toppbild mexiko 2016
17 år sedan zapatisternas uppror

“Ni befinner er i zapatistiskt rebellterritorium. Här styr folket och regeringen lyder.” Foto: Aron Lindblom

Den första januari 2011 är det 17 år sedan zapatisterna gjorde sig kända för världen genom sitt väpnade uppror i Chiapas i södra Mexiko. Den väpnade kampen varade i tolv dagar, tills Mexikos regering beslutade om eldupphör. Efter det följde år av påtvingade försvinnanden, terror mot civilbefolkningen i zapatisternas stödsamhällen och brutna löften från regeringens sida. År 1996 undertecknades Los Acuerdos de San Andrés, en första del av ett tänkt fredsavtal mellan staten och zapatisterna, men den mexikanska staten uppfyllde aldrig de åtaganden som ingick i avtalet och förhandlingarna strandade. Zapatisternas väpnade uppror och den fredliga kamp för att konstruera vad de kallar för autonomi som sedan följde, fick under nittiotalet stor uppmärksamhet av journalister och akademiker. Zapatisterna kallades för den första postmoderna gerillan och sågs av många som vänsterns nya hopp efter statskommunismens fall i Östeuropa. Deras politiska budskap formulerades i poetiska slogans som ”att styra genom att lyda” eller ”en värld med plats för många världar”. Vad som verkligen diskuterades och hände inom zapatisternas organisation var dock till stor del höljt i dunkel, rörelsen hade ju trots allt fötts ur en traditionell gerillaorganisation där förmågan att hålla tyst var nyckeln till överlevnad.

År 2003 meddelade zapatisterna att rörelsen skulle gå in i en ny fas och att de på egen hand skulle förverkliga de krav som staten inte visat sig vara villig att gå med på. I zapatisternas territorium grundades autonoma kommuner och fem regionala ”goda regeringsråd” (Juntas de Buen Gobierno) som syftade till att ge makten till rörelsens gräsrötter. De goda regeringsråden utformade sina egna planer för utvecklingen inom zapatisternas områden och rörelsen började skapa sina egna system för utbildning och sjukvård.

“Män och kvinnor av majs”. Foto: Aron Lindblom

På senare år har det rått mer eller mindre total tystnad från zapatisternas sida. Det som kommer ut är de uttalanden som görs från de goda regeringsråden. Dessa uttalanden handlar i regel om att råden fördömer polisiära eller militära operationer runt zapatisternas samhällen eller, vilket tycks bli allt vanligare, att de fördömer hot eller provokationer från andra rivaliserande politiska organisationer i Chiapas. Från de historiska ledarnas håll är tystnaden nästan total. Comandanta Ramona, som ledde EZLNs intagande av San Cristóbal de Las Casas i januari 1994, dog i januari 2006 och sedan dess har inte mycket hörts från de andra ledarna heller. Marcos, Moises, Tacho, Esther och David har varit nästintill knäpptysta.

En lång intervju med Subcomandante Marcos publicerades i bokform år 2008 (”Corte de Caja”) och Marcos själv talade offentligt i januari 2009 under den så kallade värdiga vredens festival (El Festival de la Digna Rabia) i San Cristóbal de Las Casas. Men dessa båda händelser är unika och zapatiströrelsens talespersoner har i praktiken varit tysta sedan den mexikanska presidentvalskampanjen 2006. Vad tystnaden betyder är såklart omöjligt för en utomstående att svara på men vissa analytiker menar att den aktuella tystnaden är typisk för hur zapatisterna har brukat agera innan de lanserat något av sina politiska initiativ. Kanske är det sant, kanske är det bara önsketänkande. Inför det gångna året 2010 var det många som hoppades och trodde att zapatisterna återigen skulle genomföra någon form av uppror eftersom det i Mexikos historia inträffat stora sociala omvälvningar vart hundrade år sedan 1810 (först självständighetskriget och sedan den mexikanska revolutionen 1910). Men inget tycks ha hänt. Kanske har zapatisterna helt enkelt tröttnat på att bära vänsterns förhoppningar på sina axlar?

