toppbild mexiko 2016
Det lågintensiva kriget i Chiapas
2009 års fredsobservatörer Marre, Mika, Åsa och Nelson utanför Sipaz kontor i San Cristobal, Chiapas, Mexiko.

2009 års fredsobservatörer Marre, Mika, Åsa och Nelson utanför Sipaz kontor i San Cristobal, Chiapas, Mexiko.

Jag har nu tillbringat tre fältperioder i lika många samhällen i Chiapas i södra Mexiko. Trots att de sinsemellan är mycket olika börjar jag kunna urskilja vissa mönster som går att härleda till den grundläggande konflikten. Igår hade vi ett möte med Sipaz, en fredsorganisation som Kristna Fredsrörelsen samarbetar med. Mötet var till stor hjälp för att bringa klarhet i tankarna. Vi fick möjlighet att ställa frågor om sådant som vi upplevt i fält, läst i tidningarna eller snappat upp på annat sätt. Det blev tydligt att sådant som ibland framstår som rena struntsaker i själva verket kan vara mycket viktiga för förståelsen av konflikten.

Sipaz urskiljer fyra strategier som kännetecknar lågintensiv krigföring och som alla syftar till att isolera motståndaren, eller som talesättet lyder, beröva fisken vattnet som den lever i. Den första är militarisering och paramilitarisering. I Chiapas finns ett antal paramilitära grupper, som inte sällan har missvisande, för att inte säga bedrägliga namn. Den grupp som ställt till problem i Bolom Ajaw och på andra håll heter exempelvis Organización Para la Defensa de los Derechos Indígenas y Campesinos (Organisationen för försvarandet av ursprungsfolkens och böndernas rättigheter). Inte sällan har de paramilitära grupperna någon typ av social eller ekonomisk verksamhet som fungerar som täckmantel.

Det har avslöjats att tidigare delstatsregeringar har legat bakom organisering och träning av paramilitära grupper. Paramilitärerna rekryteras bland bönder och ursprungsbefolkning, samma grupper som utgör kärnan i motståndet. Ofta används de till de smutsigaste jobben, som regeringen inte vill kännas vid. En annan fördel med att använda sig av paramilitärer är att våldet gärna framstår som något internt, något stadsbefolkningen lätt kan avfärda som ”indianer som alltid ska bråka sinsemellan”. Våldet på landsbygden kan sedan användas som förevändning för att öka den (reguljära) militära närvaron.

Den andra strategin är att använda sig av selektiva attacker, som inriktar sig på motståndarens stödgrupper och allierade, snarare än på motståndaren själv. Det kanske tydligaste exemplet på detta är massakern i Acteal den 22 december 1997, då paramilitärer mördade 45 män, kvinnor och barn, alla internflyktingar tillhörande ursprungsfolket tsotsil. De mördade var inte zapatister utan tillhörde den katolska pacifistiska organisationen Las Abejas som solidariserat sig med zapatisternas krav. Ett mindre allvarligt exempel mer närliggande i tiden är de förnyade försöken från regeringens sida att misstänkliggöra den internationella närvaron i Chiapas, däribland också oss fredsobservatörer.

Den tredje strategin är att medvetet försöka skapa splittring inom sociala rörelser, ända ned på lokalnivå, genom att selektivt erbjuda tillgång till regeringens utvecklingsprogram. Eftersom Chiapas och Mexiko har en lång historia av kooptering av sociala rörelser har zapatisterna valt att inte acceptera något som helst stöd från eller samröre med myndigheterna. Det ger rörelsen trovärdighet, men priset som de enskilda familjerna får betala för sin integritet är ofta högt. Under de senaste åren har ett stort antal statliga utvecklingsprogram lanserats, som bland annat gäller bättre boende och jordbruksstöd. Strategin har visat sig verksam, eftersom många familjer nu lämnar zapatiströrelsen. Detta med att acceptera eller inte acceptera statligt stöd fungerar som en vattendelare i många samhällen, och har genererat ett stort antal lokala konflikter.

