toppbild mexiko 2016
Dyster utveckling för de mänskliga rättigheterna i Mexiko

Två år efter att människorättssituationen i Mexiko utvärderats i rapporten Universal Periodic Review (UPR) av FNs råd för Mänskliga Rättigheter (UNHRC))  kommer mexikanska Red de Todos los Derechos med en utvärdering av den mexikanska statens respons på rekommendationerna i UPR-rapporten. Utvärderingen visar att trots vissa legislativa framsteg så har den mexikanska regeringen inte uppfyllt sin skyldighet att arbeta för ett samhällsklimat som respekterar  de mänskliga rättigheterna.

Enligt rapporten som kom ut  i juni 2011, har det gjorts vissa framsteg i den mexikanska lagstiftningen gällande de mänskliga rättigheterna men det är emellertid inget som haft någon effekt på varken straffriheten eller diskrimineringen av utsatta gruppper (t.ex. kvinnor, ursprungsbefolkningar och migranter). Det finns också en skarp kritik mot att det inte heller finns tillräckligt med utrymme för det civila samhället att påverka utformningen, genomförandet och utvärderingen av de demokratiska processerna.

Den ökade militära närvaron som varit del av President Calderóns strategi mot knarkkriget, har lett till att brotten mot mänskliga rättigheterna ökat då många anmälda brott begås av just militären. Trots påtryckningar från internationella organ och domar i den Interamerikanska Domstolen för Mänskliga Rättigheter har den mexikanska regeringen varit ovillig att ändra de lagar som reglerar den militära jurisdiktionen och att möta det internationella samfundets krav på rättvisa och gottgörelse. Regeringen har inte heller vidtagit åtgärder för att skapa en miljö som främjar utövandet av yttrandefriheten och som skyddar människorättsförsvarare och journalister.

Serie av människorättsbrott i konfliktdrabbade San Sebastian Bachajón

Enligt den aktuella MR-rapporten handlar de flesta människorättsövergreppen om kränkningar av ursprungsbefolkningens rättigheter, kränkningar vid försvarandet av naturresurser eller anmälningar av brott begångna av militärer. I ljuset av utvärderingen finns ett av KrFs medföljningsställen, ett samhälle i en av Chiapas största ejidos San Sebastian Bachajón, där människorna utsatts för alla ovannämnda människorättskränkningar. Konflikten som pågår här utspelar sig mellan regeringstrogna och zapatistsympatisörer tillhörande den Andra Kampanjen (La Otra Campaña) och handlar om kontrollen av ett betalbås till vattenfallen i Agua Azul, ett av Chiapas främsta turistmål. Oroligheterna blossade upp i början av februari när anhängare från den Andra Kampanjen blev vräkta från betalbåset och följande dag greps 117 personer från den Andra Kampanjen. I början av april tog Andra Kampanjen anhängarna under dramatiska former tillbaks kontrollen för att nästa dag förlora den igen då 800 poliser återtog entrén. I mars släpptes 5 av de 10 politiska fångarna men 5 sitter fortfarande fängslade.

KrFs samarbetspartner, männskorättscentret Frayba, identifierar 9 mänskliga rättigheter som staten brutit mot i konflikten i San Sebastian Bachajón. Bland dessa begicks ett flertal vid gripandet av de 117 gripna zapatistsympatisörerna då dessa aldrig fick tillgång till en advokat, en kvalificerad tolk samt blev hotade av delstatspolisen och fick utstå trakasserier från de myndighetsanställda som hanterade ärendet. MR-rapporten menar vidare att ursprungsbefolkningarnas rätt till konsultation av projekt rörande deras samhällen inte följs i praktiken. San Sebastian Bachajón ligger i en attraktiv del av Chiapas där regeringen och delstatsregeringen planerar omfattande turism- och infrastrukturprojekt. Projekten har kritiserats för att det inte funnits en dialog med ursprungsbefolkningarna som berörs av de nya projekten då de inkräktar på deras mark. De invånare vi talat med är bl.a. rädda för vad som kommer att hända med deras odlingsmarker när bl.a. den nya motorvägen mellan San Cristobal och Palenque ska byggas.