Morgon i La Realidad, Chiapas, Mexiko. Foto: Aron Lindblom

Aron Lindblom, Kristna Fredsrörelsen.

Länkar

Lista på uttalanden från las Juntas de Buen Gobierno: http://enlacezapatista.ezln.org.mx/category/denunciasjbg/

Den senaste intervjun med Subcomandante Marcos: http://www.cortedecaja.org/index.php

Ett av Subcomandante Marcos framföranden från Digna Rabia, januari 2009: http://www.youtube.com/watch?v=v8wZ9QvDiII

Ett referat av ett annat tal från Digna Rabia: http://www.latinamerika.nu/subcomandante-marcos-fordomer-israels-attacker

Tidigare bloggtext om Subcomandante Marcos: http://fredsobservatorerna.wordpress.com/2010/04/08/subcomandante-marcos-avslojad/

13 år sedan massakern i Acteal
Utsikt från Acteal. Foto: Aron Lindblom.

Utsikt från Acteal. Foto: Aron Lindblom.

Den 22 december 1997 hade människor tillhörande organisationen Las Abejas samlats i Acteals kyrka för att be för freden. Många av dem var själva internflyktingar som hade fördrivits från sina hem av paramilitärer under de föregående månaderna. Under hösten hade våldet och förföljelserna mot Abejas, zapatister och andra oppositionella grupper i Chiapas högland eskalerat. Det har senare avslöjats att militären försåg civila med vapen och träning som ett led i kampen mot zapatisterna. Lokala politiker tillhörande det dåvarande regeringspartiet PRI bidrog till finansieringen av dessa paramilitära grupper och medverkade aktivt till att skapa splittring inom sina samhällen. Denna politik skulle få förödande resultat.

Våldsvågens kulmen nåddes just denna dag, den 22 december. Acteal var vid den här tiden ett uppsamlingsläger för cirka 400 internflyktingar. De zapatister som fanns i lägret hade nåtts av ryktet om en förestående attack och uppmanat Las Abejas medlemmar att fly. Men Las Abejas valde att stanna – de var ju inte direkt inblandade i konflikten och dessutom pacifister. Istället ordnade de en gudstjänst. Acteal omringades under tiden av paramilitärer. Då de första skotten hördes försökte de människor som befann sig inne i kyrkan att fly, men fann flyktvägen avskuren. Dödandet inleddes vid elvatiden på förmiddagen och pågick i flera timmar. Bara ett hundratal meter från platsen befann sig en grupp poliser, som valde att inte ingripa. Dessutom sölade de betänkligt med att rapportera om händelsen. Då paramilitärerna äntligen drog sig tillbaka hade 45 människor dödats, 21 kvinnor, 15 barn och nio män.

De överlevande kunde peka ut många av gärningsmännen – i flera fall var de släktingar eller före detta grannar. Omkring åttio paramilitärer dömdes för sin inblandning i massakern. Under 2009 fann dock Mexikos Högsta Domstol att processen inte uppfyllt kraven på rättssäkerhet och 35 personer släpptes. Under 2010 fortsatte frigivningarna. De frigivna har fått hus och mark på andra platser mot löfte att inte återvända till Acteal eller någon annan av de samhällen där det bor överlevande från massakern. Las Abejas har kraftigt protesterat mot frigivningarna och mot att ingen av de som gav order om massakern har dömts. Tillsammans med Kristna Fredsrörelsens samarbetsorganisation människorättscentret FrayBa har de vänt sig till den interamerikanska kommissionen (CIDH), som nyligen accepterade fallet.

