toppbild mexiko 2016
Ett år sedan morden i Oaxaca

Rättvisa för Bety Cariño och Jyri Jaakola!

I karavanen som gav sig av den 27 april ingick bland annat lärare som hoppades kunna återuppta undervisningen i samhället, aktivister från ett antal europeiska länder och journalister från den mexikanska tidningen Contralínea. Redan innan karavanen nått San Juan Copala utsattes den för skottlossning.  Två personer dödades i attacken: Bety Cariño, människorättsförsvarare från den mexikanska organisationen CACTUS, och Jyri Jaakkola, internationella observatör och medlem i den finska organisationen Uusi Tuuli (New Wind). Karavanens övriga deltagare flydde hals över huvud in i skogen, där vissa av dem höll sig gömda i flera dagar innan de lyckades ta sig ut ur området.

Det mexikanska civila samhället samt EU med Finland i spetsen reagerade kraftigt och krävde genast en opartisk utredning om vad som inträffat. Oaxacas guvernör vid tidpunkten, Ulises Ruíz – densamme som brutalt slagit ned de omfattande folkliga protesterna i delstaten 2006 – svarade med att misstänkliggöra det internationella deltagandet i karavanen.  Trakasserierna mot invånarna i San Juan Copala eskalerade med fortsatta mord, misshandel och kidnappningar. Ett antal nya karavaner planerades, både till San Juan Copala och därifrån till Mexiko City, men blev antingen stoppade längs vägen eller avlysta i sista stund på grund av nya mord eller hot. I september 2010 gick paramilitärerna till sist in i samhället och tvingade dess invånare att lämna sina hem. Sedan dess har de invånare från San Juna Copala som var lojala med den autonoma kommunen inte kunnat återvända till sina hem.

Under sommaren 2010 hölls guvernörsval i Oaxaca och PRI – Partido Revolucionario Institucional – förlorade guvernörsposten i delstaten för första gången på över 70 år. Den nye guvernören, Gabino Cué från partiet PRD, har lovat att utreda händelserna och göra det möjligt för flyktingarna att återvända hem, men ännu har inte processen kommit vidare. En grundläggande orsak är att flyktingarna från San Juan Copala inte törs vittna, eftersom staten inte kan garantera deras säkerhet, trots att den Interamerikanska kommissionen beslutat om särskilda skyddsåtgärder.

Den 27 april kommer att uppmärksammas av Kristna Fredsrörelsen på två orter i landet:

Stockholm: Café Hängmattan, Södermannagatan 10, T-bana Medborgarplatsen. Klockan 18: Infomöte om Kristna Fredsrörelsens fredsobservatörer. Klockan 19: Minnesstund.

Malmö: Kulturcentret Glassfabriken, Kristianstadgatan 16. Klockan 18-20: ¡Justicia ya! Om San Juan Copala och situationen för urfolk och människorättsförsvarare i Mexiko.

Kristna Fredsrörelsen har skrivit ett brev till mexikanska myndigheter för att be om rättvisa för morden på Bety Cariño och Jyri Jaakkola. Brevet är skrivet på spanska och går att läsa här:

Kristna Freds ber om rättvisa för Bety och Jyri

Front Line Defenders uppmärksammar Kristna Fredsrörelsens brev om Bety och Jyri (obs, länken tycks inte fungera längre i februari 2012)

Artikel på spanska om det aktuella läget i San Juan Copala i Oaxaca, Mexiko: http://contralinea.info/archivo-revista/index.php/2011/04/24/copala-las-armas-se-imponen/?home

Foton tillhörande samma artikel: http://contralinea.info/contraluz/2011/abril/230/?home

Ida Asplund, tidigare fredsobservatör för Kristna Fredsrörelsen i Chiapas, Mexiko (2010-2011).

