vad händer med en människa som inser att de som helst av allt vill skada dig är de som du vänder dig till när du blivit utsatt för orättvisor? Jag har träffat Margarita och Adolfo. Det som händer är att hela livet skakas om och vänds helt upp och ner. Det som händer är att den ständiga rädslan och terrorn man till en början upplever övergår i en likgiltighet, och tankar på döden känns snarare som en befrielse.

Adolfo arbetade tidigare på organisationen Enlace CC som arbetar med lokal utveckling och främjandet av ekonomiska, kulturella och sociala rättigheter, främst med bönder och ursprungsfolk. Tillsammans med andra hade han anmält högt uppsatta politiker i Chiapas för korruption samt börjat utreda ett fall av beskjutningar mot migranter. Det är detta som tros ligga bakom attackerna mot Adolfo och Margarita, samt att de fortsatt anmäla alla hot och attacker som de utsatts för. Att förövarna gått så hårt åt Margarita är en typisk strategi som används flitigt i både krig och fred, konflikterna utspelas på kvinnors kroppar och de hot och attacker som kvinnor utsätts för är ofta könsspecifika. Genom att bryta ned hela familjestrukturen och skapa ett konstant tillstånd av rädsla och terror vill förövarna skrämma Adolfo och Margarita till tystnad.

Sedan den första händelsen 2009 har Adolfo blivit av med sitt jobb, och på grund av polisskyddet har det varit svårt att hitta ett nytt arbete. Många av familjens vänner har sagt upp kontakten. Deras liv har förändrats, antagligen för alltid. Många organisationer lyfte fallet till en början men efter att åren gått och inga framsteg gjorts i processerna har allt färre personer fortsatt att uppmärksamma familjens situation. Varför går ni inte i exil, frågar många. Men Adolfo och Margarita är övertygade om att problemen inte kommer lösas av att de flyttar till ett land där de inte talar språket, där de antagligen inte kommer få jobb och där de kommer känna sig ännu mer ensamma. Trots snart tre år av ett liv i ständig rädsla och ovetskap finns fortfarande en vilja att kämpa, de vill inte ge upp, den tillfredsställelsen är de inte beredda att ge sina förövare och de vars order dessa lyder.

Karin Bender, fredsobservatör för Kristna Fredsrörelsen i Mexiko 2012-2013

Skriv på RedTDT:s blixtaktion efter senaste hoten:
http://redtdt.org.mx/d_acciones/d_visual.php?id_accion=211

Efter hoten i november 2010 gjorde Kristna Fredsrörelsen en blixtaktion för Margarita och Frayba. Läs mer här: http://fredsobservatorerna.wordpress.com/2010/11/30/agera-nu-allvarliga-hot-mot-frayba/

I den senaste rapporten från Frayba om tortyr i Chiapas går det att läsa mer om Margarita och de attacker hon utsatts för (spanska):  http://www.frayba.org.mx/archivo/informes/120608_info_final.pdf

Kristna Fredsrörelsens fredsobservatörer kommer att fortsätta samtal med Margarita och Adolfo under året och kommer eventuellt påbörja medföljning.

Valfusk i Mexiko – protester i Sverige

I kölvattnet efter valet i Mexiko talas det om röstköp, valfusk och försvunna röstsedlar. Nu växer protesterna både i Mexiko och världen och i Sverige har demonstrationer arrangerats för att uppmärksamma händelserna.

Dagen efter valet uppgav valtvåan, Andrés Manuel López Obrador, på en presskonferens att fler än 3 000 oegentligheter registrerades hos valmyndigheten IFE.

– Vi kommer att ogiltigförklara valet och kräva en revidering av resultatet, uppgav López Obrador på konferensen.

När alla röster räknats efter söndagens val, med ett valdetagande på 62 procent, stod det i onsdags klart att Enrique Peña Nieto från partiet PRI blir landets nya ledare. Med 38 procent av rösterna vann han mot Andrés Manuel Lòpez Obrador som med 32 procent för andra valet i rad snubblade på målsnöret.

– Uttrycken i samhället har tagit ny fart genom ungdomarnas röster. Jag delar deras ambitioner och förstår deras krav, jag vill också ha ett nytt land, sade Peña Nieto i sitt segertal, som en kommentar till den växande studentrörelse som krävt demokratiska val och en objektiv valbevakning.

Köpta röster?

Han nekade emellertid att närvara vid den tv-sända debatt som ungdomar i den fredliga proteströrelsen #YoSoy132 för dryga två veckor sedan kallade de fyra kandidaterna till. Hans stol gapade tom och frågorna som rörelsen dirigerat till honom lämnades obesvarade.

Peña Nietos parti, den Institutionaliserade Revolutionens Parti (PRI) återupptar makten efter tolv års paus. Innan de förlorade valet år 2000 hade PRI, i folkmun kallade dinosaurierna, styrt Mexiko i 71 år.

Men på vissa håll puttrar missnöjet redan. Demonstrationer arrangeras runt om i landet och på sociala webforum dyker video efter video upp, med en gemensam nämnare: valfusk. I ett  inslag på tv-kanalen Telesur syns människor köa utanför en livsmedelsbutik för att använda de presentkort med valörer på motsvarande mellan 50 och 5 000 svenska kronor som de i tv-inslaget menar att de fått av PRI-representanter, i utbyte mot röster.

Veckor före valet, under parollen “vi vill ha riktig demokrati” organiserade #YoSoy132-rörelsen manifestationer mot valfusk och uppmanade till transparens i valprocessen. Rörelsen har smittat av sig utanför Mexikos gränser.

Demonstrationer i Sverige

I fredags, den 6 juli arrangerades solidaritetsdemonstrationer runtom i Sverige. Ramón Medina flyttade från Mexiko till Sverige för två år sedan, han var medorganisatör till demonstrationen i sin nuvarande hemstad, Göteborg.

– Från mexikaner för mexikaner. Vi ser att landet är i en svår situation och vi vill uttrycka vårt stöd för våra mexikanska landsmän. Vi vill att de ska veta att de inte är ensamma och att världen och mexikaner i hela världen har ögonen på Mexiko och vet vad som händer, säger Ramón Medina.

Dagen efter demonstrationerna i Sverige hölls en omfattande manifestation i regi av #YoSoy132. Manifestationen genomfördes på Mexiko Citys frihetssymbol, torget Ángel de la Independencia. Utlandsmexikanerna vill med systeraktionen i Sverige visa sitt missnöje och engagemang från andra sidan Atlanten.

– Vi vill kräva ett svar på de typer av förtryck, våld och oegentligheter som utfördes i valprocessen den 1 juli, uppger Ramón Medina.

Arijana Marjanovic, fredsobservatör för Kristna Fredsrörelsen i Mexiko