Militariseringen av allmän säkerhet har lett till många kränkningar av mänskliga rättigheter på civilbefolkningen och enligt Red de Todos los Derechos MR-rapport ökade brottsanmälningarna mot militären med mer än 100 % under de tre första åren under President Calderóns administration. Personer som vi talat med under medföljningen i samhället i San Sebastian Bachajón menar att den höga militära närvaron som präglar vägen nedanför samhället fått vissa medlemmar av Andra Kampanjen att vilja lämna organisationen på grund av rädsla för militära kränkningar. De boende säger vidare att vår närvaro utgör ett moraliskt stöd då de menar att militären inte begår övergrepp så länge observatörer finns i samhället.

Internationellt stöd

Den oroväckande situationen i San Sebastian Bachajón har fått det internationella samfundet att agera och uttrycka sitt stöd för de politiska fångarna och orättvisorna som människorna i området fått utstå. Mellan 1-5 april utlystes “5 Days of Global Action for the 5 of Bachajón”. Enligt organisationen Espoir Chiapas så har kampanjen lett till över 65 aktioner i 23 länder i 4 kontinenter och fler aktioner har registrerats efter det.

Mexiko har varit bra på att ratificera mänskliga rättighetskonventioner men som rapporter som denna visar, har landet inte varit lika bra på att följa dem. Enligt ursprungsbefolkningarna som vi arbetar med betyder dock det internationella solidariska stödet mycket för dem när deras kamp för sina rättigheter fortsätter.

Zofie Bengtsson, fredsobservatör 2011-2012

MR-rapporten gjord av Red de todos los derechos http://www.redtdt.org.mx/media/descargables/Informe_EPU_Final.pdf

Fraybas rapport “Gobierno crea y administra conflictos para el control territoral en Chiapas” , om MR-situationen i San Sebastian Bachajón  “http://www.frayba.org.mx/archivo/informes/110303_informe_territorio_bachajon.pdf

En dag till en annan. En fredsobservatörs vardag.

Så var vi hemma igen efter ännu en medföljning. Även om jobbet som observatör är viktigt och fyller sin funktion är dagarna långa och många gånger händelselösa i fält. För att ni ska få en liten inblick i hur vår vardag i fält ser ut har jag sammanfattat en vanlig dag.

Jag vaknar upp vid 9-10 tiden mexikansk tid eller egentligen vid 8-9 tiden då de i många samhällen inte ändrar klockan efter sommar- och vintertid som de gör i städerna. Jag går upp och försöker sträcka ut ryggen som inte mår helt bra av för många nätter i hängmattan, plockar fram havregryn, mjölkpulver, kanel och socker och går bort till köket som ligger 30 meter bort från det lilla cementhuset som vi sover i. Istället för att sätta igång spisen har jag nu vant mig vid att göra upp eld och tillagar en klassisk svensk havregrynsgröt. Den här dagen sitter jag och Zofie kvar i köket i tre timmar och pratar om allt möjligt mellan himmel och jord medan vi tittar på militärfordonen som åker förbi lite då och då. Varenda gång jag är i fält är det som ett lugn sänker sig över mig och man får tid att tänka och reflektera på ett sätt som jag sällan varit med om tidigare.

Efter några timmars filosoferande och övande på mexikanska durangensesångtexter (kan liknas vid svenskt dansband) går vi tillbaka till våra hängmattor för att läsa ett tag. Den här gången har vi med en rapport om människorättssituationen Mexiko under de senaste två åren. Och när jag ligger i min hängmatta och läser om hur den militära närvaron ökat i Mexiko sedan Felipe Calderon började kriget mot drogerna och hur kränkningar mot de mänskliga rättigheterna ökat i samband med det, så känns ändå arbetet jag gör meningsfullt även om jag emellanåt känner att vad förändrar jag en dag som denna då mitt största bekymmer är när jag ska gå och hämta vatten eller om jag ska laga ris eller pasta till lunch. Så plötsligt öppnar sig himlen och regnet öser ner och jag passar på att gå ut och duscha i regnet.