Den 22 varje månad ordnar Las Abejas en gudstjänst till minne av massakerns offer och för att upprepa sitt krav på rättvisa. Många representanter för det civila samhället besöker dessa gudstjänster för att visa sitt stöd, och Acteal har blivit en viktig symbol för kampen mot straffriheten i Mexiko. Kristna Fredsrörelsen kommer att finnas närvarande vid minneshögtiden i Acteal idag, den 22 december 2010.

Ida Asplund, fredsobservatör för Kristna Fredsrörelsen i Chiapas, Mexiko.

Länkar

Lyssna på Las Abejas egen kör

Mexikanska pacifister fortsätter att kämpa för rättvisa

Regeringen stödde paramilitärer

Archivos improcedentes de Acteal

Confirma EU: el Ejército entrenó a paramilitares

Fotboll i Chiapas
Solnedgång i Chiapas, Mexiko. Foto: Ida Asplund.

Solnedgång i Chiapas, Mexiko. Foto: Ida Asplund.

Klockan är två på eftermiddagen och solen bränner då fotbollslag och supportar påbörjar vandringen till grannbyn Santa Anita, somliga till häst, andra till fots. Det är dags att ta revansch efter det nesliga nederlaget några dagar tidigare. Santa Anitas fotbollsplan är mer än dubbelt så stor än den i Cruztón – och betydligt planare. (Faktum är att fotbollsplanen i Cruztón är så backig att bollen rullar i mål helt av sig själv och varje eftermiddag då pojkarna spelar råkar de slå ner kablarna, så att ljuset går inne i observatörernas bostad.) Planen i Santa Anita omges av täta buskar och åskådarna bör nogsamt kontrollera att de inte har fått några fästingar efter hemkomst. Jag hittar två stycken som kryper på min ryggsäck.

Laget har för dagen förstärkts med tre av observatörerna. Vi skämtar om att Cruztón har fler internationella förvärv än lagen i den mexikanska ligan. Jag blev också tillfrågad om att spela, men tackade nej. Så här i efterhand är jag nöjd med beslutet, för detta är på blodigt allvar. Efter en hård kamp står Cruztón som segrare med 1-0. Det besegrade laget får stå för Pepsinotan. Nio liter går det åt. Då vi börjar gå hem är det redan mörkt, men månen ger förbluffande mycket ljus, trots att den är knappt mer än halv. Trötta, men fulla av stolthet efter segern. Nästa gång blir det hemmamatch!

Ida Asplund, fredsobservatör för Kristna Fredsrörelsen i Chiapas, Mexiko

Läs också:

Fotboll i bergen, mer kampsport än strategispel. Om en fotbollsmatch i Guatemala.

En pistol och en magoperation, tack!

Det är morgon och dags att fixa frukost i köket. Min uppmärksamhet fångas av en annonstidning från det stora affärscentret som jag ännu inte besökt. Vad billigt, bara 15 pesos för en blus! Det är ju billigare än på marknaden hinner jag tänka innan jag upptäcker det finstilta på prislappen. Quincenas står det och allra längst ner på reklambladets sida kommer förklaringen, ”Crédito a 10 quincenas”,vilket betyder att man betalar var fjortonde dag tio gånger. Givetvis blir priset högre men 15 pesos idag har väl alla råd med? Det verkar i alla fall varuhuset vilja få köparna att tro. De dyrare varorna som kameror och stereo har 24 och 36 quincenas. Väljer man att köpa på avbetalning så blir priset nära 30% högre. Fast det är inte så tydligt, det gäller att läsa det finstilta.

Reklam för kött och operationer. Foto: Lena Molin.

 I köpcentrets tidning, som är full av julerbjudande skriver kolumnisten, ”Det var inte svårt för mexikanska ursprungsfolk att acceptera julen efter spanjorernas erövring. Centralamerikas ursprungsfolk hade speciella festligheter runt vintersolståndet”. Hur skulle det ha varit om man vänder på det och de som då kom hade tagit seden dit de kom? Hade köpcentret funnits nu? Det är en minoritet som kan handla på shoppingcentret. På sista sidan finns en annan typ av annonser. Det är fyra notiser om lika många barn mellan tre och åtta år som är försvunna och nu hoppas familjerna att någon ska ha sett dem. Det blir en stark kontrast till de andra sidorna där varorna lockar oss att köpa.