Den fjärde strategin rör manipulering av information. Det finns inte så många fristående och kritiska medier i Mexiko, och de som finns har ingen större spridning. I våras publicerade tidnigen Reforma ett foto, som påstods föreställa zapatisternas talesperson Subcomandante Marcos, i en artikel full av felaktigheter. Det kom senare fram att den som utpekats som Marcos i själva verket är en italiensk aktivist och att bilden föreställer ett improviserat basketlag bestående av internationella solidaritetsaktivister. Läs mer om artikeln här:

http://fredsobservatorerna.wordpress.com/2010/04/08/subcomandante-marcos-avslojad/

Reformas artikel kan förefalla vara endast ett resultat av sensationslystnad parad med dålig research, men Sipaz ser den som ett viktigt tecken på ett hårdnande klimat i Chiapas. Denna typ av desinformation sprids inte bara genom de etablerade medierna. Både Sipaz och Frayba, som koordinerar de internationella fredsobservatörerna, lägger stor vikt vid de rykten som cirkulerar ute i samhällena. Ryktena har nämligen ofta en specifik källa och har planterats medvetet, även om de så småningom får eget liv och förs vidare av inte ont anande människor.

Så vad gör vi fredsobservatörer? Vi försöker hålla ögon och öron öppna och använda vårt eget kritiska omdöme. Det är viktigt att förstå att även om situationen är komplex, så är den inte kaosartad eller på något vis omöjlig att förstå. Att befinna sig här är ömsom hoppfullt, ömsom frustrerande och förvirrande, men oupphörligen fascinerande.

Ida Asplund, fredsobservatör för Kristna Fredsrörelsen i Chiapas, Mexiko.

Sipaz hemsida med information på engelska, spanska, franska och tyska:

http://www.sipaz.org/

Tidigare artikel om det lågintensiva kriget i Chiapas:

http://www.yelah.net/articles/kommentar20080417

Hungerstrejk för upprättelse bland Mexikos elarbetare

Söndagen den 25:e april inleddes en hungerstrejk på ”Zocalon” (stora torget) i Mexiko City. Hungerstrejken är en protest mot att regeringen, med president Felipe Calderón i spetsen, i höstas sålde ut det statliga elbolaget, Luz y Fuerza del Centro (LyFC), och avskedade mer än 44 000 elarbetare.

De som deltar i strejken är representanter för elarbetarnas fackförbund SME (Sindicato Mexicano de Electricistas), en stark fackförening med många allierade och med anor nästan 100 år tillbaka i tiden. SME hävdar att regeringens beslut om att eliminera LyFC, och entledigandet av de 44 000 arbetarna, strider mot såväl konstitutionen (artikel 27), som ett flertal federala lagar och inte minst mot arbetarnas kollektivavtal.

Övertagandet och utplånandet av LyFC inleddes strax före midnatt den 10:e oktober förra året då den federala polisstyrkan, PFP (Policía Federal Preventiva) med hjälp av armén stormade LyFC:s anläggningar och utan förklaring (i vissa fall till och med under pistolhot), drev ut de hundratals nattarbetare som var i tjänst vid detta tillfälle.

Redan samma natt, någon timme efter övertagandet, deklarerade man i olika medier att LyFC hade upphört att existera.

Hela elsektorn har sedan dess sålts ut till internationella storföretag som Iberdrola, Union Fenosa, Abener och EDF, av vilka flera sedan tidigare har dåligt rykte i latinamerikanska länder på grund av hur man, på ett till synes skrupelfritt sätt, fritt har exploaterat och och profiterat på fattiga människor.

SME är en välorganiserad fackförening som alltid säger sig ha stått på folkets sida. Man anser att elektricitet idag borde ses som en mänsklig rättighet som borde vara självklar för alla som mexikaner. Med hungerstrejken vill man förutom att försöka få upprättelse och vinna sina jobb tillbaka, även uppmärksamma den nuvarande regeringens beteende och på så vis förhindra utförsäljningen av andra viktiga sektorer i landet som exempelvis olja, vatten, matsuveränitet och utbildning.

Denna text har tidigare publicerats här.

