toppbild mexiko 2016
Internationella dagen mot våld mot kvinnor

Under dagarna två har kvinnors rättigheter och framförallt rätten till ett liv utan våld uppmärksammats i San Cristobal, Mexiko. Detta på grund av den Internationella dagen mot våld mot kvinnor som firas världen över just denna dag, den 25 november.

Den internationella dagen mot våld mot kvinnor instiftades av FN:s generalförsamling 1999 men har uppmärksammats av kvinnor världen över sedan det första feministiska forumet i Latinamerika och Karibien som ägde rum i Bogotá, Colombia 1981. Då bestämdes att den 25 november skulle vara en dag för att uppmärksamma den situation kvinnor lever i och det våld som de dagligen utsätts för. Bakgrunden till datumet kommer av att tre systrar och politiska aktivister, systrarna Mirabal, mördades denna dag 1960 i Dominikanska Republiken, av dåvarande diktator Trujillos styrkor.

Gruppövning under stormötet

Gruppövning under stormötet

Igår, den 24 oktober, höll centret för kvinnors rättigheter i Chiapas (Centro de Derechos de la Mujer en Chiapas) stort sammanträde på ett autonomt universitet utanför San Cristóbal. Till mötet kom cirka 65 kvinnor och åtta män för att tillsammans prata om hur situationen ser ut i samhällena och hur man kan organisera sig för att möta de konflikter som uppstår. Kvinnor från hela Chiapas pratade om hur viktigt det är att försvara Moder Jord och marken de lever och arbetar på. Autonomi och självförsörjning var ett genomgående tema och det största problemet i samhällena idag är enligt kvinnorna delstatsregeringen och staten och deras så kallade hjälpprogram. Det finns en oerhörd misstro mot staten bland dessa kvinnor. En deltagare uttryckte sig så här:

– Förut trodde vi att det bara handlade om politik och vem som hade makten, allt vi behövde göra var att rösta för att få en förändring. Nu vet vi att allt bara är lögn, lögn, lögn.

Andra problem som diskuterades var de allt större odlingarna med afrikansk palm samt att staten nyligen beslutat att det är tillåtet att odla genmanipulerad majs i Mexiko. Kvinnor i alla åldrar medverkade under mötet och var alla rörande överens om att en fortsatt organisering är nödvändig för att kunna försvara sina rättigheter och sin mark. En kvinna från Chiapas högland var entusiastisk och sade:

– Jag tycker om att kämpa. Och om vi inte kämpar så kommer vi somna, och vem vet vad som kommer hända med oss då?

Ungefärlig översättning: Det värsta med våldet är inte att man dör av det, utan att man tvingas leva med det

Ungefärlig översättning: Det värsta med våldet är inte att man dör av det, utan att man tvingas leva med det

Våld mot kvinnor i Mexiko tar sig många uttryck; från de hundratals ouppklarade morden i Ciudad Juárez, till nekandet av kvinnors rätt till mark i bland annat Chiapas. Morden på kvinnor i Juárez är kanske det mest extrema våldet, men nekandet av kvinnors rätt till mark är också våld. När kvinnor inte har äganderätt till mark har de heller ingen rösträtt på bymöten och ställs således utanför beslutsfattandet. Att inte äga mark gör också att de går miste om det som gör dem oberoende från staten, dvs möjligheten till självförsörjning. Det är alltså ett systematiskt våld som ytterligare spär på patriarkala strukturer och gör kvinnor beroende av sina män eller fäder och i förlängningen även av staten.

Idag fredag tågade cirka 150 kvinnor genom San Cristóbal i protest mot den mexikanska staten, mot imperialismen och våldet mot kvinnor. På torget gavs sedan en presskonferens där kvinnorna krävde att regeringen och storföretag slutar stjäla mark och att man börjar respektera Moder Jord samt kvinnors rättigheter.

Karin Bender, fredsobservatör för Kristna Fredsrörelsen 2011-2012

Vardagen som organiserad

Mauricio har en häktningsorder mot sig och för några år sedan bröt sig maskerade väpnade män in i hans hem för att leta efter honom. Hoten från väpnade grupper och polis kommer efter att Mauricio tillsammans med andra invånare återerövrat mark som testamenterats till dem, men som de fortfarande aldrig officiellt haft i besittning. Trots papper på att marken tillhör dem har dessa dokument aldrig erkänts av myndigheterna och militär och polis har vid flera tillfällen försökt tvångsförflytta dem. I samband med återerövringen för fyra och ett halvt år sedan, anslöt sig många av invånarna till den nationella folkrörelsealliansen La Otra Campaña (den Andra Kampanjen) som lanserades av zapatisterna 2005.

Skymningsutsikt. Foto: Zofie Bengtsson

Skymningsutsikt. Foto: Zofie Bengtsson

Situationen i samhället är idag lugnare men rädslan för övergrepp finns fortfarande kvar bland många vi talat med.

 – Det påverkar mitt liv, jag är försiktig speciellt när jag åker in till stan. Om fel personer får syn på mig kan jag bli gripen, säger en av de organiserade som precis som Mauricio har en häktningsorder utfärdad mot sig.