"No second chance, vapnens värld punkt com". Foto: Lena Molin.

“No second chance, vapnens värld punkt com”. Foto: Lena Molin.

Apropå reklam såg jag under min tid i Guatemala City stora reklamaffischer för vapen lika självklart som för mobiltelefoner. Det skulle inte vara möjligt i Sverige och jag hoppas vi slipper det i framtiden. Köp ett vapen av ett visst märke, 500 år – en passion, menar tillverkaren . Jag funderar lite vad det står för, ofta när man talar om den tidsramen är det spanjorernas ankomst och allt som det förde med sig. På en annan står det, ”No second chance”, vem vågar ta risken att avstå från att köpa?

"500 år, en passion". Foto: Lena Molin.

“500 år, en passion”. Foto: Lena Molin.

I Guatemala var det en man som inte kunde betala sin sjukhusvistelse. Han hölls kvar på sjukhuset men försökte rymma via taket då han inte hade pengar att betala med. Hälsa och sjukvård är mycket kostsamt med läkarbesök och mediciner. Sjukhusen annonserar sina tjänster i konkurrens med varandra. Du kan köpa kirurgipaket, operationer av olika slag. I dagstidningen annonseras magoperationer vid sidan om pizzaerbjudande. På gatan påstår reklamen att det är vård ”inom räckhåll för alla” men det är snarare utom räckhåll för de flesta. Det finns en del att fundera över när det är tal om privatiseringar och sänkta skatter…

"Sjukvård inom räckhåll för alla!", reklam i Guatemala City. Foto: Lena Molin.

“Sjukvård inom räckhåll för alla!”, reklam i Guatemala City. Foto: Lena Molin.

Lena Molin, fredsobservatör för Kristna Fredsrörelsen i Chiapas, Mexiko.

En annan text om ett liknande tema:

Omöjligt att blunda för vapnen

Ny rapport om mänskliga rättigheter i Mexiko och Guatemala

Varje år publicerar organisationerna OMCT och FIDH en gemensam rapport om människorättssituationen i världen. Nedan följer en sammanfattning av rapporterna för Mexiko och Guatemala från 2010.

Mexiko

I rapporten om Mexiko påtalas de kränkningar som begåtts av militären i kampen mot den organiserade brottsligheten. Militären används till rent polisiära uppgifter vilket är problematiskt eftersom anmälningar mot militären om tortyr, försvinnande, mord, häktningar på lösa grunder och andra typer av övergrepp inte utreds av civila myndigheter. Istället utreds brott begångna av soldater av särskilda militärdomstolar som anses bidra till den utbredda straffriheten.

Ett annat centralt tema för människorättsförsvarare har varit kampen för ursprungsfolkens rättigheter, särskilt i förhållande till utvinning av naturresurser. Repressionen mot ursprungsfolk har varit särskilt framträdande i Chiapas, Oaxaca och Guerrero, de delstater som har de högsta fattigdomstalen och störst andel ursprungsfolk.

Mexiko är ett viktigt transitland för migranter, men det är också många som försöker lämna landet, eller som söker sig hit. Rapporten uppger att cirka 18 000 centralamerikaner varje år kidnappas av den organiserade brottsligheten i Mexiko. Särskilt alarmerande är att det ofta sker med myndigheternas goda minne, ibland även med deras samverkan.  Straffriheten är utbredd och de migranter som faller offer för den organiserade brottsligheten är i det närmaste totalt rättslösa. Journalister som skrivit om korruption eller om den organiserade brottsligheten har också i flera fall utsatts för hot eller till och med mördats.

