toppbild mexiko 2016
Millenniemål – ett misslyckande?

”Regeringen vet inte det folket vet, ciudades rurales må vara hållbara i teorin men inte i verkligheten”. Mannen som har ordet fortsätter beskriva sin historia om hur det är att leva i de uppbyggda tätorterna, hur han blivit tvungen att flytta och hur många med honom som känner sig lurade och besvikna på regeringens löften.

I en vackert belägen lokal lite utanför stan sitter min kollega och jag på ett informationsmöte om ciudades rurales (ordagrant översatt: ”landsbygdsstäder”). Omkring oss sitter ett hundratal andra åskådare och lyssnar på panelen bestående av tre män boende i dessa landsbygdsstäder. De beskriver en i taget hur deras mänskliga rättigheter blivit direkt påverkade av flytten, hur deras livskvalitet och levnadsvillkor på olika sätt förändrats radikalt efter att de blivit förflyttade från sina samhällen. Det löfte om ett nytt liv som regeringen gett dem med arbete, bättre boende och högre levnadsstandard har lämnat dessa män och många med dem skuldsatta, arbetslösa och vilsna med en känsla av att ha förlorat sina rötter.

I september 2009 invigdes, i Chiapas, Mexiko, världens första ciudad rural. Ciudades rurales är en strategi för att möta kriterierna i FN:s millenniemål, ett initiativ för att bland annat utrota extrem fattigdom.

Ciudades rurales är de nya tätorter som privata företag bygger i Chiapas med stöd av den mexikanska staten. Tanken med dessa är att man istället för att tillhandahålla tjänster såsom utbildning och hälsovård ute i de spridda samhällena, förflyttar dess befolkning dit servicen finns. Städerna karakteriseras av små färgglada betonghus liggande tätt intill varandra längst med betongbeklädda gator. Där finns skola, sjukhus och en eller annan livsmedelsaffär. Enligt staten och president Felipe Calderón kommer dessa tätorter leda till ekonomisk och mänsklig utveckling.

Denna lösning på fattigdomen har starkt kritiserats av de människor som tvingas flytta, liksom individer och organisationer i det civila samhället. Kritikerna menar att det bakom regeringens huvudsakliga anledning till att förflytta befolkningen för att förbättra deras levnadsförhållanden gömmer sig  privata ekonomiska, liksom politiska och statliga intressen. Dessa dolda intressen bidrar till berövande av folkets mark, inte sällan rik på naturresurser och ofta utan deras samtycke.

Regeringen använder sig av förevändningen riskprevention. De menar med detta att marken där människorna bor är ett riskområde och att regeringen inte längre kan garantera tillhandahållandet av tjänster på deras hemort. Med dessa argument börjar befolkningen att lämna sitt territorium utan att riktigt ha rådfrågats eller informerats i förväg. Frågor har uppkommit gällande riskpreventionen, om det är ett reellt motiv eller en perfekt ursäkt för att kunna förflytta människorna från deras värdefulla mark.

En av männen i panelen tar upp sin stad Nuevo Juan de Grijalva som ett exempel på de spekulationer kring regeringens dolda motiv och inblandning. I november 2007 blev hans hemort Juan de Grijalva totalförstört av ett ras. Den officiella anledningen var en naturkatastrof, att berget rasat på grund av de senaste månadernas kraftiga skyfall. Mannen i panelen menar dock att befolkningen hade hört explosioner innan raset och några dagar tidigare sett ”vita okända män på hästar” patrullera området. Denna oro kring regeringens inblandning återfinns i ett antal rapporter kring ämnet ciudades rurales som skrivits av olika människorättsorganisationer i Mexiko. I en rapport utgiven i maj 2012 av organisationen La red por la paz en Chiapas tas vittnesmålen om explosionerna upp och även det faktum att regeringen redan dagen efter katastrofen hade lösningen förberedd, ciudades rurales. Detta i kombination med gruvdriften i området och den attraktiva marken som staden Juan de Grijalva låg på gör det svårt för kritiker att tro att allt bara var ett sammanträffande.

”Affärsverksamheten gynnar regeringen men inte oss”, så beskriver en av männen i panelen sina arbetsmöjligheter. Han säger att de betalat ett dyrt pris i och med flytten. Självständigheten som marken gett dem i form av arbete och mat på bordet byts ut mot ofriheten av att vara beroende av olika kommersiella och ineffektiva odlingsprojekt. Den höga arbetslösheten tvingar folk att resa eller gå långa sträckor dagligen för att bruka sin mark, andra veckopendlar för att kunna klara de långa och dyra resorna. Männen beskriver hur de gått från att vara oberoende till att ha blivit klienter till stora företag.

Den nya boendesituationen beskrivs även den som en ekonomisk förlust. Hyra och el måste betalas och husen är för små,  cirka 30 kvadratmeter, för familjerna som i snitt består av fem personer. Detta bidrar till att vissa familjer måste investera pengar för att bygga ut. Husen ligger så tätt inpå varandra att djurhållning, av till exempel höns, inte är möjlig, vilket i sin tur bidrar till att de måste köpa ägg. Platsbristen och de dåligt planerade köken gör det även svårt för familjerna att laga sin basföda tortilla då dessa bakas över öppen eld. De betongbyggda husen och gatorna i kombination med det regniga klimatet medför att städerna ofta blir översvämmade.