Byte av observatörer

Som tidigare nämnts på bloggen har koordinatören Aron Lindblom och hans fredsobservatörer avslutar sina kontrakt på Kristna Fredsrörelsen. Aron har varit koordinatör i två år och fredsobservatör innan dess i ett år. Han har såklart gjort ett jättejobb inom organisationen och i Guatemala har han därför fått en stor tårta och ett fint avfirande. De nya fredsobservatörerna heter Zofie Bengtsson, Malin Kullmar, Karin Bender, Kajsa Stenberg, Sofia Gadelii och Elina Peronius. De har försökt fundera ut ett motto som de nedan försöker visa i bilder: “Med hopp om fred”. Välkomna!

 Lisa Hederstierna, Koordinatör

Första medföljningen i Chiapas

Så har vi kommit hem efter vår första medföljning. Vi har varit i två olika samhällen i Chiapas högland, en vecka på varje ställe. Intrycken har varit många och trots att vi bara varit borta i två veckor känns det nästan som en månad samtidigt som det inte känns som att tiden gått alls då vi varit helt bortkopplade från omvärlden.  Märklig känsla.

Samhällena som vi varit i är båda väldigt fattiga men väldigt olika varandra så var kul att få byta efter halva tiden. Det första samhället vi medföljde var relativt stort med ett flertal familjer medan det andra bara bestod av en familj på 19 personer. Båda samhällena tillhör en lokal ickevåldsorganisation som arbetar för sina rättigheter som ursprungsfolk. De bildades 1992 som ett svar på de brott mot mänskliga rättigheter och mot ursprungsfolken som ständigt pågår i Chiapas. Det är framförallt därför dessa samhällen har bett om observatörernas närvaro då de får utstå olika former av hot från regeringen och regeringsvänliga på grund av sin kamp och för att de inte vill anpassa sig till regeringens modell över hur landet borde se ut.

Sedan några år tillbaka pågår här även en splittringspolitik från regeringens sida som innebär att de erbjuder olika former av stöd till befolkningen eftersom de vet att de som tillhör organisationen inte tar emot detta. De vi pratade med i samhällena menade att de inte vill ta emot regeringens stöd förrän denna verkligen visar ett intresse i att lösa de strukturella problem som finns i Chiapas och tar ursprungsfolkens rättigheter på allvar. Dock är fattigdomen så pass utbredd att det är svårt för många familjer att tacka nej även till det lilla stöd som ges. Detta leder i sin tur till interna konflikter i samhällen liksom inom familjer mellan de som accepterar hjälpen från regeringen och de som inte gör det. Det som vi därför ofta fick höra var att vår närvaro även ger ett stöd och ny kraft till att fortsätta orka kämpa vidare trots fattigdomen och hoten då de inte känner sig lika ensamma.

Utsikt över Chiapas högland, foto: Malin Kullmar

Utsikt över Chiapas högland, foto: Malin Kullmar

Trots att det finns en hotbild mot människorna i samhällena har vår vistelse varit väldigt lugn och den största delen har gått ut på att bara finnas där synliga i samhällena som ett bevis på det internationella stöd som finns för arbetet för mänskliga rättigheter.  Dagarna har vi fyllt med många timmars läsande, promenader och sittandes betraktande de vackra vyerna över bergen. Sittandes där i lugnet tittandes ut över detta vackra landskap är det lätt att glömma bort den hotbild som dessa människor lever varje dag och det är svårt att förstå de orättvisor som existerar. Ännu svårare är det att förstå hur det bara 13 år tidigare på samma plats där vi brukade sitta en dag i december fylldes av ett hundratals paramilitärer som när de några timmar senare lämnade platsen igen kallblodigt mördat 45 människor varav en tredjedel var barn under 15 år. Anledningen var dessa människors kamp för sin mark, sina rättigheter att som ursprungsfolk få leva på samma sätt som deras förfäder gjort i århundraden före dem…

Så trots lugnet som verkar genomsyra platserna där vi befinner oss blir vi ständigt påminda om hur skenet kan bedra och hur viktigt det är att uppmärksamma det lågintensiva krig som fortfarande pågår i Chiapas och visa vårt stöd för de mänskliga rättigheterna så att historien förhoppningsvis inte upprepar sig och lämnar efter sig fler offer…

Malin Kullmar, fredsobservatör för Kristna Fredsrörelsen i Mexiko 2011-2012

Våld och sociala konflikter i Mexiko

Anhängare till zapatisterna har fängslats och hotats i Chiapas i södra Mexiko och det knarkrelaterade våldet fortsätter att skörda nya dödsoffer i den norra delen av landet. Aron Lindblom skriver om läget i ett land präglat av svåra konflikter.