Att vara organiserad i den Andra Kampanjen fungerar som ett skyddsnät anser många. Flera uttrycker även att observatörernas närvaro i samhället utgör ett starkt stöd i vardagen.

– Många vet att det finns observatörer här och jag tror att det är därför polisen inte kommit tillbaka. Jag känner mig tryggare nu och kan arbeta för att försörja min familj, säger en annan invånare.

Kvinnorna i samhället har spelat en viktig roll i de organiserades kamp för sin mark. När polisen satte upp ett läger på marken för att skrämma bort invånarna var det en grupp kvinnor som konfronterade  och försvarare samhällets rättigheter till marken. I byn finns även flera kvinnogrupper, bland annat ett kvinnokooperativ bestående av fyra kvinnor som träffas flera gånger i veckan för att göra bröd som de sedan säljer.

– Vi vill ha en egen inkomst och visa att man kan överleva utan hjälp från regeringen. För det mesta säljer vi brödet här men ibland åker vi in till stan där de betalar mer, säger en av kvinnorna från kooperativet.

Bakning på gång. Foto: Zofie Bengtsson

Bakning på gång. Foto: Zofie Bengtsson

En annan kvinnorgrupp är beslutsfattande och består av kvinnor tillhörande den Andra Kampanjen. Gruppen samlas en gång i månaden och möter även upp med kvinnogrupper från andra närliggande samhällen samt organisationer i San Cristóbal.

– Vi organiserar oss för att göra vår röst hörd och för att kämpa för våra rättigheter som kvinnor. Kvinnor från alla generationer finns representerade i gruppen. Min dotter är intresserad av att delta så hon brukar representera mig när vi åker in till San Cristóbal, berättar en av de organiserade kvinnorna.

När man talar med personer i samhället där vi senast medföljde framgår det tydligt hur viktig organisationen och kooperativen är för dem. Från andra organisationsmedlemmar hittar de styrkan att, trots motgångar, orka fortsätta kämpa för att förbättra sin situation.

Obs. Mauricio är ett fingerat namn.

Zofie Bengtsson, fredsobservatör 2011-2012

”Mexiko fortsätter att vara ett av världens farligaste länder för journalister”

Som en reaktion på de senaste dagarnas attacker mot medier i Mexiko har Amnesty International uppmärksammat den utsatta situationen för journalister i landet. Förra tisdagen blev tidningen Siglo de Torréon i norra Mexiko utsatt för ett attentat då okända män tände eld på en bil utanför huvudingången och skott avlossades mot byggnaden. Tidningen har även tidigare utsatts för attentat liksom flera andra medier i området. För två veckor sedan tog sig beväpnade män in på kontoret för tidningen El Buen Tono i Veracruz och förstörde utrustning och tände eld på kontoret. I delstaten Zacatecas håller myndigheter på att utreda försvinnandet av två tidningsbud som varit försvunna sedan en vecka tillbaka efter att de rapporterat till kollegor att de blivit förföljda av polis. Den mexikanska nyhetstidningen La Jornada menar att attentaten mot medianläggningar har ökat de senaste åren och enligt tidningen har det skett 23 attacker sedan oktober 2005.

Amnesty International, Kommitéen för skydd för journalister (El comité para la Proteccion de los Periodistas) liksom flera andra organisationer fördömer händelserna och uppmanar staten att ta till strängare och effektivare åtgärder för att skydda journalister i deras arbete.

Enligt siffror från den statligt finansierade Nationella komissionen för mänskliga rättigheter (Comisión Nacional de  Derechos Humanos) har 74 journalister blivit mördade i Mexiko sedan år 2000 och ytterligare 13 stycken saknas fortfarande. Bara i år har åtta journalister fått sätta livet till. FN:s särskilda rapportör för yttrandefrihet Frank la Rue menar därför att Mexiko är det farligaste landet på den amerikanska kontinenten för jornalister och det femte farligaste landet i världen.

Men trots det höga antalet attacker emot journalister blir i princip inga av dessa brott uppklarade och straffriheten fortsätter. Den våldsamma situationen har lett till att många tidningar av rädsla valt att inte skriva om brott, korruption och osäkerheten i landet. Javier Zuñiga, särskild rådgivare för Amnesty International, menar att denna självcensur hos tidningarna undergräver yttrandefriheten i många delar av Mexiko. Amnesty International vädjar därför till den mexikanska staten att visa att hot och våld mot medier inte tolereras och att de skyldiga måste ställas inför rätta.

Malin Kullmar, fredsobservatör för Kristna Fredsrörelsen 2011-2012

Ytterligare två politiska fångar släppta efter hungerstrejk

Igår den 15 november kl. 17:00 på eftermiddagen släpptes ytterligare två politiska fångar,  Andrés Núñez Hernández och José Díaz López, från CERSS nr. 5 fängelset utanför San Cristóbal de las Casas. Anledningen till frisläppandet uppges vara gott uppförande samt deltagande i utbildning och arbete innanför fängelsets murar.