Anton Svensson, fredsobservatör för Kristna Fredsrörelsen i Chiapas, Mexiko.

Livet som fredsobservatör – erfarenheter och tankar från en medföljning i Chiapas

Livet som fredsobservatör har många olika sidor. En av dessa är att kunna leva och arbeta tillsammans med andra människor under mycket speciella förhållanden i perioder om två veckor. Eftersom arbetet till stor del präglas av den speciella kontexten och den dynamik som uppstår i arbetsgruppen är en medföljning aldrig den andra lik. I Chiapas är en av våra arbetsuppgifter att medfölja organiserad civilbefolkning i konfliktområden, men en viktig förutsättning för att kunna genomföra våra arbetsuppgifter är att arbeta med relationerna inom gruppen.

I onsdags avslutade jag min fjärde medföljning. Det innebär att jag och mina kollegor tog farväl av ännu ett lokalsamhälle för att återvända till vår bas i San Christobal. En av de tråkiga sidorna med det här arbetet är att vi ständigt måste ta avsked av människor och platser – det positiva är bland annat utbytet, möjligheten att få träffa människor med olika bakgrund, och att få ta del av människors livshistorier.

Bland personerna som kommer till vår samarbetsorganisation FrayBa (Centro de Derechos Humanos Fray Bartolome de las Casas) finns det en stor variation i nationalitet, ålder, kön och yrke. En del observatörer åker endast ut till ett lokalsamhälle för att sedan resa vidare, andra stannar i några månader eller mer, men de flesta på frivillig basis. Vi från KrF/SweFor utgör undantaget då vårt uppdrag sträcker sig över minst sex månader och upp till ett år. Samtliga observatörer har en sändande organisation som ansvarat för en utbildning med teman som säkerhet och uppförandekoder.

Tillsammans med en tysk aktivist, en italiensk matematiklärare, en student från Schweiz och en spansk sociolog i åldrarna 23-63 har jag under 14 dagar levt i ännu ett lokalsamhälle i södra Chiapas. Vår främsta aktivitet har varit att närvara vid en vaktpost vid lokalsamhällets infart tio timmar om dygnet, men vi har även turats om med de praktiska sysslorna i hushållet som hämtning av vatten, matlagning, städning och sophantering. Vi har delat det mesta, vilket innebär att vi har jobbat, umgåtts, ätit och sovit tillsammans.

Det är en härlig känsla att plocka mango direkt från träden

Det är en härlig känsla att plocka mango direkt från träden

Att leva sa tätt inpå andra människor tär olika mycket på olika personer och även fast det är roligt att leva kollektivt, är det långt ifrån enkelt att få vardagslivet att fungera när olika viljor och behov ska mötas. Därför är det viktigt att ta eget ansvar och anstränga sig för att lösa små eller stora konflikter, och inte minst att kommunicera kring arbetsfördelningen i gruppen.

Under min senaste medföljning har vi skrattat mycket och våra kvällar har präglats av intressanta diskussioner om bland annat demokrati, autonomi, feminism, relationer, hat och kärlek. De hetaste debatterna har dock kretsat kring närheten och distansen i relationen till de människor vi möter i lokalsamhället. Hur nära får vi komma de vi medföljer? Vad får vi och vad får vi inte göra som fredsosbservatörer? Två veckor kanske låter som en kort tid, men det känns som en bra period med tanke på hur intimt livet i fält kan bli.

En insikt från denna medföljning är vikten av att ständigt påminna sig själv om hur komplext arbetet är, eftersom det präglas av många olika intressen och aktörer. Samtidigt är det just komplexiteten som gör arbetet så intressant. Den senaste medföljningen har för mig personligen varit den mest intensiva och utmanande hittills – men den har framför allt varit utvecklande och lärorik.

Darinka Medina, Fredsobservatör för Kristna Fredsrörelsen i Chiapas

Ny attack i Oaxaca
Frihet och demokrati, väggmålning i Chiapas, Mexiko.

Frihet och demokrati, väggmålning i Chiapas, Mexiko.