Trots att det är fjärde gången vi är ute i fält slås jag av det otroliga miljöombytet och hur annorlunda vardagen är här. Här lär man sig verkligen att uppskatta det lilla när ett tuggummi som man hittar i väskan gör att dagen helt plötsligt känns så mycket bättre och hur lyxigt det känns när vi inser att vi har gafflar med oss när vi precis lagat spaghetti med tomatsås. Och jag inser hur lite jag faktiskt behöver och hur härligt det är att riktigt kunna njuta av hälla en kall hink vatten över mig där jag står vid en liten bäck mitt i djungeln.

Så samtidigt som dagarna flyter ihop och det enda jag gör är att äta, tvätta, duscha och sova så kan lugnet här vara otroligt skönt och det är en fantastisk upplevelse att få vara här och få en förståelse för hur människorna vi arbetar för lever. Här får vi en liten insyn i deras vardag, deras bekymmer, glädje och kamp. Och den finaste upplevelsen jag tar med mig varje gång vi återvänder från fältet är den värme, glädje och givmildhet som vi möts av. Alla skratt och kramar från barnen och den gästfrihet som finns kommer alltid att finnas kvar i mitt hjärta och gör det alltid lika svårt att ta farväl och återvända till den verklighet som jag är van vid.

Så är det dags att sova. Klockan är lite efter tio på kvällen och regnet har slutat för tillfället. Jag tar på mig mina gummistövlar och pannlampan för att gå ut och borsta tänderna. I rummet bredvid hängmattan brinner några stearinljus då vi inte har elektricitet den här gången och när jag äntligen får krypa ner i min sovsäck och vagga till sömns hörs bara syrsorna från djungeln och ännu en dag i fält är till ända.

Malin Kullmar, fredsobservatör för Kristna Fredsrörelsen i Mexiko

Total straffrihet

Det lilla samhället som vi vistats i under de senaste två veckorna har varit ett av de för tillfället mest utsatta och konfliktfyllda som vi medföljt hittills. I samhället bor det omkring 90 familjer varav en tredjedel är organiserade zapatister, vilket är en motståndsrörelse som bildades i början på 80-talet i Chiapas för att kräva de rättigheter som de fattiga bönderna och ursprungsfolken förnekats sedan spanjorerna kom till Mexiko. De andra familjerna i samhället har valt att få stöd från staten och har därmed sin lojalitet hos olika politiska partier. Samhället ligger i bergen i norra Chiapas och familjerna är mer eller mindre självförsörjande bönder som framförallt lever på sina odlingar av majs, bönor, kaffe och sockerrör.

Framtill augusti förra året levde de tillsammans utan problem men då familjerna tillhörande zapatisterna bestämde sig för att bygga en autonom skola, då de inte ville att deras barn skulle gå i den statliga av politiska skäl, satte oroligheterna igång. De andra i samhället menade att den autonoma skolan skulle splittra byn och sa därför nej till bygget av skolan. Ett flertal av de regeringslojala familjerna började organisera sig och försökte genom hot och tvång att tvinga zapatisterna att skriva under ett kontrakt som förbjöd ett öppnande av skolan och då de vägrade hotade de med att ta ifrån dem den mark som de sålt till de tidigare. Hoten fortsatte och de började ockupera mark tillhörande zapatisterna där dessa hade sina kaffe- och majsodlingar och för pengarna de fick från kaffeskördarna köpte de vapen.

I september var situationen så allvarlig och hotfull att de 30 familjerna, totalt 170 personer inklusive barnen, valde att fly mitt i natten utan tid att hinna ta med sig några av sina ägodelar. Under en månads tid bodde de sedan under väldigt enkla förhållanden utan rent vatten och knappt någon mat. I oktober kunde de så återvända hem med hjälp och stöd från andra zapatister och organisationen vi samarbetar med här i Chiapas. Men när de återvände hade alla hus blivit länsade på alla deras tillhörigheter, djuren blivit stulna, all majsskörd som de skulle leva av under de nästkommande månaderna var stulen, liksom allt kaffe och sockerrörsodlingar. En stor del av odlingsmarken hade antingen blivit bränd eller ockuperad av de regeringslojala. De hade även stulit alla varor som de hade i en liten butik liksom all medicin som familjerna hade gemensamt.