Mexikos militära utgifter har ökat med 44 procent på tre år, enligt siffror från Världsbanken som citeras i tidningen La Jornada. Samtidigt brottas landet med fortsatt hög arbetslöshet, fattigdom och en underfinansierad hälso- och utbildningssektor. Felipe Calderons regering har hittills satsat hårt på att bekämpa brottsligheten med polis och i hög utsträckning också militära medel. Hösten 2010 upptäcktes 72 lik efter mördade migranter från Syd- och Centralamerika i delstaten Tamaulipas i norra Mexiko. Nu i vår upptäcktes nya massgravar med sammanlagt 145 kroppar, enligt en BBC-artikel från den 18 april. Enligt myndigheter och media är det den kriminella organisationen Los Zetas som ligger bakom dessa mord men den mexikanska staten har också gjort sig skyldig till grova övergrepp inom ramen för det så kallade kriget mot knarket. Nyligen hittades liken efter fyra unga män som greps av polisen i mars i Ciudad Juarez i delstaten Chihuahua. I en intervju med tidningen La Jornada säger Lucha Castro, advokat och medlem i organisationen ”Rättvisa för våra döttrar” (Justicia para Nuestras Hijas):

– Detta är ytterligare ett fall där poliser, och i vissa fall medlemmar av armén, har utfört kidnappningar, tortyr, mord och försvinnanden mot ungdomar. Det handlar om summariska avrättningar genomförda av paramilitära grupper, och dessa brott har blivit allt vanligare. För att stoppa morden på ungdomarna är det nödvändigt att uppmärksamma internationella observatörer, som Europeiska Unionen, så att dessa kan få Mexikos regering att inse sina allvarliga fel och brister.

I Chiapas i södra Mexiko fortsätter den olösta konflikten mellan staten och zapatisterna att skapa oroligheter. I området mellan städerna San Cristóbal de Las Casas och Palenque, där regeringen planerar turism- och infrastrukturprojekt, har zapatistsympatisörer från den andra kampanjen (La Otra Campaña) blivit vräkta från entrén till vattenfallen Agua Azul, där de tidigare tog inträde. Den andra februari kördes den andra kampanjen bort från Agua Azul och polisen grep 117 personer med kopplingar till rörelsen, varav fem fortfarande sitter fängslade. Polisen har fortfarande hög närvaro i Agua Azul och regeringstrogna organisationer, som deltog i vräkningen av den andra kampanjen, har hotat med att ”gripa” alla personer med kopplingar till mänskliga rättigheter som kommer till området. I Cintalapa, också i Chiapas, har regeringstrogna hotat med att vräka alla zapatister i samhället om de inte går med på att ansöka om hjälpprogram hos delstatsregeringen och skicka sina barn till den officiella skolan. För zapatisterna, som har klippt alla band till regeringen, är dessa krav otänkbara och organisationen skriver i ett uttalande:

”Vi zapatister håller fast vid vår värdighet och vårt motstånd och vi kommer att försvara våra kamrater mot regeringens lögner och allmosor. Vi ger oss inte, vi säljer oss inte och vi förråder inte våra ideal. Här är vi och här kommer vi att fortsätta finnas. Vi tillåter inte att de regeringstrogna hotar våra kamrater som befinner sig i motstånd mot regeringen. Vi försvarar deras rättigheter för vi vet att allt detta har planerats av regeringen. Vi betalar inte skatten på markinnehav och inte heller elavgifterna. Vi kommer inte att ge någonting till regeringen eftersom regeringen aldrig har gett någonting till oss.”