I november 2009 dömdes Mexiko av den interamerikanska domstolen i fallet ”Campo algodonero”, där tre unga kvinnor försvann och sedan återfanns mördade i Ciudad Juárez 2001. Domen understryker Mexikos misslyckanden angående våld riktat mot kvinnor. Den interamerikanska domstolen har också dömt Mexiko för påtvingande försvinnanden under det så kallade smutsiga kriget på 70-talet. I domen karaktäriserar man detta som en period av systematiska kränkningar av de mänskliga rättigheterna från statens sida. Mexiko har ännu inte vidtagit några åtgärder för att uppfylla åläggandena i domen.

Guatemala

Under 2009 var antalet mord och andra våldsbrott i Guatemala fortfarande skrämmande högt och straffriheten vid denna typ av brott var så hög som 98%. Enligt åklagarmyndigheten för mänskliga rättigheter begicks det 6 498 mord. Det utbredda våldet i samhället har också allvarligt påverkat människorättsförsvararnas situation.

För att komma tillrätta med straffriheten och den utbredda korruptionen inrättades 2007 CICIG, den internationella kommissionen mot straffrihet i Guatemala. CICIG:s arbete har bidragit till att ett antal lagar har stiftats, vars mål är högre rättssäkerhet och bättre kontroll av de vapen som cirkulerar i samhället.  Det återstår att se vilken effekt dessa lagar kommer att få samt i vilken mån myndigheterna kommer att följa CICIG:s rekommendationer.

Under det gångna året ökade regeringen militärens budget. För första gången sedan fredsavtalen 1996 har militärbaser öppnats på nytt, och framför allt i de områden där inbördeskriget utkämpades som mest intensivt. I dessa områden finns enligt rapporten ofta stora ekonomiska intressen, som möts av motstånd från den organiserade befolkningen.  Detta har lett till en oro över att militären skall komma att sättas in mot sociala protester i framtiden.

Guatemala är ett land med hög social marginalisering, som framför allt drabbar landets ursprungsfolk.  Många lokalsamhällen lever under hot om vräkning,  på grund av att marken har sålts eller planerar att säljas till stora företag för utvinnande av naturresurser. De som motsätter sig att lämna marken drabbas i många fall av hot och trakasserier. Även fackligt aktiva och aktiva inom bonderörelsen, har varit särskilt utsatta under året.

Under 2009 dömdes för första gången en militär för övergrepp begångna under inbördeskriget, då Felipe Cusanero Coj dömdes till 150 års fängelse för sex påtvingande försvinnande. Domen följdes av ytterligare en dom för påtvingade försvinnanden i december 2009 och en i oktober 2010. Processerna har kännetecknats av hot mot vittnen och mot de personer som försöker uppdaga sanningen om vad som skedde under inbördeskriget. Dessa kategorier av människorättsförsvarare tillhör de allra mest utsatta i Guatemala idag, enligt OMCT/FIDH:s årsrapport 2010 om situationen för människorättsförsvarare i världen.

OMCT är The World Organisation Against Torture och FIDH The International Federation for Human Rights. Tillsammans utgör de  The Observatory for the Protection of Human Rights Defenders som tidigare i år publicerade årsrapporten “Annual Report 2010, Steadfast in Protest” rörande människorättssituationen i världen.

Rapporten finns att läsa här.

Ida Asplund, fredsobservatör för Kristna Fredsrörelsen i Chiapas, Mexiko.

Andra länkar

Första domen för påtvingade försvinnanden i Guatemalas nationella rättssystem:

http://fredsobservatorerna.wordpress.com/2010/08/31/historisk-dom-i-guatemala/

Domen för försvinnandet av Fernando García:

http://fredsobservatorerna.wordpress.com/2010/10/30/%E2%80%9Dom-vi-inte-minns-ar-vi-domda-att-upprepa-historien%E2%80%9D/