Sedan dess lever dessa familjer i stor fattigdom, utan sin majsskörd och utan sitt kaffe har de varken mat eller pengar och de lever nu på en liten summa biståndspengar. De äter framförallt tortillas, små plättar gjorda på majs eller vatten utblandat med majsmjöl. Barnen vi lärde känna hade alla uppsvällda magar på grund av bristen på mat och de har inte kunnat gå i skolan sedan augusti förra året. Familjerna får även utstå dagliga hot från de regeringslojala och framförallt hotar de om att tvångsförflytta dem igen…

Trots de uppenbara brotten av tvångsförflyttning, stöld, olaga hot och ockupering av familjernas odlingsmark har ingen hittills blivit dömd eller ens blivit åtalad för något brott. Straffriheten i Mexiko fortsätter och tyder även på att det inte bara är en lokal konflikt utan att det finns stöd uppifrån. Det är allmänt känt i Chiapas att staten vill bekämpa zapatisterna och det stöd de har då de utgör ett element som inte går hand i hand med vad staten vill. Den straffrihet som fortfarande råder och det stöd från lokala politiker och auktoriteter som verkar finnas bryter även mot rättigheterna såsom rätten till åsikts- och yttrandefrihet, politisk tillhörighet och rätten till att organisera sig. Det är också ytterligare ett exempel på statens brist eller möjligtvis ovilja att uppfylla befolkningens rätt till skydd och frihet från hot.

Och tyvärr är den här konflikten bara ett av flera exempel på straffrihet och brott mot de mänskliga rättigheterna i Chiapas. Hos alla samhällen vid medföljt är det ett återkommande fenomen såsom i Acteal där majoriteten av de paramilitärer som suttit dömda för massakern på de 45 människor som mördades där 1997 idag släppts fria på grund av argumentet att rättegången inte gått korrekt till. Eller såsom i ett annat samhälle vi medföljt där böndernas odlingsmark blev ockuperad av personer från en stad i närheten för att dessa skulle kunna bygga fritidshus och ha en plats att spendera helgerna på. Då byborna tillslut tog tillbaka sin mark trots motstånd från ockupanterna och polis erbjöds ockupanterna och paramilitärerna mark på andra ställen och de enda åtal som finns är dem mot ett flertal av de bönder som tog tillbaka sin mark som rättfärdigt tillhör dem.

Exemplen är många och det tillkommer ständigt nya. Det är därför intressant att titta på konflikterna i Chiapas både utifrån ett mikroperspektiv där det kan blossa upp lokala konflikter såsom i samhället där vi var över orsaker som en autonom skola. Men också utifrån ett makroperspektiv där det finns ett intresse hos staten att skapa splittringar i samhällen bland annat för att en splittrad befolkning gör det lättare att få igenom olika typer av megaprojekt. Turismen är en viktig inkomstkälla för Mexiko och det finns ett flertal idéer om att utvidga turismen i Chiapas. Bland annat vill man bygga en stor motorväg som ska göra det lättare och snabbare att ta sig fram mellan de olika turistmålen liksom nya lyxhotell. Emellertid krockar dessa projekt ofta med samhällen och odlingsmark hos framförallt fattiga bönder och landets ursprungsfolks. Det blir mot denna bakgrund inte svårt att föreställa sig ett flertal anledningar till varför människor i samhället där vi befann oss fortfarande går fria och tillåts fortsätta med sina hot och övergrepp. Och man fortsätter att fråga sig om det någon gång kommer att finnas någon rättvisa för de människor som vill leva på och odla sina förfäders mark men som därmed inte passar in i statens idé om landets framtid…

Malin Kullmar, fredsobservatör för Kristna Fredsrörelsen i Mexiko 2011-2012