Subcomandante Marcos och medlemmar av zapatisternas högsta styrelseråd. Foto: Aron Lindblom.

Subcomandante Marcos och medlemmar av zapatisternas högsta styrelseråd. Foto: Aron Lindblom.

I september 2010 blev 170 medlemmar av zapatiströrelsen vräkta från sina hem i San Marcos Aviles i Chiapas efter att de försökt upprätta en autonom skola, fristående från regeringen. Zapatisterna kördes bort av sina grannar, som också ska ha tagit kontroll över zapatisternas mark, hus och ägodelar. Zapatisterna kunde återvända till sina hus i oktober 2010, efter att ha levt i flyktingläger i en månad, och får idag medföljning från observatörer från människorättscentret Fray Bartolomé de Las Casas. Med anledning av problemen i San Marcos Aviles skrev zapastiernas regionala myndigheter:

”Vi zapatister trakasserar inte någon, vi vräker inte våra bröder och systrar som gått med i politiska partier, vi förföljer ingen, vi stjäl inte mark från andra bönder och vi tar inget annat heller från våra bröder och systrar som lever i fattigdom. Vi försvarar bara våra rättigheter och vad som tillhör oss. Vi lever och äter tack vare vårt eget arbete och vår egen svett. Det enda brott som vi zapatister har begått är att vi vill kämpa för demokrati, frihet och rättvisa åt alla.”

Medlemmar av zapatisternas regionala styrelseråd i Oventic, Chiapas, Mexiko. Foto: Aron Lindblom.

Medlemmar av zapatisternas regionala styrelseråd i Oventic, Chiapas, Mexiko. Foto: Aron Lindblom.

Konflikterna i Agua Azul, Cintalapa, San Marcos Aviles och andra delar av Chiapas är lokala och tillfälliga exempel på den större och mer permanenta konflikten mellan regeringens planer för att öka inkomsterna från turismen och jordbruksindustrin i delstaten och de ursprungsfolk och småbrukarsamhällen som stödjer zapatisternas krav på jordreform och autonomi. Nyligen dog två viktiga företrädare för civilsamhället i Chiapas, den före detta biskopen Samuel Ruiz Garcia och hans medarbetare Felipe Toussaint, som båda varit viktiga för de förhandlingar som tidigare kommit till stånd mellan regeringen och oppositionella rörelser i Chiapas. Deras bortgång lämnar ett vakuum som ökar osäkerheten om vart konflikten i Chiapas är på väg. Samtidigt fortsätter Mexikos regering att försöka kontrollera knarkhandeln, migrationen och de oppositionella folkrörelserna med hjälp av polis och militär. Nästa år hålls presidentval i Mexiko och det mesta tyder på att våldet och konflikterna i landet kommer fortsätta öka.

Representanter från zapatiströrelsen i Chiapas, Mexiko. Foto: Aron Lindblom.

Representanter från zapatiströrelsen i Chiapas, Mexiko. Foto: Aron Lindblom.

Bakgrund:

Chiapas är en av Mexikos fattigaste delstater, med höga nivåer av undernäring och analfabetism men också rika naturresurser. Fattigdomen och den orättvisa fördelningen av mark ledde fram till zapatisternas väpnade uppror den första januari 1994, samma dag som Mexikos anslöt sig till det nordamerikanska frihandelsavtalet NAFTA. Zapatisterna förhandlade med regeringen men något slutgiltigt fredsavtal har aldrig kommit till stånd. Civilsamhället menar att regeringen bröt sina löften och år 2003 meddelade zapatisterna att de utan statens godkännande kommer att driva igenom sina krav på bland annat regional autonomi.

Aron Lindblom.