Den 15 maj kidnappades elva personer från den autonoma kommunen San Juan Copala i Oaxaca, Mexiko, uppgav ett pressmeddelande från organisationen Röster från Oaxaca för byggandet av autonomi och frihet (Voces Oaxaqueñas Construyendo Autonomía y Libertad – Vocal). I gruppen av kidnappade fanns sex kvinnor och fem barn från San Juan Copala. I pressmeddelandet från Vocal uppges att organisationen Ubisort stod bakom attacken. Ubisort är samma organisation som har pekats ut för attacken den 27 april i år då två människorättsförsvarare från Mexiko och Finland dödades. Strax efter publiceringen av pressmeddelandet från Vocal meddelade det mexikanska människorättscentret Bartolomé Carrasco Briseño att de kidnappade hade släppts igen och tagit sig tillbaka till San Juan Copala. Enligt människorättscentret uppgav flera av de kidnappade att de blivit förolämpade och bestulna på sina ägodelar av medlemmar av Ubisort.

Pressmeddelandet från Vocal (på spanska):

http://www.kaosenlared.net/noticia/oaxaca-nueva-agresion-municipio-autonomo-san-juan-copala-11-personas-s

Pressmeddelandet från människorättscentret Bartolomé Carrasco Briseño (på spanska):

http://autonomiaencopala.wordpress.com/2010/05/17/triquis-desaparecidas-narran-como-fueron-secuestradas-por-la-ubisort/

Den svenska tidningen Arbetaren har publicerat en längre artikel om Oaxaca som beskriver lite av delstatens nutidshistoria och de senare årens mest uppmärksammade övergrepp mot mänskliga rättigheter. Arbetaren skriver:

”två veckor efter attacken har den mexikanska regeringen lovat att tillsätta en undersökningskommission med representanter för alla partier. Men ännu har ingen gripits och inga misstänkta identifierats. Den lokala polisen har över huvud taget inte gått in i området. Det är oklart hur undersökningskommissionen ska kunna arbeta utan säkerhetsgarantier i områden som i praktiken kontrolleras av paramilitärer. … En ny konvoj har samlat ihop material och tillkännagett sin avsikt att försöka ta sig in till San Juan Copala, men nu vill de åtföljas av FN-representanter och av den Interamerikanska människorättskommissionen. Något svar har de ännu inte fått.”

Läs hela artikeln på Arbetarens hemsida: http://www.arbetaren.se/articles/utrikes20100512-2

Den tionde maj i år skickade Kristna Fredsrörelsen ett brev till mexikanska myndigheter för att fördöma attacken den 27 april och kräva att händelserna utreds. Brevet finns att läsa här (på spanska): http://fredsobservatorerna.files.wordpress.com/2010/05/accion-urgente-ataque-oaxaca-abril-27-2010-1.pdf

Aron Lindblom, samordnare för Kristna Fredsrörelsens Fredstjänstprogram i Guatemala och Mexiko.

Blixtaktion Oaxaca
Civilt fredsläger i Chiapas, Mexiko. Foto: Aron Lindblom.

Civilt fredsläger i Chiapas, Mexiko. Foto: Aron Lindblom.

Måndagen den 10 maj skickade Kristna Fredsrörelsen en blixtaktion till mexikanska myndigheter, inklusive presidenten och Oaxacas guvernör, för att kräva att morden i Oaxaca den 27 april klaras upp och att staten garanterar säkerheten för alla människorättsförsvarare och fredsobservatörer i Mexiko. Brevet undertecknades av Kristna Fredsrörelsen och 15 andra internationella organisationer från Frankrike, Mexiko, Schweiz, Spanien, Storbritannien, Sverige, USA och Österrike.

Kristna Fredsrörelsen skickar ett stort tack till alla organisationer som skrev under blixtaktionen – muchas gracias a todas las organizaciones firmantes!

Klicka här för att läsa blixtaktionen (på spanska). Här kan du läsa vårt första blogginlägg om morden i Oaxaca.

Aron Lindblom, samordnare för Kristna Fredsrörelsens Fredstjänstprogram i Guatemala och Mexiko.