För några dagar sedan kom även nyheten att Alberto Patishtán för första gången sedan han flyttades till ett högsäkerhetsfängelse i Sinaloa, nu fått ta emot besök. De som besökte Patishtán den 8 november var hans dotter Maria Gabriela Patishtán, den f.d. politiska fången Sacario Hernández Hernández som blev fri efter en hungerstrejk 2008, samt Cecilia Santiago Vera representant för en solidaritetsrörelse för politiska fångar i Chiapas.

Besökare till Alberto Patishtán. Foto: Sipaz

Besökare till Alberto Patishtán. Foto: Sipaz

Det var natten till den 20 oktober som Patishtán utan förvarning förflyttades från CERSS no. 5 fängelset utanför San Cristóbal de las Casas till det federala högriskfängelset CEFERESO no. 8 i Sinaloa i norra Mexiko. Vid förflyttningen hade hungerstrejken som Patishtán deltog i pågått i 22 dagar. Myndigheternas hantering av Patishtán har kritiserats starkt av internationella och nationella människorättsorganisationer då det inte finns någon juridisk klarlagd grund till förflyttningen.

I ett pressmeddelande låter besökarna meddela att Patishtán fortsatte sin fasta tills den 31 oktober. Hans hälsa och syn har försämrats kraftigt sedan flytten, han har inte fått tillgång till sin ögonmedicin och han sitter i en isoleringscell 23 timmar om dygnet. Trots de fysiska och psykiska påfrestningarna uppges Patishtán ännu vara vid gott mod och hälsar till alla som stöttar honom i sin kamp för frihet.

Zofie Bengtsson, fredsobservatör 2011-2012

Läs mer om de politiska fångarna och Alberto Patishtan:

http://fredsobservatorerna.wordpress.com/2011/11/09/politiska-fangar-avbryter-hungerstrejk/

http://fredsobservatorerna.wordpress.com/2011/10/31/agera-nu-politiska-fangars-liv-i-fara-i-mexiko/

http://fredsobservatorerna.wordpress.com/2011/10/23/myndigheter-reagerar-pa-de-politiska-fangarnas-hungerstrejk/

Nya dödshot mot mexikanska människorättsaktivister

Den 9 november 2011 kom ett mail till den mexikanska MR-organisationen Comité Cerezo där flera av medlemmarna hotas till livet. Detta är dock inte första gången; under de tio år som gått sedan Comité Cerezo bildades har så många som tretton mordhot tagits emot.

Comité Cerezo är en familjeorganisation som grundades efter att bröderna Alejandro, Héctor och Antonio Cerezo Contreras häktats på tvivelaktiga grunder år 2001 och därefter torterats i fängelset. Bröderna var oskyldigt anklagade för att ha placerat bomber på tre olika banker i Mexiko City och för att kämpa för deras frigivning bildade syskonen Francisco och Emilia solidaritetsorganisationen Comité Cerezo.

Två månader efter att bröderna häktats mördades deras advokat, Digna Ochoa y Placido, ett fall som förblivit olöst. Alejandro släpptes efter tre år och Héctor och Antonio efter sju och ett halvt, mycket tack vare påtryckningar från Comité Cerezo. Därefter har arbetet fortsatt, och hoten likaså. Mordhot mot Francisco, Emilia och Alejandro 2006 ledde till speciella skyddsåtgärder från interamerikanska kommissionen för mänskliga rättigheter.

Under 2011 kom Comité Cerezo ut med en kontroversiell rapport angående människorättskränkningar i Mexikodär man anklagar staten för att föra ett krig mot den egna befolkningen, och inte mot knarkkarteller och organiserad brottslighet som är den officiella förklaringen till kriget. I rapporten menar man att Mexiko förvandlats till en terrorstat där man under förevändningen att man befinner sig i ett krig mot knarket lättare kan utöva en medveten strategi för kontroll över den egna befolkningen, särskilt de som motsätter sig staten och de intressen den skyddar. Oförklarliga försvinnanden, tortyr, antal politiska fångar och utomrättsliga avrättningar har ökat konstant sedan kriget mot knarket började 2006. Dessa terrormetoder används enligt Comité Cerezo för att skrämma befolkningen till passivitet.

Kristna Fredsrörelsen har i flera år arbetat nära Comité Cerezo. Under våren 2011 besökte Héctor Cerezo Contreras Sverige och Kristna Fredsrörelsen och senast i september hälsade en representant från KrF på organisationen i Mexiko City. I det senaste hotet den nionde november riktas mordhot mot alla ovan nämnda medlemmar plus Héctors två år gamla son.

Héctor Cerezo Contreras på besök i Stockholm i våras

Héctor Cerezo Contreras på besök i Stockholm i våras

Flertalet blixtaktioner har utfärdats efter det senaste mordhotet mot Comité Cerezo, för att stödja dem och deras fortsatta arbete till stöd för de mänskliga rättigheterna, skriv på här (spanska): http://www.redtdt.org.mx/d_acciones/d_visual.php?id_accion=169

Läs mer om den senaste rapporten från Comité Cerezo här på bloggen: http://fredsobservatorerna.wordpress.com/2011/11/10/terrorstaten-mexiko/

Karin Bender, fredsobservatör för Kristna Fredsrörelsen 2011-2012