Trots alla motgångar beskriver männen att de har hoppet kvar men att de måste fortsätta motivera folk att kämpa för rättvisa och livskvalitet. ”Många av de som flyttat var inte tillräckligt informerade, de förstod inte vad de gav sig in på eller vad de skrev under.”

Med motiveringen att utrota fattigdomen och öka människors levnadsstandard har projektet ciudades rurales berövat människor det viktigaste av allt, sig själva. För många av människorna som berörs av ciudades rurales är marken grundläggande för deras identitet. I och med förlusten av sin mark förlorar de även sitt värde som individer, sin kultur, sitt sätt att leva, sitt sätt att arbeta och bruka jorden och sättet de förhåller sig till naturen och omgivningen.

Regeringen vet inte det folket vet, ciudades rurales må vara hållbara i teorin men inte i verkligheten.

Liv Teruel Johannesson, Fredsobservatör för Kristna Fredsrörelsen 2012-2013

Farligt vara kvinna i Mexiko

I Mexiko är det livsfarligt att försvara mänskliga rättigheter, speciellt för kvinnor. Enligt en rapport från FN:s särskilda rapportör för människorättsförsvarare (MR-försvarare) är Mexiko andra landet efter Colombia där flest hot, inklusive mordhot, riktats mot MR-försvarare.

I ett samhälle där diskriminering och våld mot kvinnor är normaliserat kan det uppfattas provocerande att som kvinna jobba med mänskliga rättigheter då det bryter den traditionellt accepterade identiteten av att vara kvinna. I delstaten Chiapas, i april i år, blev en kvinnlig MR-försvarare attackerad av en taxichaufför då hon var på väg till sitt jobb, hon lyckades fly. Två dagar senare, i samma stad, San Cristobal de las Casas, hittades sjuttonåriga Itzel Janet Méndez Pérez kropp, våldtagen, sönderslagen och med inälvorna utanför kroppen.

Mexiko präglas av svag demokrati och en omfattande social och ekonomisk ojämlikhet. Hög  straffrihet råder i landet, och att kräva rättvisa anses som ett angrepp mot maktordningen. Statliga maktinstitutioner och de factomakter som organiserade kriminella grupper, konservativa grupper, beväpnade grupper, paramilitärer,  transnationella företag, mediakoncerner och politiska partier utpekas som de vanligaste av förövarna mot kvinnliga MR-försvarare och deras organisationer i Mexiko. Inte sällan skyddas förövarna av officiella makthavare.

Försvar av de mänskliga rättigheterna kriminaliseras och förtal och vanrykte används flitigt för att tysta kvinnliga MR-försvarare. I media likställs försvaret av mänskliga rättigheter med försvar av kriminella. MR-försvarare utmålas som en fara för samhället och för landets ekonomiska utveckling. I en kultur av våld och straffrihet är landets mediaarbetare lovliga måltavlor. I en artikel på Reportrar utan Gränsers hemsida utmålas Mexiko, bland Afghanistan, Pakistan och Somalia, som ett av de farligaste länderna för journalister. Men, att uttala sig offentligt om kränkningar som begås på mänskliga rättigheter är riskfyllt. På grund av Mexikos höga siffra av mördade journalister avstår många kvinnliga kommunikatörer sitt arbete av rädsla för övergrepp.

Sexuellt våld är en vanlig metod för att tysta kvinnliga MR-försvarare, i form av hot eller handling. Hot om sexuellt våld, direkt eller mot MR-försvararnas döttrar är vanliga. Hoten sker via telefon, skrifligt et cetera. MR-försvarares underkläder har ibland tagits ut ur kvinnornas bostäder, rivits sönder, fläckats och lämnats synliga med ett tydligt budskap.

Mellan 2010 och 2011 dokumenterades åtta mord på kvinnliga MR-försvarare i Mexiko. Fem mord på kvinnliga journalister har rapporterats.

Josefina Reyes anmälde mexikanska armén för övergrepp på hennes kamp mot knarkhandeln, i januari 2010 mördades hon. Hennes familjemedlemmar har bland annat utsatts för hot, mördats, och/eller utsatts för påtvingat försvinnande och senare hittats döda.

Marisela Escobedo mördades i december 2010 för att hon krävde ansvriga makthavare på upprättelse för mordet på sin dotter. Dagen efter dotterns död sattes familjeföretaget i brand och hennes svåger försvann för att några timmar senare hittas död.

De två journalisterna Ana Maria Marcela Yarce Viveros och Rocio Gonzalez, mördade i augusti 2011, den grova sexuella tortyr deras hittade kroppar påvisade är djupt oroande.

I inget av fallen har förövare ställts till rätta.

Enligt ett frågeformulär så svarade en övervägande majoritet av 50 tillfrågade kvinnliga MR-försvarare att nationell och internationell solidaritet och medföljning var en önskvärd och nödvändig åtgärd för att uppnå skydd och återgång till liv och arbete efter våld.

Rapporten i sin helhet går att läsa här.

Arijana Marjanovic, Fredsobservatör för Kristna Fredsrörelsen 2012-2013