Länkar:

Artikel om hoten mot zapatisterna i Cintalapa, Chiapas: http://www.jornada.unam.mx/2011/04/11/index.php?section=politica&article=020n1pol

Organisationen Sipaz om konflikten i Cintalapa, Chiapas: http://sipaz.wordpress.com/2011/04/13/chiapas-denuncia-jbg-de-la-garrucha-presion-del-gobierno-contra-bases-zapatistas-de-cintalapa/

Artikel om konflikten i området kring Agua Azul (San Sebastian Bachajon) i Chiapas: http://www.jornada.unam.mx/2011/04/12/index.php?section=politica&article=016n1pol

Bakgrund om konflikten i området kring Agua Azul (San Sebastian Bachajon) i Chiapas: http://www.frayba.org.mx/archivo/acciones_urgentes/110408_au_02_temor_represion_ssb_loc.pdf

Organisationen Sipaz om Agua Azul (San Sebastian Bachajon) i Chiapas:  http://sipaz.wordpress.com/2011/04/13/chiapas-frente-a-operativo-se-retiran-adherentes-de-la-otra-campana-de-san-sebastian-bachajon-que-habian-retomado-la-caseta-de-entrada-a-las-cascadas-de-agua-azul-el-dia-anterior/

Felipe Toussaint har gått ur tiden

Felipe sörjdes av familj, vänner och kollegor under en likvaka på Fraybas kontor i San Cristóbal de Las Casas, natten mellan den nionde och tionde april. Felipe dog relativt ung, bara femtiofyra år gammal, och många av besökarna uttryckte sorg och vilsenhet över att han gått bort så tidigt. I januari i år dog den före detta biskopen för San Cristóbals stift, Samuel Ruiz Garcia, som av många inom civilsamhället i Chiapas kallades ”nuestro abuelo” (vår farfar/morfar). Felipe var också en grundgestalt inom civilsamhället, han arbetade nära Samuel Ruiz och var med och startade eller stödde flera av Chiapas viktiga människorättsorganisationer. Med hans bortgång har civilsamhället också mist en ”tio” (morbro/farbror). Begravningen kommer att äga rum på kvällen den tionde april.

Felipes medarbetare på Coreco skriver i ett uttalande:

”Vi har inga tvivel om att fröet som såddes kommer att fortsätta gro i Chiapas jord och att det kan fortsätta nå vidare, över murar och gränser och till och med korsa hav. Vi kommer att följa Felipes exempel och lärdomar för att fortsätta vandra mot en värld med rättvisa och värdighet.”

Den tionde april, dagen efter Felipes bortgång, besökte Kristna Fredsrörelsen den politiska fången Alberto Patishtan, som sitter fängslad i Chiapas. Vid besöket gjorde Alberto följande uttalande:

”Felipe och Don Samuel har gått bort, men vi har fortfarande kvar de frön som har såtts. Det som har hänt är sorgligt, men deras exempel ger oss energi för att fortsätta framåt. Vi får inte förlora vår motivation. Om deras gärning var värt något så måste vi fortsätta längs samma väg. Vi kommer alla att dö men det viktiga är vad vi lämnar efter oss i världen. Det mest grundläggande är att vi gör något gott för folket.”

Utöver sin gärning för folket i Chiapas och Mexiko så var Felipe också många gånger ett stöd för oss från Kristna Fredsrörelsen. Felipe deltog i utbyten som Kristna Fredsrörelsen organiserade, han tog emot och pratade med flera generationer fredsobservatörer i Chiapas och några av oss hade också tillfälle att samtala med honom utanför arbetstid. I mars undertecknade Felipe och Coreco ett brev som Kristna Fredsrörelsen skrev angående hot mot internationella organisationer i San Marcos, Guatemala. Felipe skulle ha deltagit i en middag med Kristna Fredsrörelsen den elfte april och hade ett möte inplanerat med våra fredsobservatörer den 18 april. Vi sörjer hans bortgång.

Aron Lindblom, Kristna Fredsrörelsen.

I januari i år gick före detta biskopen och Fraybas president Samuel Ruiz Garcia ur tiden: http://fredsobservatorerna.wordpress.com/2011/01/25/hasta-siempre-don-samuel/

Corecos webbsida: http://coreco.org.mx/wordpress/